Kommentar:  (S)å utvecklades den ”svenska modellen” – och därför borde den avskaffas

Ylva Johanssons strejkrättsutredning föregreps i förra veckan av vad som måste beskrivas som en välregisserad kupp. Plötsligt presenterade arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv tillsammans med de tre fackliga huvudorganisationerna LO, Saco och TCO samt fackförbundet Unionen ett eget förslag på hur de vill begränsa strejkrätten i Sverige.

Både Ylva Johansson och de borgerliga partierna gav genast sitt stöd till ”parternas” initiativ. Förslaget är helt i linje med Svenskt Näringslivs alla förhoppningar. Det slår mot den stridbarhet som fortfarande finns kvar som ett hot mot arbetsköparnas övermakt.

Lojaliteten till arbetsfred skrivs in i lagen och Arbetsdomstolen ska bedöma och avgöra om en fackförening verkligen ärligt vill uppnå fredsplikt. 

Hamnarbetarförbundet är den utpekade måltavlan för angreppet. Organisationsfrihet och strejkrätt skall bara gälla de som accepterar att syftet med facklig organisering är att bakbinda arbetare. Därför är detta också riktat mot alla som vill bryta med den ”svenska modellens” toppstyrda samförstånd och ständiga eftergifter.

I årets valrörelse lanserar Socialdemokraterna parollen; ”Den svenska modellen ska utvecklas inte avvecklas”. Hur och varför är oklart. För många är det rent av diffust vad som är den ”svenska modellen”. 

Ursprungligen dök den upp som politisk idé på 1930-talet. Den presenterades som en kompromiss mellan kapitalistiska intressen och socialdemokraters och liberalers sociala reformer. Tanken var att ett samhällskontrakt och en maktbalans som byggde på kompromisser och samförstånd skulle upprättas. Löner och arbetslivsfrågor skulle lösas av ”parterna” genom förhandlingar, över huvudet på fackens medlemmar, och utan statlig inblandning. 

En förutsättning för modellen var att kapitalismen accepterades som grunden för samhällsutveckling och profiten som drivkraft för industriutveckling. Kollektivavtal förknippades med fredsplikt som i realiteten bara gällde arbetarna. Det rubbade redan från början maktbalansen. Tack vare toppstyrningen tömdes  den svenska fackföreningsrörelsen på kraft och engagemang. När nyliberalismen inledde sitt segertåg med privatiseringar och attacker på sociala och fackliga framsteg var arbetarrörelsen avväpnad och vanmäktig.

Vad vill då Socialdemokratin utveckla? Är ”parternas” gemensamma attack på strejkrätten en sådan utveckling? LO får åter får spela rollen som arbetsköparnas nyttiga idiot. Dessutom slipper Socialdemokraterna själva presentera ett illa omtyckt lagförslag precis innan höstens val.

LO tror eller låtsas att de varit smarta. Istället har de medverkat i en arbetsköparoffensiv som försvagar fackföreningsrörelsen.

Med tanke på att 12 av LO-förbunden kraftigt tog avstånd från regeringens utredning tidigare i vintras är det märkligt att alla förbund nu står bakom. Särskilt när ”parternas” förslag på flera sätt verkar värre än vad utredningen presenterade två dagar senare.

Troligen har LO-ledningen diktatoriskt krävt rättning i ledet och tvingat sina förbund att hålla truten. Som vanligt påstår man också att alla andra alternativ skulle vara värre. Nu när näringslivet är med på banan vågar inte ens en borgarregering röra förslaget, påstår de. Men redan i måndags kunde tidningen Dagens Arena rapportera att allianspartierna vill se fler inskränkningar i strejkrätten om de vinner valet.

LO tror eller låtsas att de varit smarta. Istället har de medverkat i en arbetsköparoffensiv som försvagar fackföreningsrörelsen.

Anpassning eller motstånd. Så står alltid frågan. Att huka och vika sig leder alltid till nya nederlag. Men alla attacker kan matchas och slås tillbaka av eniga arbetarkollektiv. Genom den politiska strejken kan vi visa vem som får samhället att fungera och sätta kraft bakom kravet att bägge förslagen om inskränkningar i strejkrätten ska i papperskorgen.