Socialdemokraternas och LO:s tio ordningsregler för svensk arbetsmarknad är ett välkommet utspel. Tiopunktsprogrammet innehåller flera av de frågor som Kommunistiska Partiet i många år har drivit: Att skrota lex Laval, att ingripa mot bemanningsföretagen, att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling och att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som jobbar i Sverige.
Om tiopunktsprogrammet verkställs så kommer det på flera sätt att motverka det krig mot löner och anställningsvillkor som idag råder på svensk arbetsmarknad. Vi skriver ”om det verkställs”, för med tanke på att både Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson gjort näringslivets intressen till sina är det tveksamt om de kommer att försöka verkställa ett tiopunktsprogram som går på tvärs med storföretagens intressen.
Reaktionerna från Svenskt Näringsliv har inte heller låtit vänta på sig. Christer Ågren, som är vice vd för kapitalisternas kamporganisation, säger att ”om förslagen blir verklighet skulle de dramatiskt ändra spelreglerna på arbetsmarknaden”. Ågren har rätt. Arbetarklassens ställning skulle dramatiskt förstärkas på kapitalisternas bekostnad.
Tiopunktsprogrammet är ett valtaktiskt utspel, för att slå undan fötterna på Sverigedemokraternas inflytande och med udden riktad mot borgarregeringen.
Att borgarregeringen aktivt verkat för att öka otryggheten och pressa ner lönekostnaderna är helt riktigt. Men ett sådant konstaterande blir samtidigt bara halva sanningen. Borgarregeringen är bara verkställare av en politik som dikteras av storföretagen och Svenskt Näringsliv. Än mer än så.
Kriget mot lönerna är ingen svensk företeelse. Att spela ut arbetare i olika länder mot varandra för att pressa ner lönekostnaderna har varit ett genomgående drag i den nyliberala kapitalismen de gångna 30 åren.
Bakgrunden ligger i den så kallade globaliseringen. Gigantiska transnationella företag, drivna av finansvärldens skyhöga avkastningskrav, utnyttjar den kraftigt ökade tillgången på billig arbetskraft. Sedan 1980-talet har den arbetskraft som är tillgänglig för kapitalistisk exploatering mer än fördubblats i världen, från 1,5 till 3,3 miljarder människor.
För att utnyttja arbetskraftsöverskottet till att pressa ner lönekostnaderna har de transnationella storföretagen i allt större utsträckning flyttat produktionen till låglöneländer.
Detta gäller även för svensk del. 1996 hade de transnationella bolagen med huvudkontor i Sverige 54 procent av sina anställda i Sverige. Tolv år senare, 2007, hade den siffran sjunkit till 31 procent.
Men det finns verksamheter som inte går att flytta utomlands – bygg, transport, vård etc. Då är alternativet att importera den billiga arbetskraften. Målmedvetet har därför alla regleringar avskaffats för att öppna upp för kapitalets fria import av billig arbetskraft.
Det kanske låter cyniskt att prata om import när det är människor av kött och blod som det handlar om. Men det är faktiskt en import av varan arbetskraft det handlar om och givetvis är det omänskligt. Det är och har alltid varit en av våra grundanklagelser mot kapitalismen. Det kapitalistiska systemet omvandlar det som gjort oss till människor, vår förmåga att arbeta – vår förmåga att gemensamt och organiserat arbeta för ett mål som ännu bara finns i fantasin – till en vara som vi tvingas sälja till den klass om äger de medel vi har att arbeta med.
Grunden för den kommunistiska arbetsmarknadspolitiken är att vi vill avskaffa arbetsmarknaden. Vi vill avskaffa lönearbetet och befria arbetet från kapitalismens tvång.
Med detta som grund är vi mot kapitalisternas försök att använda världens orättvisor till att spela ut arbetare i olika länder mot varandra. Vår solidaritet finns med arbetarklassen i alla länder, inte med våra egna storföretag och deras konkurrenskraft.
Det är kapitalets lönedumpning, inte vårt motstånd mot denna, som underblåser främlingsfientlighet och motsättningar mellan arbetare från olika länder. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna är starkast inom de fackförbund vars medlemmar drabbas värst av låglönekonkurrens. Enligt en nygjord opinionsundersökning inom LO-förbunden skulle 20 procent av Transports medlemmar och hela 30 procent av Byggnads, rösta på SD om det var val idag.
Socialdemokraternas och LO:s tiopunktsprogram kan förhoppningsvis slå undan fötterna på SD:s inflytande. Men frågan är vad programmet är värt efter ett eventuellt regeringsskifte nästa år.
Programmets innehåll kan aldrig förverkligas i samförstånd med Svenskt Näringsliv. Precis som för alla köpare är arbetsköparna intresserade av så låga priser som möjligt.
För den som vill veta hur finanskapitalet ser på framtiden är det bara att lyssna till Björn ”Nalle” Wahlroos, Nordens mäktigaste bankman och ordförande i Nordea. I somras gick finanskungen Nalle ut och hävdade att europeiska löner måste ner till kinesisk och indisk nivå för att vi ska kunna bli konkurrenskraftiga. Först när arbetarlönerna i Sverige pressats ner till en tiondel av vad de är idag blir finanskapitalet lyckligt.
Om Löfvens och Thorwaldssons tiopunktsprogram ska bli något mer än ett valtaktiskt utspel som begravs i utredningar och urvattnade kompromissförslag; om programmet ska omvandlas från valfläsk till en politik som dramatiskt ska ändra spelreglerna på arbetsmarknaden, då krävs tryck ute på arbetsplatser och i fackföreningar.
Låt oss ta tiopunktsprogrammet som en utmaning för att skapa detta tryck.
