Kommentar: Spretiga protester i och runt Iran

Den senaste veckan har det fortsatt varit stora protester i Iran, i svallvågorna efter att 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha gripits av sedlighetspolisen för att hon inte bar sin hijab på rätt sätt.

Kurdiska Mahsa Amini var på besök i huvudstaden Teheran när hon greps den 14 september och två dagar senare avled på sjukhus. Enligt myndigheterna efter en hjärtattack på polisstationen, men enligt ögonvittnen blev hon svårt misshandlad av polisen när hon greps och ska ha avlidit av huvudskadorna som polisen åsamkade henne.

Sedan dess har kvinnor i Teheran och andra städer gått ut och demonstrerat för rättvisa för Mahsa Amini, och i protest mot de konservativa morallagar som tvingar kvinnor i Iran att bära hijab på offentlig plats.

På flera platser har kvinnor bränt sina hijaber, medan mer våldsamma demonstranter satt fyr på polisbilar och statyer av Irans högste religiöse ledare ayatolla Ali Khameini, och mötts med skarp ammunition från säkerhetsstyrkorna. 

I skrivande stund har sammandrabbningar mellan polis och demonstranter lett till åtminstone 41 döda, enligt iransk tv. Flertalet av dödsfallen har inträffat i de kurdiska områdena i nordvästra Iran.

Det är självklart väldigt lätt att sympatisera med kvinnorna i Iran som protesterar mot den reaktionära och kvinnoförtryckande lagstiftningen. Det var efter revolutionen 1979, som initialt delvis leddes av vänstern men där den starkaste kraften var islamister ledda av Khameinis företrädare Ruhollah Khomeini, som det blev olagligt för kvinnor att inte täcka håret.

Samtidigt kommer en del av stödet till de demonstrerande från minst lika reaktionärt håll – och omtanken om kvinnors rättigheter är minst sagt selektiv hos en del av dem som nu fördömer övervåldet från den iranska staten.

Bland annat islamofober i Frankrike och andra europeiska länder som förordar slöjförbud. Men givetvis ska det vara varje kvinnas rätt att klä sig som hon vill. Precis lika fel som att Khameinis moralpolis vaktar över iranska kvinnor hår är det när västerländska islamofober istället vill förbjuda muslimska kvinnor att bära hijab. 

Andra som hatar det iranska styret men inte heller har någon högre moralisk rätt att döma är de som drömmer sig tillbaka till Irans rojalistiska tid före 1979. Till exempel hölls en demonstration i Göteborg i helgen, där flera av de exiliranska deltagarna viftade med det som var Irans flagga före revolutionen – när landet var en annan typ av hårdför diktatur, ledd av den USA-stödde shahen och där vänsteraktivister förföljdes och avrättades.

Shah Mohammed Reza Pahlavi hade fått lämna landet när den progressive Mohammed Mossadeq blev premiärminister 1951, men efter att Mossadeq förstatligade Irans oljetillgångar avsattes han i en CIA-ledd statskupp och shahen återinsattes som statschef. Vid revolutionen flydde shahen. 

Sedan dess har Iran blivit ärkefiende till USA:s bästa vänner i Mellanöstern, Israel och Saudiarabien. När USA:s utrikesminister Tony Blinken nu fördömer det iranska styret är hyckleriet lika totalt som när Joe Biden förra veckan i FN:s talarstol och läxade upp Ryssland för att göra i Ukraina vad USA och Nato gjort i andra länder, då kvinnoförtrycket i den saudiska kungadiktaturen är ännu värre än i Iran.

Att det finns värre förtryck i andra länder betyder naturligtvis inte att iranierna inte har rätt att resa sig mot såväl religiösa som politiska förföljelser. Det är inte bara kvinnor utan även stridbara arbetare som förtrycks i Iran, där också strejkande arbetare riskerar att utsättas för polisens våld.

Men samtidigt måste man också vara medveten om de större sammanhangen. Att Iran blivit USA:s fiende har att göra med att landet reser viktigt motstånd mot USA-imperialismens ständiga försök att söndra och härska i Mellanöstern. I såväl Syrien som Jemen står Iran på motsatta sidan USA-imperialismen, och på palestiniernas sida mot terrorstaten Israel.

Därför har USA och CIA under åren också gjort vad man kan för att öka pressen på Iran och för att underblåsa de krafter som finns för att destabilisera landet och styret. 

En viktig bakomliggande orsak till att protesterna blossar upp just nu är den sönderkörda iranska ekonomin och den höga arbetslösheten, och där har USA verkligen ett finger med i spelet. USA:s sanktioner har gjort att miljontals iranier lider brist på viktiga livsmedel och mediciner. 

I sin bok The Art of Sanctions skriver Richard Nephew, som var ansvarig för att koordinera USA:s sanktioner mot Iran när Barack Obama var president, om hur man korrekt ska applicera ”smärta” på länder som inte gör som USA vill.

En fullständigt vidrig politik, som inte minst under covidpandemin gjorde att Iran saknade mediciner och viktig sjukvårdsutrustning. Tyvärr är det knappast förvånande att Vänsterpartiet nu är ute och kräver ännu hårdare sanktioner mot Iran – som bara kommer att skada folket ännu mer.

Men det är verkligen inte mer sanktioner som de iranska kvinnorna och det iranska folket behöver. Det är frihet från såväl det inhemska förtrycket som från USA:s och EU:s sanktionspolitik. 

Det är en lång och svår väg att vandra, men vad som är säkert är att befrielsen i alla fall inte kommer att komma med USA:s och dess allierades hjälp. Det är inte minst Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen skrämmande tydliga exempel på.