Förnyelse är den politiska slagdängan för dagen.
Vilket kan låta bra, nästan revolutionärt. Det gamla och murkna måste
ge vika för det nya och växande. Ljus över landet, det är det vi vill!

Men det är något konstigt med vår tids förnyelse.  För det är alls
inte den gamla rovgiriga, inhumana kapitalismen som skall ge vika för
något nytt och bättre. Istället innebär den anbefallda och så omtalade
förnyelsen att kapitalismen skall ges ännu större utrymme att förgripa
sig på både människor och miljö.

Man kan förstå Mona Sahlins vånda. Det socialdemokratiska projektet har
nått vägs ände. Socialdemokratin trodde sig om att kunna bygga
åtminstone ett blandekonomiskt samhälle i samarbete med det privata s.k.
näringslivet. Det gick hyggligt så länge som kapitalisterna fruktade en
verklig förnyelse, en socialistisk förnyelse. Då var det bättre att ge
lite än att förlora allt.

Men i en tid då kapitalismen inte längre ser det socialistiska hotet
som akut, så rasar sosseprojektet. Varför ge ens det minsta lilla när
det inte längre är nödvändigt för att rädda kapitalismen?

Så står sossarna övergivna. Den väna samarbetspartnern är inte längre
intresserad av att ge. Utan kräver istället det givna åter. Vilket är
den breda ramen för det politiska systemskifte som pågått i Sverige
sedan början av 1980-talet.

För socialdemokratin finns ingen väg tillbaka. Klassamarbetspolitiken
har havererat. Det reformistiska projektet var byggt på lös sand, var
byggt på illusionen om den goda kapitalismen.

Så ger sig Mona Sahlin ut på sin omtalade äventyrsresa. Huruvida den
har något slutmål låter vi vara osagt, slutmål har aldrig varit
reformismens starka sida. Men att det är en resa bort från allt vad
socialism heter är tydligt. Sahlins förnyelse är liberal. För att
socialdemokratin inte ser någon framtid bortom kapitalismen. För att
den revanschistiska kapitalismen är liberal.

Vi kommunister är inga nostalgiker. Vi försvarar idogt de framsteg som
uppnåddes under den s.k. folkhemsperioden. För att de var positiva för
arbetarklassen. Men utan att sprida några som helst illusioner om att
det finns en väg tillbaka. Det socialdemokratiska projektet kan inte
återupprättas. För att det byggdes på lös sand.

Det kan kanske låta uppgivet. Men vi är alls inte uppgivna. Det finns
ingen väg tillbaka. Men det finns en väg framåt. Arbetarklassen kan
försvara sina rättigheter och framsteg, arbetarklassen kan rentav
flytta fram sina positioner ytterligare. Men inte genom att gå ännu
djupare in i klassamarbetets återvändsgränd.

Vi är för förnyelse inom arbetarrörelsen. Socialistisk förnyelse. Låt
gå för folkhemmet. Även om vi hellre  talar om arbetarpolitik. Men
skall något som liknar folkhem återupprättas, så måste vi slåss för det
själva och tillsammans. Klass mot klass.

Att hoppas på kapitalets goda vilja är att hoppas på något som inte finns.

Vi är för förnyelse av Sverige. Socialistisk förnyelse.

• Vi vill ha större offentlig sektor, mycket större. För att offentlig
sektor utgör garanten för den lika rätten. När välfärden privatiseras
och marknadsanpassas, så nås förr eller senare den punkt då lika rätt
heter pengar. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.

Det påstås att privat konkurrens effektiviserar offentlig verksamhet.
Det ger vi blanka tusan. För att privat konkurrens urgröper både lika
rätt och bästa möjliga kvalitet. Effektivitet kan uppnås utan
konkurrens. Genom ökat personalinflytande och minskad byråkrati.

• Vi är för ökat statligt och kommunalt ägande av företag, banker och
försäkringsbolag. För att statligt och kommunalt ägande ger möjlighet
att ersätta marknadsstyrd profitproduktion med en produktion som styrs
av samhällsnytta och mänskliga behov.

Marknadsliberalismen utgör ett hot mot mänskligheten. Bevisligen. Den
tygellösa profitjakten exploaterar inte bara människor utan också
själva planeten. Med svåröverskådliga klimatförändringar som följd. I
den situationen duger vare sig stolta deklarationer eller mässande
konsumentupplysning. Utan bara handfast samhällsplanering.

Låt oss minska transportbehoven. Genom mer lokal produktion och genom
att placera jobb och service närmare människorna. Inför därtill
tvingande och skärpta krav på miljöutsläpp. Det går med planering. Men
inte om profiten får råda.

• Vi vill arbete åt alla. På riktigt. Vi har inget till övers för
liberalismens tes om arbetslöshet som inflationsbekämpningsmedel.
Arbetslöshet är slöseri med samhällets viktigaste resurs. Punkt slut.

Vi vill förkorta arbetstiderna. För att dela på jobben, men också för
att samhället har råd med det. Den enorma produktivitetsutvecklingen
gör att vi behöver jobba lika mycket som förr. Och varför skall vi då
göra det? Livet består ju av så mycket mer än arbete.

• Vi vill införa verklig jämlikhet. Genom minskade löneskillnader och
genom ett skattesystem som utjämnar de löneskillnader som ändå finns
kvar. Vi lyssnar inte till överklassens skattegnöl. Passar  det
inte, så kan överklassen dra. Arbetare klarar sig bra utan överklass.
Men överklassen klarar inte ens att städa sina egna hem utan arbetare.

Lite hårddraget, kan tyckas. Men om all vår framtid är att fjäska för överklassen, så vill inte vi vara med.

• Vi vill mer demokrati. Genom att utvidga demokratin till att omfatta
också det ekonomiska liv som idag är underkastat ägandets tyranni. Men
också genom att införa ett politiskt system som ger väljarna makt att
när som helst avsätta svekfulla politiker och som inte tillåter
politiker att leva bättre än sina väljare.

Självklart vill vi införa republik. Visst är det förunderligt?
Förnyelse är den politiska slagdängan för dagen, men all dessa förnyare
av de mest skiftande kulörer är rörande överens om att behålla
arvsmonarkin, den mest efterblivna och odemokratiska institution som
tänkas kan.

Vi skulle kunna fortsätta denna uppräkning länge och väl. Men låt oss
stoppa här. För att poängen inte är antalet exempel. Utan att detta med
förnyelse kan och måste ges ett annat innehåll än de gängse
marknadsliberala.

Man kan och skall diskutera vad socialistisk förnyelse betyder i den
tid som är. Vi kommunister är för en fullständig omvandling av det
svenska samhället, är för en socialistisk republik. Men socialistisk
förnyelse handlar också och samtidigt om att anlägga ett socialistiskt
perspektiv i dagsfrågorna. För att utmana den marknadsliberala dogm som
idag är i det närmaste allenarådande.

Detta är det enkla och pockande innehållet i en socialistisk förnyelse.
Att åter börja tala om ett socialistiskt alternativ. I stort som smått.
För att drömmen om ett annat och bättre sätt att organisera samhället
måste hållas levande; för att tanken på verklig förnyelse måste hållas
levande.

Ljus över landet, det är det vi vill!   

15 maj 2007

Proletären 20, 2007