Minimilöner – ännu ett arbetarfientligt EU-förslag

På det informella EU-toppmötet som hölls 2017 i Göteborg godkände EU-ledarna den så kallade ”sociala pelaren”. Viktiga delar i den sociala pelaren utgör ett grundskott mot de fackliga rättigheterna inom EU; dels genom att konjunkturanpassa anställningstryggheten samt genom att införa minimilöner.

Införandet av konjunkturanpassning i lagen om anställningsskydd (las) kunde regeringen Löfven lotsa igenom med hänvisning till att detta var ett krav från Centerpartiet i januariavtalet. Förslagen till ändringarna godkändes av tjänstemannafacken och Vänsterpartiet drog då tillbaka sitt hot om misstroendevotum mot regeringen Löfven.

I grunden var dock förslaget om reformering av las en uppföljning av EU:s sociala pelare där det var bekvämt för ledningen för Socialdemokraterna att kunna skylla på Centerpartiet.

Minimilöner torgförs som ett försvar för de fattigaste löntagarnas inkomstnivåer. I verkligheten är minimilöner en etikett för att dölja ett system för institutionell fattigdom.

Syftet med minimilöner är inte en dräglig lön där man garanteras ersättning för att till exempel kunna försörja en familj med mera. Människor med minimilöner tvingas ofta att ha två jobb för att kunna få ihop sin ekonomi. Motiveringen är att ersättningarna ska hållas låga så att bidragstagarna inte får det för bra och blir mindre benägna att söka nya jobb.

EU har ingen formell kompetens att utfärda direktiv för arbetsmarknadsföreskrifter. Att EU-kommissionen skulle få lägga ett förslag till föreskrift om minimilöner har dock godkänts av EU:s ledare. Sverige sa ursprungligen nej till minimilöner men godkände sedan kompromissen där länder med kollektivavtalssystem fick undantag.

Problemet med detta undantag är att det kan komma att överklagas till EU-domstolen. EU:s domstol har att utgå från EU:s grundlag där de fyra friheterna utgör en absolut hörnsten för den inre marknaden; friheterna för kapital, varor, tjänster och arbete.

Sverige får undantag från att tvingas införa minimilöner, men det finns en risk för att minimilöner införs bakvägen. De sektorer som ligger under kollektivavtalslöner kan komma att själva införa egna minimilöner, till exempel inom den så kallade gig-sektorn och underbetald tjänstesektor. Minimilönenivåer kan då bli en spärr för fackligt acceptabla löner och på så sätt utestänga möjligheten till kollektivavtal för svaga löntagargrupper.

Inför Sveriges folkomröstning om EU-medlemskap 1994 försäkrade EU:s kommissionär för arbetsmarknadsfrågor att den svenska modellen inte skulle påverkas av ett EU-medlemskap. Det visade sig att detta muntliga avtal inte var värt något annat än att det lurade många väljare i 1994 års folkomröstning.

Sedan kom Laval-domen 2009 och följdes av uppluckringen av las 2019, och nu kommer ett undantag i direktivet om minimilöner. Det blev en rättslig prövning när det lettiska byggföretaget Laval, med lettiska kollektivavtal, försattes i blockad av svenska Byggnads med flera, vid byggandet av en skola i Vaxholm 2004.

Trots att blockaden godkändes i den svenska arbetsdomstolen, och av EU-domstolens generaladvokat, fällde EU-domstolen 2007 utslaget att Byggnads blockad stred mot EU-rätten och därmed var olaglig. Risken är att otydlig EU-lagstiftning med inbördes motsättningar kan bli föremål för prövning i EU-domstolen och då lär inte nationell hänsyn till små länder med egna arbetsmarknadslösningar vara det som EU-domstolen prioriterar.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) kritiserade den svenska Laval-lagen från 2013 som sedan mildrades av den socialdemokratiska regeringen 2017. Men något fullständigt avskaffande av EU-rättens inflytande blev det dock inte.

Svenska fackföreningar kan kräva svenska kollektivavtal, men den hårda kärnan av EU:s minimivillkor för utstationerade arbetare gäller fortsatt – det vill säga en kompromiss mellan fackliga krav och EU:s regler om miniminivåer. Och även här riskerar EU-direktivet om minimilöner att kunna etablera sig bakvägen även i Sverige.

Per Hernmar
Artikeln är tidigare publicerad i Folkrörelsen Nej till EU:s tidning Kritiska EU-fakta. Läs mer på nejtilleu.se.