I sitt tal på Vänsterdagarna i Malmö gav Jonas Sjöstedt ett klart besked: Vänsterpartiet vill sitta i en rödgrön regering, men inte till varje pris. Partiet kommer inte att sitta i en regering som fortsätter dagens privatiseringspolitik.
Vi får väl se hur det blir när rösterna väl är räknade och kohandeln tar över. Genom åren har Vänsterpartiet inte precis utmärkt sig för någon överdådig principfasthet. Kom för all del ihåg att Vänsterpartiets riksdagsgrupp röstade ja till en utförsäljning av halva Telia.
Men med det sagt uppskattar vi beskedet. Det är bra för den politiska debatten att V drar en gräns för svassandet efter sossarna, om så bara i ord och i en enda fråga.
Annat var det inför valet 2010. S, V och Mp skrev ihop sig om nästan allting, vilket gav ett riksdagsval utan vänsteralternativ. Lars Ohly var lika glad för det, men gladast var definitivt Fredrik Reinfeldt. Utan utmaning från vänster går högern en enkel match.
Inför nästa års val är de rödgröna mindre tighta. Stefan Löfven får visserligen LO-kritik för att han inlett samarbete med enbart Mp, precis som Mona Sahlin fick. Men ingen vill se en repris på fiaskot från 2010, så Sjöstedt kan lugnt köra med lite högre svansföring.
Det finns en paradox i det. Så här långt har Sjöstedts ordförandeskap inneburit en tydlig högeromläggning av V-politiken, där allt som kan uppfattas som ”orealistiskt” rensas ut eller tonas ner.
Det gäller kravet på ett svenskt utträde ur EU, som är lika undanskuffat som sossarnas krav på republik, och det gäller det gamla vänsterkravet på ett förstatligande av bankerna, som är mer aktuellt än någonsin, men som likväl fått ge vika för en tandlös bankdelningslag.
Det är en mycket medveten omläggning, som Sjöstedt också talade sig varm för i Malmö. Vänsterpartiet skall göra skillnad här och nu; skall framstå som en ansvarstagande förvaltare av kapitalismen, rentav som den mest ansvarstagande. Budget skall hållas!
Inte undra på då att Stig Henriksson i Fagersta, som tidigare utgjort Vänsterpartiets alldeles egna högerspöke, nu utnämns till hela partiets kelgris och förebild.
Tydliga steg åt höger, alltså. Men befriad från det rödgröna samarbetets tvångströja kan Sjöstedt ändå profilera sig åt vänster, inte minst vad gäller vinsterna i välfärden, som V beslutat göra till sin profilfråga i valet.
Som på alla andra områden tassar V försiktigt också i vinstfrågan. Det handlar inte om att förbjuda privata aktörer eller om rida spärr mot kapitalistiska marknadsrelationer inom det offentliga, utan bara om att ersätta rena riskkapitalister med så kallade non-profitföretag.
Vi har inte mycket till övers för det försiktiga tassandets politik. Men vi gillar ändå läget. En försiktig vänster är bättre än ingen vänster alls, som i valet 2010; högerns problemformuleringsföreträde blir mindre dominant, vilket gör det lättare för en antikapitalistisk och socialistisk vänster att ta sig in i debatten.
För den ofrivilliga tjänsten tackar vi Jonas Sjöstedt.
