Teknikföretagen rullar på i offensiven mot löntagarna, nu genom att hävda att en god del av IF Metalls medlemmar redan intecknat det påstådda löneutrymmet i den just inledda avtalsrörelsen.

Tilltaget är så fräckt att man knappt tror att det är sant. Den föregivna inteckningen utgörs nämligen av den avtalade löneökningen för 2009, som IF Metall avstod från genom de krisavtal som slöts i våras. Tillfälligt, enligt avtalet, men inte längre enligt Teknikföretagen, som helt sonika överför den tillfälligt avstådda löneökningen till 2010.

”Skall tacken för att klubbarna ställt upp bli att de inte får någonting?”, frågar IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka
Säikkälä, tillika en av arkitekterna bakom lönesänkningsavtalet (LO-tidningen 24/9).

Det är dumt så det förslår. För givetvis avstår ingen arbetsköpare frivilligt från det som vunnits, som från en avstådd löneökning.
Men det är inte obegripligt. Eftersom Veli-Pekka Säikkälä förkroppsligar det sämsta och mest efterblivna i socialdemokratisk fackföreningstradition, detta med att alltid tro företagen om gott, till och med i en situation då de och deras organisationer stormar mot allt det fackföreningsrörelsen officiellt står för.

Som man bäddar får man ligga, heter det. IF Metall har bäddat för lönesänkningar och därför ligger
Veli-Pekka Säikkälä på rygg i arbetsköparnas säng när Teknikföretagen nu tar nästa steg i lönesänkningsoffensiven.

Teknikföretagens fräcka utspel skall ses som en trumpetsignal för fortsatt offensiv mot IF Metalls medlemmar och mot löntagarkollektivet som helhet. För i vanlig ordning hävdar såväl Teknikföretagen som IF Metall att industrin skall vara löneledande också i denna avtalsrörelse.

Strategin är öppet uttalad. De centrala avtalen skall överhuvudtaget inte innehålla några överenskommelser om löner, vare sig om generella påslag, låglönesatsningar, kvinnolöner eller individgarantier. Alla lönefrågor skall föras ner till lokal nivå, där företagen anses har större möjligheter att utpressa de anställda genom hot om avsked. Givetvis vill Teknikföretagen på köpet ha ett treårigt avtal. Varför försitta krisens gyllene tillfälle att mer varaktigt flytta fram positionerna?

LO:s avtalssekreterare Per Bardh vill ha ettåriga, centrala löneavtal. Vilket är gott och väl. Men argumentationen är häpnadsväckande. Enligt Bardh finns nämligen risk för att lokala avtal ger för stora lönepåslag och att en sådan avtalsmodell därför driver igång inflationen. Med centrala avtal kan facken dämpa löneökningstakten, försäkrar han (Kommunalarbetaren 9/9).

Man måste fråga sig om Per Bardh fått fnatt eller om han bara är helt isolerad i sin LO-borg, utan någon som helst kontakt med verkligheten utanför. För fakta är att Sverige för närvarande präglas av deflation, av fallande priser, detta på grund av för svag efterfrågan i ekonomin. Att då komma dragandes med det gamla kära inflationshotet är verklighetsfrånvänt och mer än lovligt korkat.

Hela situationen är närmast surrealistisk. Fackföreningsrörelsens högste ansvarige lovar att hålla tillbaka lönerna. För att bekämpa en inflation som inte finns. Samtidigt rabblar finansminister Borg ramsan om att det måste löna sig arbeta. Men det är inte lönen som skall göra det lönsamt att arbeta, den skall tvärtom hållas tillbaka, utan skattesänkningar. Trots att skattesänkningar  inte tillför den köpkraft som ekonomin ropar efter – deflationen utgör det ovedersägliga beviset – utan bara överför köpkraft från offentlig till privat sektor.

I vanlig ordning talas det om ett begränsat löneutrymme. Med nyliberala Konjunkturinstitutets påhittade siffror som norm. Men det är rent nonsens. Eftersom den inflation som sägs sätta gränser för löneutrymmet inte längre finns.

Någon hävdar att de stackars krisdrabbade företagen inte förmår bära några löneökningar, att höjda löner ger färre jobb. Men betänk då att krisdrabbade företag som AB Volvo och Sandvik i år delat ut 4 respektive 3,7 miljarder kronor till aktieägarna och att företag som ABB och Ericsson betalat ut 8 respektive 6 miljarder kronor. Hur i herrans namn kan det finnas pengar till aktieutdelningar, men inte till löner?

AB Volvo, Sandvik, ABB och Ericsson utgör inga undantag. Tvärtom. Trots krisen fortsätter flertalet svenska storföretagen att strö arbetsfria miljarder över aktieägarna. Hur länge skall detta få fortsätta? Hur länge skall löntagarna stå tillbaka för att ge börsens drönare möjlighet att berika sig?

Den avgörande frågan är dock en annan. För vad beror krisen på? Jo, på att företagen inte finner köpkraftig efterfrågan för allt de kan producera. Köpkraften i ekonomin är helt enkelt för liten. Att då rekommendera lönesänkningar (= ytterligare minskad köpkraft) som recept för att rädda jobben är rena vansinnet, är faktiskt att förvärra sjukdomen. Man kan inte svälta sig ur en kris.

I det långa loppet är det precis tvärtom. Det är höjda löner som räddar jobben. Varvid man skall komma ihåg att höjda löner inte bara ger mer för den enskilde att handla för, utan också högre skatteintäkter, till lycka för en hårt pressad offentlig sektor.

Vi säger inte att höjda löner är det enda sättet att tillföra köpkraft till en ekonomi som ropar efter ökad köpkraft. Statliga satsningar på infrastruktur, bostadsbyggande och utökade välfärdstjänster är minst lika viktiga och mer målinriktade, eftersom sådana satsningar omedelbart ger jobb i Sverige. Men höjda löner är ett sätt.

Detta utgör utmaningen i avtalsrörelsen. Om löntagarna backar ytterligare, om löntagarna tillåter sina fackföreningar att skriva under på sänkta eller frysta löner, så kommer krisen att fördjupas och förlängas.

Om detta skall det inte råda några tvivel. En av huvudorsakerna till den nuvarande krisens djup är att all världens löntagare pressats tillbaka under mer än 20 års tid. Till förmån för företagsvinster, aktieutdelningar och sanslösa bonusprogram till direktörer. Köpkraft har blivit spekulationskapital. Med uppenbara och förfärande följder.

Situationen inför avtalsrörelsen är inte den bästa, vilket Veli-Pekka Säikkälä och Per Bardh utgör sinnebilderna för. Hur skall fackföreningsrörelsen kunna gå till motattack under sådana ledare? Mångas oro för det egna jobbet gör inte situationen bättre. Inför hotet om att tiga still eller förlora jobbet, som arbetsköparna gjort till avtalsstrategi, är det inte lätt att vara kaxig.

Ändå måste budskapet framföras. Det duger inte att backa längre. Hela löntagarkollektivet – arbetare såväl som tjänstemän, privatanställda såväl som offentliganställda – måste kräva rejäla lönelyft i avtalsrörelsen. För att vi har backat länge nog; för att arbetet måste hävda sin rätt gentemot kapitalet. Men också för att rejäla lönelyft sätter fart på ekonomin och därmed utgör ett led i kampen mot krisen.

Om LO hyser vi föga hopp. Men fackföreningsrörelsen är inte bara dess ledare, utan också och framförallt dess medlemmar. Här krävs en resning underifrån!

29 september 2009
Proletären nr 40