Sekomedlemmar protesterar mot uppskjutet strejkvarsel
Med mycket kort varsel samlades på fredagen runt 150 medlemmar i Sekofacket utanför förbundets huvudkontor vid Odenplan i Stockholm. Medlemmarna visade sitt missnöje med fackets undfallenhet i avtalsrörelsen.
När Seko valde att skjuta upp det strejkvarsel förbundet lade i förra veckan ilsknade många medlemmar i Sekos fackklubbar till.
En av dem är pendeltågsföraren Malin Blomström.
– Det är en stor besvikelse att de sköt på strejken… det slog hårt mot alla oss som jobbar i den här branschen. Jag förutsatte att när de sade att det skulle bli strejk, då skulle det också bli så, sade Malin Blomström till Proletären.
Det var i förra veckan som Seko lade ett strejkvarsel i tre steg: det första steget skulle lösas ut på torsdagen (11 maj). Men Sekos centrala ledning valde istället att skjuta på varslet till början av nästa vecka: det finns, anser förbundets ledning, fortfarande möjligheter att förhandla.
Aktionen utanför Sekos huvudkontor hade kallats samman av SJ:s lokförare i klubb 106 i Stockholm-Hagalund. Göran Lind är klubbens vice ordförande:
– Vi vill sätta press på våra förtroendevalda i förbundet. Vi vill se att de krav vi har i avtalsrörelsen ska efterlevas i sin helhet; att ha kvar tågvärdarna är en grundförutsättning för säkerheten. Och kraven på ett stabilt schema som gör att man vet när man ska vara ledig och när man ska jobba, är lika självklara som på vilken annan arbetsplats som helst.
– Arbetsgivaren verkar ovillig att förhandla. När Seko på medlemmarnas inrådan lägger ett konfliktvarsel, så törs man inte stå för det. Man ger arbetsgivaren mer tid och en möjlighet att agera på samma sätt igen, säger Göran Lindh. Och i samma veva får man facket att se svagt ut som ger efter för [arbetsgivarens] vilja. Att Seko väljer att skjuta fram konfliktvarslet ger dåliga signaler. Vi ska kunna lita både på våra arbetsscheman och på konfliktvarslet.
I förhandlingarna med Almega Tågföretagen har Seko tryckt på två krav: en bättre schemaläggning och en vikten av att behålla personalen i branschen. Sekoledningen hade redan från start skrotat ett av arbetarsidans viktigaste krav, ett stopp för ensambemanningen på pendeltågen. Det var sedan den socialdemokratiskt ledda och miljöpartistiskt uppbackade nya majoriteten i Region Stockholm på trafikbolaget MTR:s uppdrag kört över arbetarna i frågan, som den tre dagar långa vilda strejken bröt ut den 17 april.
Nu fanns flera av de strejkande i den demonstration som kallats ihop med kort varsel. På Hagagatan 2, i närheten av Odenplan i Stockholm, visade runt 150 medlemmar i olika fackklubbar inom den spårbundna trafiken sitt missnöje med Seko:s centrala ledning.
Tågpersonalen fick också stöd av ett gäng byggnadsarbetare från Unga byggare som gick förbi av en ren händelse, och spontant valde att ansluta sig till manifestationen.
– För mig är ensambemanningen och schemaläggningen de viktigaste kraven, säger Malin Blomström. Det väger lika för mig. det är tufft att försöka planera livet som det ser ut med schemat nu, men samtidigt… bara tanken på att själv köra och ha ansvar för ett tåg fyllt med människor…
Sekos förbundsledning har öppet förklarat att den vilda strejken har skadat förbundets förhandlingsutrymme. Det är struntprat, menar arbetarsidan:
– Jag kan inte förstå varför den skulle sätta några käppar i hjulet i förhandlingarna. Strejken visade ju bara vilka punkter vi tycker är viktiga och som de inte får släppa, säger Malin Blomström.
– Gör de ändå det får vi prata ihop oss om hur vi gör, som ett kollektiv. Det kan vara aktuellt att leta sig vidare till en annan bransch. Eller strejk..? Det får vi se.
Med mandat från lokförarna inom SJ i Stockholm-Hagalund, krävde Göran Lind mer av Sekofacket än vad det visat hittills:
– Vi vill se att Sekos förbundsstyrelse inte viker sig. Vi vill se våra avtalskrav gå igenom i sin helhet. Det som gäller nu är seger eller konflikt.