”Mammorna vet allt om våldet”

Idén till boken Mammorna föddes ur frustration och sorg över det eskalerande våldet i våra förorter. Alexandra Pascalidou ville först göra en tv-dokumentär, men när SVT tackade nej hade hon som hon uttrycker det två val: sitta i ett hörn och vara bitter eller skriva en bok.

– Jag gjorde båda!

Hon jobbade hårt för att Mammorna skulle komma ut en månad innan valet i höstas.

– Jag ville att mammorna skulle hinna vara med i tv och prata om våldet i förorterna, om arbetarklassens villkor och om fattigdomen.

Men inte förrän efter valet bröts tystnaden kring boken, då blev det istället unison hyllning. Mammorna blev Augustprisnominerad och har sålt slut i två upplagor.

Alexandra Pascalidou säger att mammornas berättelser är så viktiga för att mammor vet allt om våldet.

– Från våldet i hemmets trygga vrå, örfilar och husgeråd som kastas i huvudet på dem, till våldet som slutar på en blodig gata, till våldet i Gaza som låser in en hel befolkning, till det strukturella våldet. Mammorna vet allt om det där.

Själv föddes Alexandra Pascalidou in i vad hon kallar ett matriarkat av arbetarklasskvinnor i Grekland.

– Männen var i krig, kvinnorna var kvar och kokade soppa på en spik. De förlorade barn, de födde på åkrarna. Jag såg mina förfäder hamna i historieböckerna, eller i alla fall nämnas i någon bisats som krigshjältar för att de kämpade för frihet och demokrati. Och jag såg hur kvinnorna fullkomligt raderades ur historien. Hur deras mödor och ansträngningar alltid tillintetgjordes.

Sedan växte hon upp i förorten Rinkeby i Stockholm och såg de hårt arbetande mammorna som ensamma fick ta hand om livet men hamnade i en total periferi.

– Medan männen hängde på torgen så var kvinnorna de som i tysthet drog dubbelt lass. Det är en global hierarki. De vita rika männen står och skrevar högst upp högst upp, och längst ner står de rasifierade mammorna med de lågavlönade jobben.

– Det är människor som ingen pratar med, men gärna pratar om, som någon slags mörk offermassa.

Därför tycker Alexandra Pascalidou att hon som själv kommer från förorten har ett ansvar att förmedla mammornas berättelser.

– Jag har gjort en klassresa. Jag har förflyttat mig upp genom hierarkierna med mycket möda och motstånd. När jag fått privilegiet att ha ett namn och förmågan att tala så att folk lyssnar, så är det min skyldighet att ge de här kvinnorna röster. Det jag upplever som orättvist kan jag vrida ljuset mot när jag har möjlighet att låna människors öra en stund.

Trots att Alexandra Pascalidou har ordet i sin makt känner hon sig ofta misstänkliggjord i mediesammanhang.

– Alla som pratar om ekonomisk ojämlikhet framställs som partiska, kontroversiella, provokativa och vänster. De tycker att jag väcker för mycket känslor när jag talar om klass, etnicitet och utanförskap.

Hon känner sig också fortfarande ganska främmande i de fina salongerna, trots att hon anstränger sig för att passa in.

– Man ska vara lite svårmodigt mallig och försöka framstå som mer intellektuell än vad man verkligen är.

– Men hos mig forsar orden fram. För jag vet att jag har ett litet fönster som öppnas en stund och som sedan stänger. Orden forsar fram för att jag ska få fram mitt budskap, för jag vet att jag är här på nåder. En liten stund får jag, att prata om de här sakerna.

Alexandra Pascalidou menar att klass har större betydelse än både etnicitet och kön. Hon berättar om barndomsvänner som kom från persisk överklass i Teheran. För dem var det naturligt att söka sig till de fina salongerna även i Sverige.

– De gjorde snabbare klassresor. Deras mammor kunde Simone de Beauvoirs Det andra könet utantill, medan vi knappt hade böcker hemma.

I januari intervjuades Alexandra Pascalidou i SVT:s Min sanning och fick frågan varför hon lämnat förorten.

– Snacka om dubbelbestraffning! Vi ska bo kvar där i resten av våra liv, med de sämsta skolorna och den sämsta vården. Ingen bankomat, ingenting. Så frågar man aldrig barn från välbeställda områden som flyttar till innerstan. Astrid Lindgren fick aldrig frågan varför hon flyttade från Vimmerby. Det är dags för dem som aldrig bott i orten att flytta dit nu. Jag har gjort mina 25 år där och har familjen kvar.

Jag är en blattebrud från betongen som aldrig glömmer eller sviker min arbetarklassbakgrund.

– Jag verkar för ett samhälle där dina föräldrars status inte ska avgöra om du får ett värdigt liv. Jag är en blattebrud från betongen som aldrig glömmer eller sviker min arbetarklassbakgrund. För mig är det inte ett svek att flytta från förorten. Sveket är att glömma var man kommer ifrån. Sveket är att vända alla andra ryggen när man själv lyckats ta sig genom nyckelhålet.

Vi pratar om avhumaniseringen i samhället som yttrar sig på flera olika sätt när klyftorna ökar.

