Personliga assistenter - ännu ett gigjobb utan anställningstrygghet?
1994 slöt fackförbundet Kommunal ett kollektivavtal med motparten Fremia som tog bort personliga assistenters möjlighet till tillsvidareanställningar. Nu tas ett fall upp i Arbetsdomstolen vilket kan vara avgörande för arbetarnas anställningar.
Kommunal har avbrutit en överenskommelse med den privata arbetsgivarparten inom personlig assistans, Fremia, vilket nu gör det möjligt att driva ärenden vidare till Arbetsdomstolen. Tidigare har tvister avgjorts i en skiljenämnd, vars beslut är sekretessbelagda, vilket gjort det svårt att få fram prejudikat angående LAS.
Stämningsansökan från Kommunal handlar om en man som arbetat som personlig assistent i 17 år och hos samma brukare, men som fortfarande har en visstidsanställning.
I dagsläget säger Kommunals kollektivavtal att personliga assistenter som jobbar åt privata arbetsgivare har en anställning med ”visstid så länge uppdraget varar.” Detta innebär avsked med två veckors varsel, om brukaren anser att samarbetet inte fungerar.
Ännu en bricka i spelet, som varken regleras av LAS eller kollektivavtalet, är ersättningsformen för personlig assistans. Denna bedöms och betalas ut av Sveriges kommuner (om behovet för brukaren är under 20 timmar i veckan) och Försäkringskassan (om behovet är mer).
Om en handläggare sänker assistansnivån för en brukare kan arbetsgivaren (i detta fall brukaren själv eller en anhörig) hävda arbetsbrist. Om assistansbolaget bara har ett fåtal brukare måste assistenten antingen sägas upp (med en månads varsel) eller få sin arbetstid sänkt.
– Vi kan ibland ha fyra olika arbetsgivare. Kommuner och Försäkringskassan som beslutar ersättningsnivå. Brukaren som bedömer lämplighet. Och assistansbolaget som agerar mellanhand. Har du otur är alla fyra inkompetenta, säger Nils Råstander som har jobbat som personlig assistent i närmare sju år.
– Nuvarande lagstiftning kan inte komma åt problemet med osäkra anställningar för personliga assistenter. Det finns för många små, privata utförare. Hade vi istället blivit anställda av kommunen så hade poolen av både brukare och personal blivit större. Då finns det större möjlighet till omplacering och därmed tillsvidareanställning. Både när samarbetet inte fungerar och om assistansersättningen sänks.
Bristen på säkra anställningar handlar också om Kommunals agerande i mitten av 90-talet när LSS (Lagen om stöd och service till funktionshindrade) lanserades av den dåvarande borgerliga regeringen. Då var valfriheten viktig för alla parter när det gällde brukarens rätt att välja både personliga assistenter och privata utförare.
I detta kollektivavtal är ”saklig grund” för uppsägning också svagare än normalt. Samma sak gäller arbetarens möjlighet till omplacering.
Proletären har sökt Kommunal för frågor om kollektivavtalet.
”Vi har sagt det vi vill säga i media och avböjer vidare kommentar…”, skriver Kommunals pressekreterare till Proletären.
I en intervju med Arbetet erkänner dock Kommunal att det finns brister i kollektivavtalet från 1994, vars formuleringar fortfarande gäller.
– Jag tror att vi som organisation hade ett stort brukarperspektiv, och för lite arbetstagarperspektiv, när vi satt i de här förhandlingarna. Man tittade väldigt mycket på hur vi skulle formulera det här kollektivavtalet så att det inte skulle inskränka på LSS-lagstiftningen, säger Lia Scheding på Kommunal, till Arbetet.
Nils Råstander menar att det finns möjligheter för Kommunal att komma bort från denna problematik om fackförbundet kämpar för ytterligare en reform av den personliga assistansen.
– LSS var tidigt ute med att privatisera den offentliga vården. Och lagen har varit mycket effektiv. Är man intresserad av att skapa bra arbetsförhållanden för personliga assistenter så går det. Men då krävs det att man plockar bort de privata aktörerna. Tyvärr tror jag det är för radikalt för Kommunal.