I en samordnad aktion gick åklagaren Christer van der Kwast och förre JK Göran Lambertz i måndags till motattack mot dem som hävdar att hela rättsprocessen mot Thomas Quick – eller Sture Bergwall, som Quick numera heter – är en skandal av stora mått.
Det handlar om att rädda egen heder. Det var van der Kwast som med hjälp av klen och åtminstone till delar riggad bevisning fick Quick fälld för åtta mord, varav han nu friats i tre fall och beviljats resning i ytterligare två, och det var Lamberts som gick i god för att allt gått rätt till, när han som JK utredde saken.
Vi kan hålla med herrarna om att svängningarna i detta fall är så hissnande att vem som helst kan känna obehag i maggropen. Att media är en vindflöjel är väl bekant. Men hur står det till med rättssystemet om de domstolar som 1994 till 2001 dömde Quick för åtta mord tio år senare kan fria honom med samma fermitet? Med enda skillnaden ju att Quicks eget erkännande inte längre ligger i potten?
Något måste sannerligen vara ruttet i staten Sverige.
Vi har vare sig läst domar eller förundersökningar, vilket gör oss mindre vetande, precis som polisprofessor Leif GW så finkänsligt uttrycker det. Men principiellt hävdar vi att skuld skall vara bevisad bortom allt rimligt tvivel och absolut inte baseras enbart på eget erkännande.
Så har det uppenbart inte gått till i Quick-fallet. Manipulerande psykologer och förhörsledare har istället byggt indiciekedjor på informationer de försett Quick med, vilka upphöjts till bevis. Att justitierådet Lamberts vidhåller dessa korthus som ”bevis”, och det i två fall där Quick redan frikänts, är sannerligen ett haveri av sällan skådat slag.
Quick är fortfarande dömd för fem mord, men med stor sannolikhet kommer han att frikännas också från dessa. Eftersom bevisningen uppenbart inte duger utan hans erkännande. Det betyder att ett antal mördare går fria, snart nog utan risk för att dömas, då flertalet brott är preskriberade. Det är definitivt en rättsskandal. Det handlar inte bara om att Quick varit oskyldigt dömd (så här långt i åtminstone tre fall), utan också om att mördarna kommit undan.
Inom politiken reses nu krav på en sanningskommission för att granska fallet Quick. Det är så det brukar gå till i Sverige. Skandaler begravs i en utredning, som kritiserar de värsta bristerna, men utan att ställa någon till svars. Makten skyddar sig själv.
Låt gå för en sanningskommission, säger vi. En sådan gör ingen större skada. Men när resningsprocesserna är klara är det hög tid för räfst och rättarting. Vem bär ansvaret för att Quick dömdes oskyldig och för att ett antal mördare går fria?
”Jag vill se dem i fängelse”, säger Leif GW Persson. Vi håller med.
