Den största nyheten i regeringens ekonomiska vårproposition är att finansminister Borg avskaffat vårbudgeten och därmed den traditionella promenaden från finansdepartement till riksdagshus. De konkreta förslagen får vänta till hösten. Det som nu presenteras är mest snömos i avsikt att förgylla regeringens ekonomiska politik.
Borg lyckas inte särskilt väl. Som när han tillför ”dynamiska effekter” för att rätta till regeringspolitikens fördelningspolitiska profil. När höginkomsttagarna kan gotta sig åt högst verkliga skattesänkningar, så får låginkomsttagarna hålla till godo med dynamiska effekter, synliga bara i Borgs fantasi. Sak samma med utanförskapet. Det minskar, påstår Borg, framförallt genom att försämringarna i försäkringssystemen gör att färre människor får ersättning från dem, ett cirkelbevis värdigt en moderat finansminister.
Det skall sägas att Borg inte bara slår sig för bröstet. Han är klädsamt bekymrad också. Den internationella konjunkturnedgången slår också mot Sverige, så i vårpropositionen tvingas Borg skriva ner sin tillväxtprognos från i höstas till 2,1 procent för i år och 1,8 procent för nästa år. Samtidigt varnar han för stigande arbetslöshet.
Utanförskapet minskar och arbetslösheten ökar. Det är borgerlig logik i den högre skolan.
Det mest typiska i den budget som inte längre är en budget är dock frånvaron av handling. Borg och hans alliansbröder lovar några kronor ytterligare i jobbskatteavdrag, de skall löna sig att ta de jobb som inte finns, och högst eventuellt skall fattigpensionärerna få ett litet tillskott, men i övrigt är den ekonomiska vårpropositionen kemiskt fri från konkreta åtgärder för att möta en konjunkturnedgång som mycket väl kan utvecklas till en djup kris.
Passiviteten är särskilt anmärkningsvärd med tanke på överskottet i statens finanser. Enligt Konjunkturinstitutet landar överskottet i år på 100 miljarder kronor, inkomsterna från Mats Odells förskingring av statliga företag oräknade. Enligt nyliberal doktrin måste en del pengar sparas, men Konjunkturinstitutet anger ett ”reformutrymme” om 70 miljarder. Vet då att Konjunkturinstitutet sannerligen inte spelar Slösas roll i debatten om den ekonomiska politiken.
Finansminister Borg är dock mer återhållsam. 10 miljarder till jobb-skatteavdrag och lite annat småkrafs får räcka.
”Övriga reformer måste finansieras genom motsvarande nedskärningar”, förklarar Borg myndigt. Samtidigt som han lägger undan 90 miljarder till kommande behov. Är det måhända värnskatten som skall avskaffas i god tid innan nästa val?
Vet då att regeringen inte ens finansierar sitt omhuldade jobbskatteavdrag, åtminstone inte fullt ut. Jobbskatteavdraget betalas av kommuner och landsting genom minskat skatteunderlag, varvid regeringen bara finansierar en del av förlusten genom ökade statsbidrag. Lägg därtill att kommunerna inte får en krona i kompensation för den ökning i socialbidragskostnaderna som försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen redan resulterat i, och det är redan utskrivet att lågkonjunkturen kommer att slå igenom i en ny och fördjupad kris i kommunsektor.
Detta framgår redan av den ekonomiska vårpropositionen. Redan för nästa år förutspår Anders Borg underskott i kommunsektorns finanser.
Betänk detta. Staten redovisar ett överskott på 100 miljarder kronor. Men dessa pengar kommer inte välfärden till del. Istället planerar Anders Borg och högerregeringen för nya nedskärningar i kommuner och landsting, som ansvarar för skola, vård och omsorg.
Ja, om långkonjunkturen blir djupare än vad den förtröstansfulle marknadsliberalen Anders Borg tror, vilket det finns överhängande risk för, så planerar högerregeringen för en ren slakt i det offentliga, detta genom en skattepolitik som redan fråntagit kommuner och landsting en god del av deras skattebas.
Från kommunsektorn kommer vi att få höra den gamla vanliga klagolåten från det politiska etablissemangets företrädare, såsom sjuksköterskorna redan får höra den: Det finns inga pengar, vi måste spara, vi måste hålla budget.
Det är monumentalt bedrägeri, vilket dessbättre bekräftas av regeringens ekonomiska vårproposition. Det finns pengar, det finns massor av pengar. Problemet är att regeringen inte vill använda pengarna till välfärden, något som såväl partikamrater som opposition i kommuner och landsting gladeligen ställer upp på.
Sjuksköterskorna bör täppa till truten på klagosångarna. Genom att inte vika en tum från sina krav. Detsamma gäller alla som kämpar för bättre villkor inom en välfärdssektor som riksdagspartiernas bara talar vackert om i valtider. Det finns pengar! Det är er uppgift att plocka fram dem! Vi tänker inte stå tillbaka längre!
Så finns det i alla fall något positivt att ta fasta på i Anders Borgs snömos till vårproposition.
15 april 2008
Proletären 16, 2008
