Kommentar: Oacceptabel rysk attack på Ukraina

Vi vaknade imorse till mörka rubriker om att Ryssland anfaller Ukraina på flera fronter. Som alltid i krig går det inte att lita på alla obekräftade uppgifter som florerar, men klart är att Ryssland gör sig skyldig till ett angreppskrig som inte kan försvaras vare sig med Natos inringning av Ryssland eller striderna i östra Ukraina.

Det är ingen hemlighet att Proletären varit bland de minst benägna att tro på allehanda krigshetsare och Natomegafoner, som i månader varnat för ett ryskt anfall. Där har vi varit i sällskap med ett fåtal sansade röster i offentligheten, som Hans Blix, som framhållit nödvändigheten av diplomati och att också se Rysslands perspektiv, och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, som så sent som igår var en balanserad motvikt till Fredrik Reinfeldt i Aktuelltstudion och inte trodde att Ryssland skulle genomföra något större anfall på Ukraina.

Tyvärr ger Moskvas egenmäktiga beslut att anfalla Ukraina de överhettade olyckskorparna rätt, även om oviljan att se bakgrunden och västmakternas roll i uppbyggnaden till situationen är fortsatt gedigen bland tyckare och politiker. Liksom oviljan att dra andra historiska paralleller.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar om att Rysslands anfall är ”den grymmaste, mest omotiverade attacken mot något land i Europa sedan andra världskriget”. Då glömmer han Natos bombkrig i Jugoslavien 1999 – där motiveringen också liknade den Putin använde imorse.

Då hette det att kosovoalbanerna behövde försvaras från etnisk rensning, och nu säger Putin att Ryssland behöver försvara de etniska ryssarna i utbrytarrepublikerna i östra Ukraina från vad han kallar för ett pågående folkmord.

Även om folkmordsbegreppet bör användas med större försiktighet är det ett faktum att Ukrainas militär, tillsammans med den högerextrema Azovbataljonen och andra paramilitära förband, i åtta år fört ett lågintensivt krig mot invånarna i de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.

Det var också Natos bomber över Serbien och västmakternas utbrytande av Kosovo som satte folkrätten ur spel och öppnade den Pandoras ask som Ryssland nu utnyttjar. Men det är det ingen som vill minnas när fördömandena av Ryssland haglar. 

Putin talar också om att ”avnazifiera” Ukraina. Och även om den ukrainska regeringen inte är nazistisk är det också ett faktum att hyllandet av nazikollaboratören Stepan Bandera ökat i Ukraina sedan den väststödda kuppen 2014 – där högerextrema grupper spelade en framträdande roll – samtidigt som kommunistiska symboler förbjudits, liksom skolundervisning på ryska.

I den ryskspråkiga staden Odessa brände fascister 46 människor till döds i Fackföreningarnas hus 2014, samtidigt som svensk massmedia hyllade den ”demokratiska” kuppen på Majdan. Utförd av samma typ av högerextrema huliganer.

Natos stadiga utvidgning österut är som sagt ingen ursäkt för Ryssland att anfalla Ukraina. Däremot är det fortfarande en helt fundamental pusselbit att ha med sig i analysen av den diplomatiska återvändsgränd som lett hit. Liksom att den ukrainska utrikesministern Dmytro Kuleba den 2 februari öppet begravde Minskprotokollet, som innefattar att utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk skulle få utökad autonomi inom Ukrainas statsbildning.

– Ingen speciell status eller vetorätt över statens beslut kommer att ges några av Ukrainas regioner. Det står skrivet i sten, sa Kuleba då i ett uttalande som lär ha påverkat Kremls beslut att slutligen erkänna Donetsk och Luhansk som självständiga.

Krig är både det mest fruktansvärda mänskligheten känner, och politikens fortsättning med andra medel. Nu är det upp till oss att intensifiera kampen för freden – genom att vända oss emot alla krigshetsare på båda sidor och hela det ekonomiska system som är grunden till krigen.

Läs också Kommunistiska Partiets och Revolutionär Kommunistisk Ungdoms uttalande om kriget i Ukraina.