– Med våldsepidemin blir det varierande människovärdet så tydligt. Människovärdet som hänger ihop med vad du har på bankkontot. Hade de här barnen mördats i välmående överklassområden hade chocken och sorgen varit kollektiv och nationell. Man hade tillsatt kriskommissioner.

– Tystnaden som omger hela frågan är också ett våld.

Alexandra Pascalidou menar att det finns en stor oförståelse för villkoren i våra fattigaste förorter.

– Vissa kan inte ens förstå vad det betyder att trängas nio personer i en liten trea och svettas i betongen hela sommaren utan att ha ett lantställe att åka till.

– När jag växte upp fanns fortfarande en folkhemsambition, att även fattiga barn skulle få lära sig att spela instrument genom kommunala musikskolan. Det finns ingenting kvar. Vi har ett samhälle där de fattiga skuldbeläggs för att de inte har råd att leva som de rika.

Hon återkommer till att det betraktas som vänsterradikalt att peka på ekonomisk ojämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

– Men att säga det här är inte partipolitiskt, det handlar om medmänsklighet. Det står i Bibeln, i Koranen, i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det här borde alla tycka och det borde vara minsta gemensamma nämnaren för ett land som Sverige.

– Om de som står upp för mänskliga rättigheter betraktas som partiska och vänster, betyder det att högern är emot mänskliga rättigheter?

Internationella kvinnodagen närmar sig och vi kommer in på förutsättningarna för att kvinnor och mammor ska kunna förenas.

– Det förenande är att bryta med den historiska tystnaden, den som började med mansmyterna om synderskan Eva och synderskan Pandora. Den som började med jungfru Maria som födde en hel religion men som inte fick en enda replik i Bibeln. Vi måste bryta tystnader och tabun.

– Det andra är att i världens mest jämställda land också ge en röst till dem som inte självklart inkluderas i den feministiska rörelsen.

– Vi borde också kunna förenas i övertygelsen om att alla förluster av liv är lika sorgliga. Jag förstår att det skrivs spaltmeter om Lisa Holm, men de här som mördas i förorterna, vissa av dem är också oskyldiga och råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle. De har också namn och de har också mammor. Det är viktigt att göra människor till människor igen, och är det några som kan göra det så är det mammorna. 

Feminism kan inte bara handla om hur många kvinnor det sitter i bolagsstyrelser.

– Det handlar om det berömda glastaket och det berör inte så många. Så låt oss snacka om betonggolvet.

– Jag önskar att knytblusfeministerna också engagerade sig då det är en självklar feministisk fråga. Och de konservativa kostymerna också för den delen.

Men det finns många läsare som berörs av Mammorna och de berättelser den förmedlar.

– Det ringer människor som gråter av vrede när de läst Mammorna för att de inte visste att det är så här det ser ut.

– Jag får jättefina små hälsningar från människor. Häromdagen från en gruvarbetare i Norrland som grät när han läste trots att han varken är mamma, bor i en förort eller erfarit våldet. Men han har så klart också fått känna på utanförskapet.

Därför blir Alexandra Pascalidou så upprörd över mantrat under valrörelsen om att vi måste lyssna på folket.

– Då menar de alltid de sura, vita männen som blivit rasister. Men i folket ingår också mammor i förorten och gubbar på landsbygden som förlorat fabriksjobbet, men inte har blivit rasister. De har andra perspektiv på vem som är boven i dramat.

Hon menar att en del av förortens problem är att alla beslut fattas över huvudet på förortsfolket.

– På stadshuset i Stockholm talar de om ombildningar till bostadsrätter. Vem ska ha råd att köpa? Hur ska folk ens få lån? Inte mina föräldrar i alla fall som är utslitna fattigpensionärer efter 45 år inom lågavlönade jobb.

Förändring kan inte heller bara bäras fram av ideellt arbete och eldsjälar.

– Även om jag också hyllar de nattvandrande mammorna som är med i boken tycker jag inte att mammor ska nattvandra gratis resten av livet. Mammor ska alltid göra allting gratis. Den vårdande modern. Vi har jättemånga somaliska mammor som nattvandrar i Rinkeby, men snälla inkludera de här mammorna i era kommittéer och våldsförebyggande arbete i stället! Ge dem makt och lön! De är starka och framåt och vet vad som behöver göras.

– Och sluta håna unga människors krav på fritidsgårdar. Det blottar bara okunskap. Vissa områden har större behov av fritidsgårdar. Barn i trasiga, trångbodda hem som inte har råd med dyra fritidsaktiviteter eller språkresor.

Alexandra Pascalidou säger att hon verkligen sörjer utvecklingen i samhället med avhumanisering och ökade klyftor.

– Utanförskapet och murarna bara växer. Vi är många som är frustrerade. Det jag kan göra är att skriva och tala för att ge människor röst, namn och ansikte. Kan jag väcka empati och förståelse och ge andra bilder än de stereotypa svartvita tror jag att det kan minska avståndet. Det är för mig journalistens och författarens främsta uppgift.

I april åker Alexandra Pascalidou på en Folkets Hus-turné för att fortsätta sprida mammornas berättelser till fler människor.