Punklegendaren Johan Johansson: ”Alla borde gå ut i strejk”
För Johan Johansson är det självklart att stödja lokförarnas och tågvärdarnas kamp för bättre arbetsvillkor. ”Alla i kollektivtrafiken borde gå ut i strejk, så får vi se vad som händer”, säger den gamle punkikonen.
Johan Johansson tycker att det är viktigt att ge lokförare och tågvärdar på pendeltrafiken sitt stöd; de arbetare som är ryggraden i Stockholms trafikmyller.
– Det är väl alltid viktigt att stödja folk som vill göra något åt sin arbetssituation, säger Johan Johansson. Folk som kämpar för sin trygghet. Och för min; jag åker ju pendeltåg själv. Och jag ser ju hur allt har förändrats, hur man jagar folk i tunnelbanan, hur vakter slår på stackare som inte har råd att betala biljetten. Vi borde ha mer och bättre kollektivtrafik, och den borde inte kosta någonting.
– Se på det som händer i Paris nu. Vi är så jävla snälla i Sverige. Mesigt snälla. Men med det som händer nu, det här med tågvärdarna och pendeltågstrafiken… det finns ju ingen samsyn om någonting. Alla borde gå ut i strejk, i hela kollektivtrafiken, så får vi se vad som händer. Nu behöver vi det, säger Johan Johansson till Proletären.
61-årige Johan Johansson har varit en profil i det stockholmska och svenska musiklivet i mer än 40 år. 1977 bildade han Skärholmens Gymnasiums Punkensemble och ur det bandet växte legendariska KSMB, Kurt-Sunes med Berit. Med KSMB blev Johan Johansson en förgrundsfigur i den svenska punken.
Efter KSMB kom Strindbergs och John Lenin och idag kör Johan solo, men också som producent åt bland andra Carl-Johan Vallgren och Lars Winnebäck och tidigare åt Kjell Höglund.
Johan Johansson är född i Stockholm och uppväxt i Farsta och Skärholmen. Han bor fortfarande i staden. Och han älskar den även om den förändrats. Inte minst för människor verksamma inom kulturscenen: spelställena försvinner snabbt i Stockholm.
På tio år har 14 klassiska scener försvunnit. Några på grund av kraftigt ökande hyror, andra på grund av klagande grannar som kanske inte riktigt kunnat ta in att de bor i en storstad där det finns andra ljud än trädens sus och bräkande får. Bland dem finns Kägelbanan på Södra teatern, King Kong på Mariatorget, Snottys och Pet Sounds Bar (PSB) på Södermalm, Kafé Klaver och Kolingsborg. Legendariska Kafe 44 på Tjärhovsgatan har sura grannar: där måste det vara tyst klockan 22.00 på vardagar och 23.00 på lördagar.
Möjligheten att utöva och ta del av spontankultur blir allt mindre; i det nyliberala Sverige ska kulturen kosta.
– Men det här är ju jätteenkelt: idag ser man hur mycket det kostar att stänga en ungdomsgård. Det är bara att se sig runt om i samhället idag; totalt jävla känslohämmat. Jag är uppväxt i det som idag kallas ”flumskolan” med uppehållsrum och ungdomsgårdar, ställen där folk som vi kunde ta vägen.
2011 släppte Johan Johansson Svea Rike Rivjärn med bland andra låtar som Skurkar I Manschett, om hur Stockholm förändrats:
Här är en som jämnt stått opp,
för den stad där han växt upp,
men nu verkar vindarna ha vänt.
Ty här där man är född och så,
e de ganska svårt att va’,
vän av ordning undrar va’ som hänt.
Förr skulle man ju bry sig om,
men nu får man väl stryk av dom,
som ser humanism som brist på vett.
Och makten styrs av lobbarna
och skolorna av mobbarna
och framgång styrs av börd och etikett.
Och vargen vaktar herdarna,
banken sköts av spelarna,
och staden styrs av skurkar i manschett.
När Johan framför låten på ett stödmöte för personalen på MTR, lyssnar alla.
– Jag är uppvuxen i Skärholmen och jag vet inte hur det hade kunnat bli om det inte funnits en ungdomsgård att gå på där. Det var väl det som räddade en från gatan, säger Johan Johansson. De korvören som kultur kostar, de får man tillbaka mångdubbelt i form av gladare och tryggare människor. Musikskolan, den lägger man ner anslagen till. Att högerdårarna inte förstår kultur, det får man väl köpa. Men att de inte fattar vilken ekonomisk idioti det är att till exempel dra in musikskolan och hur mycket samhället förlorar på det… ja, det är helt sjukt.