SVT kallar till partiledardebatt inför EU-valet och andefattigdomen är så påtaglig att till och med Aftonbladets normalt så EU-positiva ledarsida tvingas avfärda spektaklet som rent gyckel. I en underbart raljant ledare (18 maj). Också en blind höna kan hitta ett korn!
I efterhand beklagar såväl deltagare som förnumstiga mediakommentatorer att debatten inte kom att handla om det EU-val den föranleddes av, utan mer handlade om inrikespolitik. Åtminstone deltagarna skall vara tillfreds över denna undanmanöver. Hade de tvingats tala om EU-valet hade andefattigdomen blivit ännu större
och det politiska bedrägeriet uppenbart.
Visst. Jan Björklund vräkte ur sig att Sverige måste gå med i euron för att värna freden och förhindra
ett nazistiskt maktövertagande i Europa. Den karlen måste ha fått fnatt. Men inte ens det har med EU-valet att göra. Eftersom Sveriges vara eller inte vara i EMU är en inrikespolitisk fråga.
Jobben först! ropar socialdemokraterna. Vilket låter fint. Men det är ljug. För hur skall jobben sättas först i ett EU som enligt grundfördragen slagit fast att jobben kommer sist? Ett nyliberalt fundament som EU-parlamentet vare sig kan riva upp eller påverka.
Mona Sahlin framställer sig själv som Fredrik Reinfeldts huvudmotståndare i EU-valet, ivrigt sufflerade av de såta vännerna i världens mest tandlösa opposition. Men för att lyckas med det gäller det att tala så lite som möjligt om EU-parlamentet. Eftersom sossar och moderater där röstar lika i nio av tio omröstningar.
Vi skall inte gå igenom alla fluffiga vallöften här. Men så här långt har vi bara lyckats hitta ett enda löfte med substans: ”Din röst räknas!”
Detta är sant i ordagrann betydelse. De röster som avläggs kommer att räknas och registreras av Valmyndigheten. Oavsett hur många rösterna är kommer de sedan att göra arton förhoppningsfulla kandidater till EU-miljonärer. Men där slutar också röstandet betydelse. Något inflytande i EU tillkommer inte väljarna.
Någon invänder att något kan väl de svenska parlamentarikerna ändå göra. Även om de bara är 18 av 736 ledamöter. Att vara på plats ger möjlighet att påverka.
Erfarenheten säger emot. Efter snart femton år i EU har EU påverkat Sverige på tusen och en sätt, nästan bara i negativ riktning. Medan de svenska EU-parlamentarikerna åstadkommit absolut ingenting för att förhindra denna negativa påverkan. Goda ambitionen har säkert funnits hos några. Men goda ambitioner väger lättare än luft i en maktbygge som styrs av de europeiska storföretagens och stormakternas intressen.
Detta är grundfrågan. EU skall inte förväxlas med de demokratiska projekt som växte fram i spåren av den franska revolutionen 1789 och sedan och framförallt genom arbetarrörelsens kamp för allmän rösträtt. Här växte demokratin underifrån. Vilket gav och ger den legitimitet.
I EU är det tvärtom. Hela EU är från början ett överhetsprojekt, är en överenskommelse mellan Europas ekonomiska och politiska makteliter om att sluta sig samman – för att starkare kunna hävda sin intressen i världen, men också och inte minst för att bekämpa arbetarkraven på hemmaplan. Bortom myten är detta, och bara detta, EU:s politiska innehåll.
EU-parlamentet är en del av detta överhetsprojekt, inte tillkommet för att tillmötesgå folkliga krav, utan enbart för att ge överhetens ambitioner ett sken av demokratisk legitimitet.
EU-parlamentet skall ge sken av en demokrati som inte finns. På det att överhetsmakten skall framstå som något mindre maktfullkomlig. Valen skall sedan lura väljarna att uttrycka respekt för denna odemokratiska konstruktion.
På senare år har EU-parlamentet givits mer makt. Vilket påstås utgör en demokratisering av EU.
Men det är tvärtom. När EU utsträcker sin makt så undergrävs den nationella demokratin. Riksdagen får allt mindre att säga till om. Varvid bara en liten, liten del av den förlorade makten tillkommer EU-parlamentet. Slutresultatet blir mindre demokrati, blir ett ännu mer maktfullkomligt EU.
I valdebatten görs nu själva röstandet till huvudfråga. Till och med de deltagande partierna hävdar att det viktiga är att människor röstar, inte hur de röstar. Själva röstandet görs till demokratisk plikt. Den som inte röstar framställs som ansvarslös, politiskt liknöjd och korkad i största allmänhet.
Att EU vill få till stånd ett högt valdeltagande är givet. Ju fler som röstar, desto större legitimitet åt EU-makten. Men det är sorgligt att också partier som kallar sig EU-kritiska deltar i detta bedrägeri.
Grundfrågan är enkel. Rätten att rösta inkluderar också rätten att inte rösta. Detta gäller i alla val. Varvid den som avstår från att rösta i ett riksdagsval, i brist på alternativ, många gånger är mer medveten och ansvarsfull än den röstar för röstandets egen skull.
I EU-valet ställs frågan på sin spets. Eftersom en röst i EU-valet är en röst på EU-maktens legitimitet. Det där med att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på, bara man röstar, är faktiskt sant. Eftersom en röst i EU-valet framförallt är en röst på EU. Man behöver bara lyssna på Margot Wallström för att begripa det.
Att de som avstår från att rösta är ansvarslösa, liknöjda och mindre vetande är nonsens.
”Jag är mot EU, så jag röstar inte”, är den vanligaste kommentaren från sk röstskolkare. Den är en ansvarsfull och i högsta grad politiskt medveten motivering, långt mycket mer medveten än den motivering som säger att man bör rösta i EU-valet i illusoriskt hopp om att påverka i den ena eller andra riktningen. Den som säger så har överhuvudtaget inte förstått vad EU och EU-valet handlar om.
För vår del vänder vi på resonemanget. För den som är mot EU, eller bara mot ökad EU-makt, är det ansvarslöst och politiskt dumt att rösta i EU-valet. Eftersom EU räknar varje röst som sin. Ju färre som röstar, desto bättre för alla oss som är mot EU och som vill att Sverige skall lämna EU. Eftersom ett lågt valdeltagande undergräver EU:s demokratiska legitimitet.
Den ansvarsfulle röstar inte. Bojkotta EU-valet!
19 maj 2009
Proletären nr 21
