Undersköterskor om läget på jobbet: ”Vi måste slå näven i bordet”
– Så illa som det är nu har det aldrig varit förut, säger undersköterskan Sirkka Schröder. Hon och hennes arbetskamrater trodde att de skulle få det bättre när Borås stad införde rätt till heltid och tog bort de delade turerna. Istället blev det sämre, och nu väntar ännu fler neddragningar.
– Politikerna har ingen insikt i hur det är i äldreomsorgen. Vi på golvet är de absolut viktigaste men vi behandlas absolut sämst. Så här illa som det är nu har det aldrig varit förut.
Sirkka Schröder pratar på medan hon dukar fram kaffe och mackor till oss. Hon och hennes två arbetskamrater, Marianne Finnskog och Britta Haataja, jobbar alla som undersköterskor på Fagersro, ett äldreboende i Viskafors strax söder om Borås.
I Borås kommun har de styrande rödgröna infört rätt till heltid för alla i omsorgen. De delade turerna har tagits bort, liksom tolvtimmarspassen. Det enda de anställda skulle behöva betala var att de skulle jobba varannan helg istället för två av fem.
– Det låter så bra, säger Marianne Finnskog. Bort med delade turer och rätt till heltid. Men då måste det ju finnas tillräckligt med personal. Nu är vi ju färre istället!
– Socialdemokraterna och Vänsterpartiet drev igenom det här med heltid till alla som vill ha och det är helt rätt, säger Sirkka Schröder. Men samtidigt visste de att det skulle kosta jättemycket mer pengar. De har tagit beslut men inte tagit ansvar för dem. Nu finns det inga pengar i budgeten för att ha tillräckligt med personal.
Under 2016 var så många som var åttonde kommunanställd i Borås sjukskriven i mer än 60 dagar i sträck. Bara under de fyra första månaderna i år slutade nästan var femte anställd i äldreomsorgen. Många söker sig till Södra Älvsborgs sjukhus, SÄS.
– Det är som att man får en klump i magen när man går till jobbet, berättar Britta Haataja. På kvällarna undrar man ”hur ska den här kvällen gå?” och på morgonen undrar man ”hur många är på jobbet idag?”
På ett informationsmöte i slutet av september fick de anställda på Fagersro veta att tre veckor senare skulle det dras ner på personal igen. Sex personal dagtid skulle bli fem. Någon vecka senare visade det sig att kvälls- och helgpersonalen skulle vara fyra istället för, som nu, fem.
– Fyra personal på 26 boende, förklarar Marianne Finnskog. En kväll för ett tag sedan var vi fem som jobbade. Två måste vara på demensavdelningen som är låst. Sen uppstod en situation som krävde två personal sex-sju gånger samma kväll. Då är du en kvar! Det kan hända precis vad som helst med gamla sjuka människor.
– Och de gamla som bor på äldreboendena är mycket sjukare nu än förr, fyller Sirkka Schröder i. När en av dem fick höra att det skulle dras ner ännu mer på personalen så sa hon ”hoppas de ger mig ett piller så jag kan somna in istället”. Det gör mig så förbannad!
– De är så utsatta redan som det är, säger Britta Haataja. Och vi anställda hamnar i kläm. Vi får opponera oss mot besluten men blir bara överkörda, tystade eller nonchalerade av både chefer och politiker.
– De skyller på varandra, säger Sirkka Schröder. Politikerna säger att de inte fått någon information från våra chefer om några problem, och våra chefer säger att de bara följer uppdraget de fått av politikerna.
Sedan en tid tillbaka har Borås stad infört så kallade resurspass. Cheferna ska kunna hyra ut personal till andra enheter för att täcka upp för sjukdom och ledighet istället för att ta in vikarier. Men med den låga bemanningen och de många sjukskrivningarna finns det inte nog med personal ens till den egna enhetens verksamhet, än mindre att hyra ut till andra. Så enhetscheferna blir ändå beroende av vikarier.
– Och som detta inta var nog så har Borås stad varit så korkade att de köpte in det där Timecare, utbrister Marianne Finnskog. Det andra kommuner har tagit bort för att det inte fungerar, det köper Borås stad in!
Timecare är ett system för schemaläggning som inte är anpassat till dygnet runt-verksamhet som äldreboenden, utan till arbetsplatser där man jobbar dagtid måndag till fredag.
Scheman läggs för fyra veckor i taget och de anställda får veta två veckor i förväg hur de ska jobba.
– Det är ju omöjligt att planera någonting i sitt liv, säger Britta Haataja.
Med Timecare infördes också så kallade önskescheman, där personalen får lämna in önskemål om hur de vill jobba.
– Det är snarare överraskningsscheman. De blir ändå inte som vi lagt det.
Det är också svårt att få ut ledighet.
– Våra egna surt förvärvade semesterdagar får vi inte ta ut när det passar oss, säger Marianne Finnskog. Det ska vara när det passar verksamheten, men när fan passar det verksamheten när det alltid fattas folk? Facket säger att det är ett avtalsbrott att neka oss semester, men sen händer ingenting.
Sirkka Schröder berättar om stämningen på jobbet sedan det senaste neddragningsbeskedet kom.
– Alla har varit arga, ledsna och tyvärr uppgivna. Man orkar inte mer, det här är hemskt. Under de senaste tio-femton åren har det blivit så mycket sämre att man trodde aldrig att de kunde göra såhär också.
– Det finns liksom ingen glädje. Man känner av stämningen så fort man kommer till jobbet, suckar Britta Haataja.
Sirkka Schröder har skrivit insändare som många av hennes arbetskamrater står bakom, och pratat med de ansvariga i Vård- och äldrenämnden, ordförande Ida Legnemark (V) och Kerstin Hermansson (S).
– Jag väntar fortfarande på att det ska hända något där, säger hon och skrattar.
De pratar om att försöka samordna någon större protest med sina arbetskamrater, kanske kollegor i hela Borås kommun.
– Skulle vi dra ihop en protestmarsch av något slag så tror jag att även de som normalt inte vågar säga så mycket skulle komma, tänker Marianne Finnskog.
Att det finns de som inte vågar säga vad de tycker på jobbet är inte så konstigt, enligt Britta Haataja.
– En undersköterska fick höra av en chef att ”ni är alla utbytbara”.
– Och att det är 2.000 till som står i kö för att få våra jobb. Men varför går det då inte att få tag i en vikarie? frågar sig Sirkka Schröder.
– Hur många är det som orkar jobba till man går i pension? Flera har redan gått ner i arbetstid. Fy fan vilken grav vi gräver åt oss själva. Det har blivit ett jävla klassamhälle till max. Vanliga arbetare ska man bara trycka ner och suga ut och kanske hoppas på att vi också dör i förtid.
Men hon och de andra två tror att det går att göra något åt situationen.
– Nån gång måste vi också slå näven i bordet, avslutar Britta Haataja innan hon och Marianne Finnskog måste skynda ner till bilen och köra till jobbet.
Förhoppningsvis är de tillräckligt med personal under kvällen.