I veckan hålls ytterligare ett av alla dessa EU-toppmöten i Bryssel, men denna gång är stämningen mer uppskruvad och nervös än vanligt. På grund av den galopperande eurokrisen.
”EU har mindre än tre månader på sig”, menar finansmannen Georges Soros. ”Mindre än tre månader”, invänder IMF-chefen Christine Lagarde. ”På sin höjd en vecka”, hävdar Italiens premiärminister Mario Monti.
Vem som än har rätt, så brinner det i knutarna. I början av juni tvingades Spanien begära nödlån till sina konkursmässiga banker och i veckan var det Cypern som ställde sig i lånekön. Men kandidaterna är många fler: Portugal, Irland, Italien, Frankrike…
Så här långt har allt fokus varit riktat mot Grekland, som utgjort något av eurokrisens experimentverkstad. Med förutsägbart resultat. För varje nedskärningspaket har krisen bara fördjupats och de folkliga protesterna stegrats.
Det finns logik i politiken. För att valutaunionen skall fungera måste lågproduktiva länder, som Grekland, interndevalveras till konkurrenskraft, oavsett sociala följder. Men priset får inte bli hur högt som helst. Om priset blir eurons upplösning och recession i hela EU, så är inte alla EU-ledare lika styvnackade som Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt.
Det är detta som ligger i potten på EU-toppmötet. Grekland kan offras, men om Grekland bara är en sidoshow, som ekonomerna hävdar; om Grekland bara är den första dominobrickan i spelet om euron, som kan fälla hela projektet, så vill länderna som står på tur byta strategi.
Motsättningarna är större än på länge. Frankrikes nyvalde president François Holland vill införa euroobligationer, dvs upplåning via Europeiska Centralbanken, vilket skulle ge skuldtyngda länder lägre räntor, att betalas via högre räntor för finansiellt starka länder som Tyskland. Men en sådan ordning är Angela Merkel och det tyska monopolkapitalet kategoriskt emot. Man drar gärna fördel av euron, vilket Tyskland som ett av få länder gjort, men vill absolut inte betala för den.
I det sammanhanget är det utomordentligt typiskt att Merkel villkorade nödlånet till de spanska bankerna med att det prompt skall förmedlas via den spanska staten. Så ökar den spanska statsskulden med 100 miljarder euro, trots att inte ett ecent går till det offentliga, med sänkt kreditbetyg och höjda räntor som följd. Så blir det återigen skattebetalarna som får stå för banknotan genom krav på nedskärningar.
Mot Hollands euroobligationer ställer Merkel och Tyskland en hårdare ekonomisk regim, åstadkommen via en fördjupad politisk integration, inkluderande en bankunion och större ”fiskal samordning” (= skärpta budgetregler).
Det finns logik i detta också. Skall euron fungera i längden måste EU, eller åtminstone eurozonen, gå vidare mot ett Europas Förenta Stater. Men det är inte alla EU-länder överens om, och framförallt väldigt få EU-medborgare, så denna position splittrar.
Fredrik Reinfeldt är som vanligt rent infantil. Han menar att det inte är euron som är problemet, utan enbart strukturfel i de krisdrabbade länderna. Det är att inte se skogen för bara träd. Givetvis finns strukturfel i ett land som Grekland – i förhållande till euron. Ett lågproduktivt land som Grekland kan inte konkurrera på lika villkor med ett högproduktivt land som Tyskland och kan därför inte föra samma
ekonomiska politik och ha samma valuta. Strukturfelen blev därför akuta i och med euron.
Att strukturfelen skulle bestå i en för stor offentlig sektor är bara nonsens. Det är en övervärderad valuta som krympt den grekiska ekonomin och som gett den bankkris som fört Grekland till statsbankruttens rand.
Till det skall påpekas att det alls inte var de drakoniska nedskärningarna som löste den svenska krisen på 1990-talet, de var politiskt betingade och helt onödiga, utan den rekordstora devalveringen av kronan.
I en öppen kapitalistisk ekonomi avgör konkurrenskraften.
Det intressanta med veckans EU-toppmöte är de begynnande tendenserna till splittring, som nu till och med omfattar det tidigare så såta paret Tyskland och Frankrike. Det ger dramatiken i situationen. Var det hela slutar återstår att se, men om Merkel av tyskt egenintresse vidhåller den destruktiva åtstramningslinjen kommer eurokrisen att fördjupas ytterligare. Oddsen för att Grekland kommer att vara kvar
i euron i en sådan situation är inte höga.
För Europas arbetare stundar hårda tider. Att euron varit destruktiv för Grekland betyder inte att ett påtvingat eller självvalt utträde ger omedelbara förbättringar. Också en statsbankrutt får betalas av arbetarklassen. Under mycket lång tid.
I ett längre perspektiv måste man dock se positivt på de interna EU-grälen. EU bildades som en monopolkapitalens gemenskap och har under de senaste 25 åren använts som en murbräcka för det nyliberala systemskiftet i Europa. Varje försvagning av en sådan sammanslutning är positiv; är en möjlighet för Europas arbetare att gå till motoffensiv, tillsammans och på hemmaplan.
Vi saluterar arbetarkampen i Grekland och andra krisdrabbade EU-länder och hoppas på en fortsättning. För bortom maktens piruetter är och förblir arbetarklassens befrielse dess eget verk.
