Ledarkrönika: Ingen anledning att jubla över Pisa-rapporten

Förra veckan kom Pisa-rapporten om läget i den svenska skolan. Vart tredje år sker världens största elevstudie av 15-åringars kunskaper inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. 79 länder var med och Sveriges kurvor pekade uppåt. Snart är vi tillbaka på den kunskapsnivå vi hade i början av 2000-talet.

Regeringen med utbildningsminister Anna Ekström i spetsen tog åt sig äran för de förbättrade resultaten.

De positiva siffrorna är glädjande, att svenska elever presterar bättre är viktigt och en rättvisefråga. Samtidigt måste siffrorna tas med en nya salt då urvalet är begränsat. Så är 11 procent av undersökningsgruppen exkluderad på grund av funktionsnedsättning eller kortare undervisning i svenska än ett år.

Sedan finns ett bortfall på 13,5 procent, så det statiska utfallet har flera osäkerhetsfaktorer. Förbättringarna kan därför vara överskattade.

Men rapporten ger ändå en god bild av vad som inte fungerar i den svenska skolan, som i Pisa beskrivs som den minst likvärdiga i Norden och att ingen förbättring över tid syns. Elever i skolor ”med en mindre gynnsam socioekonomisk elevsammansättning” verkar få sämre undervisning och i dessa skolor är det svårare att rekrytera kompetenta och behöriga lärare.

Pisa bekräftar att skolsegregation, lärarbrist och den lokala styrningen är stora problemområden där stöd och resurser behövs.

Pisa visar på mönster i utfall såsom samband mellan kön och provresultat eller läsförståelse kopplat till migrationsbakgrund. Men beskrivningar av mönster är en sak och att kunna visa på orsaker en annan. Denna aspekt saknas ofta i debatten. 

Vetenskapsrådet har gått igenom Pisa-forskningen och tittat på marknadsstyrning och segregering, men denna forskning används nästan aldrig. I stället är ranking det centrala i debatten, inte analyser.

Forskningen visar bland annat att skolresultaten till mycket stor del beror på upptagningsområdets karaktär och elevernas sociala och kulturella tillhörighet. Dessa skillnader har underblåsts av det fria skolvalet och av friskolesystemet som befäster de olikheter som skapar ojämlika förutsättningar.

Inom 15 år kommer det enligt Skolverket att saknas 45.000 lärare och förskollärare i Sverige. Var kommer den bristen att visa sig mest och få förödande konsekvenser om inte i de redan utsatta skolorna ”med en mindre gynnsam socioekonomisk elevsammansättning”?

Om inget görs kommer framtidens Pisa-resultat att visa på en mycket negativ utveckling för svensk del. Slutsatsen av årets Pisa-rapport är given; en likvärdig skola kräver en gemensam huvudman. Staten måste ta över ansvaret för skolan och friskolesystemet skrotas.