Det vilar något tragiskt över Håkan Juholt. Hur han än vrider och vänder sig, så blir det fel, ungefär som för Sven Dufva i Runebergs dikt. Juholt gör ständigt rakt tvärtom mot vad han bör och förväntas göra.
Tillbaka efter ett månadslångt jullov försäkrade Juholt på måndagsmorgonen att tidigare fadäser nu är ett minne blott, detta efter idoga studier och strategiskt tänkande under ledigheten.
”Jag är en bättre partiledare idag än jag var i december”, betygsatte Juholt sig själv inför comebacken på Folk & Försvars årliga konferens i Sälen, ett uttalande som borde få läsare att lyfta på åtminstone ett ögonbryn. Vore det inte mer klädsamt att låta den eventuella förbättringen tala för sig själv?
Så gick det som det gick. Några timmar senare satt Juholt åter i den borgerliga rävsaxen, ihopsmälld över hans huvudlösa uttalanden.
Juholts påstående om att regeringen gjort upp med SD om försvarspolitiken är helt enkelt inte sant. SD satt inte i riksdagen när det slutgiltiga beslutet om att avskaffa den allmänna värnplikten togs våren 2010. SD är inte ens för den i bred politisk enighet beslutade omläggningen till insatsförsvar, initierad av bland andra den fd försvarspolitikern Håkan Juholt.
Detta hör också till pjäsen. Sant är att den dåvarande majoritetsregeringen Reinfeldt drev igenom sitt personalförsörjningsbetänkande utan medverkan från Socialdemokraterna, vilket bröt mot traditionen av breda uppgörelser om försvaret. Men till det skall sägas att S inte var emot att avskaffa värnplikten. Juholt & Co ville bara förhala genom att utreda frågan en vända till, detta som en eftergift till kamraterna inom det rödgröna samarbetet.
Fångad i fällan säger Juholt att han uttryckte sig medvetet drastiskt för att belysa den nuvarande minoritetsregeringens problem. Ambitionen behöver man inte tvivla på. Ända sedan han tillträdde har Juholt förordat blocköverskridande uppgörelser om det mesta, inte minst för att stänga SD ute. Men varför måste han krydda denna sin ambition med uppenbara felaktigheter?
Efter tio år som försvarspolitiker vet Juholt hur beslutsfattandet gått till. På försvarsområdet är han absolut inte okunnig och han är heller inte okunnig om att uppenbara felaktigheter kommer att vändas mot honom. Ändå trampar han återigen i klaveret så det brakar om det, uppenbart oförmögen att kommunicera det han egentligen vill säga.
Det är detta som gör Juholt tragisk. Han vill sätta dit den uppnästa regeringen Reinfeldt, men bjuder den istället på öppet mål.
På måndagskvällen var Juholt sedan inbjuden gäst i ”Fråga Doktorn”. Det var mest pysmys, men också lite politik. Så stormar Juholt mot vinsterna i vården, väl medveten om att större delen av publiken upprörs över den senaste tidens turer kring Carema och andra privata vårdbolag. Han låter ungefär som Jonas Sjöstedt, vilket säkert är medvetet. Här skall sättas stopp för väljarflykten vänsterut.
Ett litet aber i sammanhanget är att Håkan Juholt redan fått ta tillbaka alltför kategoriska uttalanden om vinsterna i vården. Eftersom den partikongress som valde honom uttalade sig för vinster i vården. Säger man A får man säga B; säger man ja till privata företag i vården får man säga ja till den vinst som är privata företags drivkraft. Någon ideell kapitalism existerar inte.
Juholt känner kongressbeslutet och avser säkert inte att bryta mot det. Men driften att spela vänster när det passar sig väger tyngre. Vad privatiserande kamrater i kommuner och landsting gör får bli en senare fråga.
Håkan Juholt lovar nu en politisk offensiv med start redan i riksdagens partiledardebatt på onsdag. Vi väntar med spänning. Så här långt har Juholt bara lyckats trassla in sig i motsägelser och obegripligheter, när han försökt tala politik, vilket inte är konstigt. Det kan inte vara lätt att leda ett parti som inte vet vad det vill och vad det skall vara till för.
Det finns som sagt ett tragiskt drag över Juholt. Han tillsattes som kompromisskandidat inom ett parti splittrat av maktstrider och han har från första stund utsatts för krypskytte från partinomenklaturan i Stockholm. Lägg därtill en borgerlig mediekampanj, som ivrigt noterar vartenda misstag och felsägning, och Juholts situation är närmast omöjlig. Frågan är om han inte redan är rökt som partiledare.
Håkan Juholt är en tompratare av guds nåde, vilket ger ständig konflikten mellan ord och faktisk politik. Men det gör honom inte unik i svensk politik. Lyssna bara till tompratets mästare Fredrik Reinfeldt!
Skillnaden är att Reinfeldts parti har ett politiskt projekt att förverkliga, vilket Juholts saknar. Det är därför han gör höger om och vänster om, men ständigt rakt tvärtom.
