"Om fler stannar kanske det blir en förändring"

Förra veckan kunde Proletären avslöja att 49 vårdbemanningsbolag fakturerat 678 miljoner kronor till den skattefinansierade vårdbudgeten i Västra Götalandsregionen. Enligt SKR är detta en ökning med cirka 16 procent jämfört med föregående år.

Sjuksköterskan Anders, som egentligen heter något annat, jobbar inom Västra Götalandsregionen. Han menar att bemanningsbolagen ofta används av vårdcheferna för att rädda ansiktet. Ett uppenbart exempel är under semestertider då hyrpersonal tas in. Ofta med högre lön än fast personal.

– Där och då vill jag ha hjälp från bemanningen. För om det inte kommer någon riskerar jag att stå där ensam. Vad jag blir förbannad på är dem längre upp i hierarkin. När paniken slår in och det fattas personal så finns det helt plötsligt pengar. Men aldrig för oss som är fasta.

Camilla Nielsen jobbar som undersköterska på Östra sjukhuset i Göteborg. På hennes avdelning är nästan hälften av alla undersköterskor anställda av ett bemanningsbolag. Hon menar att den generella löneutvecklingen stannat av för vårdpersonal, vilket i sin tur skapar ekonomiska incitament att säga upp sig.

– Det är rent för jävligt att vi ska tvingas in i bemanning för att få högre lön. Och det är inte svårare att jobba för ett bemanningsbolag än att vara fast anställd. Vi måste också komma ihåg att när fast personal säger upp sig förlorar sjukvården. Det är en kunskap som försvinner.

Hur ser du på att säga upp sig i protest mot dåliga villkor?

– Jag förstår varför en del undersköterskor gör det. Men då kan det samtidigt bli svårt att förbättra arbetsvillkoren… Det blir lite fel. Om fler hade stannat och protesterat så kanske det blivit en förändring, svarar Camilla Nielsen.

I grunden verkar både Anders och Camilla Nielsen vara överens om att lönesättningen inom vården inte fungerar. Nyanställda kan ibland få flera tusen mer än de som redan jobbat tio år, och löneökningarna är i vissa fall skrämmande låga. Bemanningsbolagen kan sedan rida på en våg av missnöje och locka med både högre löner och friare arbetstider.

– En del chefer är aldrig ute på golvet och ser hur vi jobbar. Vem hjälper till mest? Vem jobbar ”bäst”? Hela bilden av vårt arbete finns inte alltid med när vi har lönesamtal, säger Anders och fortsätter.

– Har du gjort ett bra jobb och kan snacka för dig så kan du få ett bra lönepåslag. Men det finns ingen tydlig trappa för alla. Som det ser ut nu så höjer man inte ens lönen efter prisläget eller inflationen.

Camilla Nielsen är inne på samma spår:

– De som känner sig bekväma med att prata om sig själv kanske kan övertala chefen att få en extra hundralapp. Medan de som inte vågar säga ifrån får nöja sig med vad de får.

Enligt Anders och Camilla Nielsen bör erfarenhet och kunnande ligga till grund för en vettig löneutveckling. Men för chefer, som ofta rör sig inom New Public Management-systemet, måste dessa kriterier kopplas ihop med något mätbart. I detta fall blir ”kunnandet” kopplat till en högre utbildning på universitetet.

– Det enda man kan göra för att höja lönen som fast anställd är att plugga vidare. Men alla har inte den möjligheten. Och alla vill inte heller. Det finns många som hellre vill jobba nära patienterna. Har du barn blir det också svårare, säger Anders.

– Det känns ibland som att man tvingar personalen till att bli specialistutbildad. Det blir också lite konstigt. Om det är någon som är jätteduktig på sitt jobb, men som inte vill plugga vidare… Den kommer nog säga upp sig på grund av denna inställning, säger Camilla Nielsen.

Sjuksköterskornas fackförbund, Vårdförbundet, var en av de drivande krafterna bakom den individuella lönesättningen i mitten av 90-talet. Eva Fernvalls, Vårdförbundets dåvarande ordförande, argumenterade då för att kompetens och att ”ta större ansvar” skulle gynna löneutvecklingen.

Så här i efterhand får man nog konstatera att Vårdförbundets agerande resulterade i att de som klarar av att hävda sig gentemot cheferna fick högre lön än sina arbetskamrater. Löneutvecklingen blev också bra för sjuksköterskorna som valde att hoppa mellan arbetsplatser. Samma sak går inte att säga om de som stannade kvar.

Om lönen verkligen baserar sig på ett ”större ansvar” och kompetens, skulle det innebära att bemanningspersonal ofta är dubbelt så kompetent och tar ett dubbelt så stort ansvar jämfört med den fasta personalen.

När jag frågar Anders om utvecklingen, att bemanningsanställda kan tjäna mycket mer än han själv, citerar han rapparen Ice-T.

– Don’t hate the player, hate the game. Det är väl olika prioriteringar man har. Jobba mindre och tjäna mer. Men det blir en konstig situation när någon kan tjäna dubbelt så mycket för samma arbete.

– Regionerna måste titta på varför personalen säger upp sig. Och vi kanske inte ska ha en så stor löneskillnad. Vi borde kanske tänka på alla inom samma grupp, avslutar Camilla Nielsen.