Av alla kommentarer om Hugo Chávez är väl Carl Bildts den mest famösa. Att Bildt, av alla, har mage att anklaga Chávez för att ha ”plundrat” Venezuelas oljetillgångar är närmast surrealistiskt.
Att använda oljeinkomster för att bekämpa fattigdom och analfabetism, som Chávez, är plundring. Att bistå roffande oljemagnater, som Bildt, är att fördela resurser rätt.
Det är sannerligen uppochnedvända världen.
Ändå är Bildts klavertramp mest en krumelur i kanten. Den uppnäste försa sig.
Mer allvarligt är medias närmast unisona försök att utmåla den flerfaldigt folkvalde Chávez som en diktator – eller som ett ”auktoritärt ledarskap inom en formell demokratisk ram”, som Göteborgs-Postens ledarsida (7/3) så förfinat uttrycker sig.
Vet att det var samma ledarsida som 13 april 2002 hälsade den snart nog misslyckade militärkuppen mot Chávez med tillfredställelse. Ledarskribenten lyckades till och med framställa kuppen som författningsenlig – som en demokratisk statskupp.
Det är till att ha mer än lovligt kort minne om egna försyndelser.
Temat om icke-demokraten Chávez går igen i alla stora media. Så känner sig Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg nödsakad att gå emot den egna tidningens kultursida på det att ledarredaktionens liberala vandel inte skall ifrågasättas.
”Hugo Chávez var ingen demokrat”, dundrar Lindberg (7/3) och räknar lydigt upp de anklagelsepunkter som dikterats av kollegerna på DN (och bakom dem av propagandamakarna i Washington).
Några dagar senare (12/3) bugar Lindberg artigt för Turkiets statsbesökande president Abdulla Gül och hälsar Turkiet hjärtligt välkommet i EU. Pliktskyldigt nämner Lindberg att Turkiet är det land i världen som håller flest journalister fängslade, men inte som ett hinder. EU skall ställa denna lilla demokratiska avvikelse till rätta.
Det är till att hålla sig med olika måttstockar.
För vår del finner vi anklagelserna mot Chávez befängda. Visst lämnar han efter sig ett Venezuela med stora problem, som med kriminalitet. Men brottsligheten är en social produkt av fattigdom och hissnande klassklyftor, förstorade inte minst under nyliberalismens förfärliga 1980-tal.
Vad menar de förnumstiga liberalerna? Är inte kampen mot fattigdomen rätt väg att gå?
Än mer befängd är anklagelsen om Chávez dåliga internationella sällskap. För inte är det väl Kuba, Nordkorea, Vitryssland och Iran som exploaterat och förtryckt Venezuela och Latinamerika?
Dåligt sällskap i ett Latinamerika som vill självständig utvecklig utgörs av USA, som allt-jämt betraktar Latinamerika som sin egen bakgård, att styra och ställa med efter behag. Lämpligt sällskap utgörs av länder som står emot USA och som vägrar att fullständigt underordna sig den globala kapitalismens herravälde.
I kampen för frihet kan frihetens fiende inte göras till vän.
Allra mest befängd är ändå tesen om en ”folkvald diktator”, inte bara för att den är en motsägelse fritt tillyxad efter eget behag, utan för att dess vidhängande argument förvandlar hela demokratibegreppet till ett tomt skal.
Liberalerna ojar sig över att Chávez höll låda i statstelevisionen, givetvis utan att låtsas om att privata mediaföretag fortsatt äger och styr över flertalet medier i Venezuela. Det liberala mediaövertaget är lika kompakt i Venezuela som i Sverige.
Visst. Hugo Chávez höll sig knappast inom ramarna för public service. Men att de fattigas president tog sig plats i statlig TV begränsade inte opinionsbildningen i Venezuela. Chávez utvidgade den bara bortom ägandets makt.
Det mest avgörande är dock att Chávez drog in de fattiga i de politiska processerna, inte bara som valboskap, på liberalt manér, utan som aktiva deltagare i en politisk kamp för bättre villkor. Miljoner tidigare tystade människor gavs plats i politiken, de blev hörda och gavs en roll i det Chávez kallade sitt socialistiska projekt, som revolutionens bärare.
Ja, mer än så. Genom sin idoga kamp mot analfabetismen, möjliggjord inte minst genom samarbetet med det förkättrade Kuba, gav Chávez och hans parti fattiga människor möjlighet att sätta sig in i politiken och att uttryck sig politiskt också i skrift. Demokratin breddades bortom den lilla över- och medelklass som dittills styrt Venezuela, blev i vidgad mening folkets demokrati, folkets makt.
Ett så storslaget demokratiprojekt kan givetvis inte slutföras över en natt, mycket återstår och mycket är bristfälligt. Men bristerna förtar inte storslagenheten. Chávez ställde sig i spetsen för en sant demokratiskt revolution.
Ser inte våra liberala ledarskribenter denna sida i Chávez gärning? Jo, självklart gör de det. Och de finner obehag i den, precis som sina liberala anfäder, som på sin tid avfärdade demokratin som ”den simpla massans tyranni”.
Så kan inte dagens liberaler tala. Men obehaget inför ”de simpla” är detsamma. Därför avskyn för Hugo Chávez, medvetet eller omedvetet. Underklassen skall hållas på den demokratiska mattan, inte lyftas till politisk makt.
För vår del hoppas vi att den process som Chávez satte igång rullar vidare, att de fattiga fortsatt tar plats och ger röst i politiken. Då finns det hopp för demokratin i Venezuela.
