Denna text skrevs innan fackklubben i Oxelösund enades med SSAB om ett krisavtal. Texten redogör för Kommunistiska Partiets principiella syn på lönesänkningsavtal och vem som borde betala notan för den nuvarande krisen.

Arbetarna på SSAB:s stålverk i Oxelösund röstade med stor majoritet nej till företagets förslag på lönesänkningar. Beslutet var rätt, riktigt och nödvändigt.

När krisen åter fördjupas kommer företagens krav på lönesänkningar som ett brev på posten – på SAS härom veckan och nu på SSAB. Det vi har sett hittills är bara början.

Fackklubben på SSAB i Oxelösund samlade i god tid medlemmarna till möte och fattade ett principbeslut om att inte gå med på några lönesänkningar, detta redan innan förslaget ens var framlagt. När förslaget om sänkta löner sedan kom kunde fackstyrelsen luta sig mot medlemsbeslutet. Det var framsynt och är en lärdom för de arbetsplatser som ännu inte drabbats. Det finns ingen anledning att vänta och lämna initiativet till företaget.

SSAB:s agerande är tydliggörande. Till att börja med insisterade SSAB på att beslutet om lönesäkningar skulle fattas kollektivt, dvs att fackklubben skulle säga ja.

När klubben höll sig till principbeslutet, vägrade skriva under och istället tog upp frågan på medlemsmöten, där svaret återigen blev nej, så vägrar SSAB att acceptera detta. Demokratiska beslut gäller endast så länge de följer näringslivets intressen, i det lilla och i det stora.

Efter medlemsomröstningens nej vill SSAB istället tvinga igenom lönesänkningen genom att ställa varje enskild arbetare inför frågan om att riskera att förlora jobbet eller gå med på sänkt lön. Om SSAB lyckas i denna föresats, vilket ännu inte är klart och alls inte givet, så visar all erfarenhet att möjligheterna att stå emot utpressningen försvagas radikalt.

Därför måste allt göras för att inte hamna i den sitsen. Individuellaomröstningar i frågor ställde av företaget är inte demokrati, det är ren utpressning. Hela tanken med en facklig organisering är att den enskilde aldrig ska ställas ensam inför företagens hot. Facklig organisering måste bygga på kollektivism och demokrati, man beslutar gemensamt och kämpar tillsammans.

Den fackförening som nöjer sig med frågeställningen sänkta löner eller avskedanden, har målat in sig i ett hörn.

Frågan måste ställas: Vem ska betala krisen? Är det arbetarna, som inte har minsta skuld till krisen, eller aktieägarna, vars spekulationer och plundringar av både företagens och det offentligas kassor drivit fram krisen? Svaret är enkelt: Låt plundrarna betala krisen! Det enda rimliga är att använda de gångna årens rekordvinster till att rädda jobben.

Om vi konkret tar SSAB, så är den genomsnittliga årsvinsten per SSAB-anställd under de senaste elva åren 356 430 kronor. Varje SSAB-anställd har med andra ord jobbat ihop 3 920 730 under dessa elva år, nästa fyra miljoner kronor, pengar som de som arbetar aldrig får se ett öre av. Istället har miljonerna hamnar hos aktieägare och direktörer i form av utdelningar och bonusar.

Det är dessa pengar som skall användas för att betala en sänkning av arbetstiden, när produktionen går ner i takt. En sänkt månadsinkomst på uppåt 3.000 kronor är tufft för en arbetare. Men det skulle inte gå någon nöd på direktörer och aktieägare, om de tvingades återbetala en del av de astronomiska belopp de inkasserat i åratal.

Hur det hela ska gå till är inte fackföreningarna och arbetarnas uppgift att lösa, det borde företagens uppfinningsrika ekonomer klara av.

Att låta plundrarna betala krisen vore dessutom bra för samhällsekonomin. Inte ens de mest trångsynta nyliberala ekonomerna vågar påstå att den ekonomiska krisen och den därpå följande massarbetslösheten beror på för höga lönekostnader. Det är precis tvärtom.

Krisen är orsakad av årtionden av omfördelning från arbete till kapital, från folkflertalet till en liten minoritet. Genom en kraftig nedpressning av löneandelen, genom nedskärningar och privatiseringar av offentlig välfärd, genom enorma skattesänkningar för de rika och på tusen andra sätt.

Denna omfördelning har samlat gigantiska värden i samhällstoppen, vilket öppnat upp för spekulationsekonomin, och samtidigt strypt den köpkraftiga efterfrågan hos folkflertalet, vilket gett både överproduktionskris och lånebubblor.

Utvecklingen – eller snarare avvecklingen – har varit densamma i hela den kapitalistiska världen. Givet är därvid att den EU-dikterade krispolitiken bara förvärrar situationen, med ytterligare sänkningar av
löner, pensioner och ersättningar plus ännu större nedskärningar och privatiseringar.

Nej till lönesänkningar från stålarbetarna i Oxelösund, liksom nejet från transportarbetarna vid SAS, är två viktiga arbetarröster för en annan väg i krisen.

Det är inte arbetarna som ska betala krisen – skicka räkningen till de som har råd att betala.