Israels Shimon Peres på krigsstigen

Trots goda relationer mellan EU och Israel tillhör det inte vanligheterna att israeliska statschefer bjuds in till EU-parlamentet. Israels president Shimon Peres offentliga besök var det första på 28 år.

Hans tal inför de samlade europeiska parlamentarikerna i Strasbourg 11 mars var klargörande. Peres visade tydligt vilka krafter i Mellanöstern som Israel ser som sina fiender och vilka som landet anser stå på den goda sidan. Till de sistnämnda hör numera Arabförbundets starka makter, Saudiarabien och Qatar.

Peres förklarade, om än inlindat i förskönande omskrivningar, att Arabförbundet måste sätta samman en militär styrka för att störta Assad-regimen och tillsätta en provisorisk regering. Helst ska insatsen ske med FN-stöd.

Man måste ingripa militärt för att stoppa massakrerna och rädda liv, sade den israeliska presidenten, och man måste ingripa för att avvärja det hot mot regionen och hela Europa som Assadregimen och dess kemiska vapen utgör. Argumenten är upprepningar av den lögnpropaganda som tidigare använts för att rättfärdiga angrepp mot länder som Libyen och Irak.

Israeliska företrädare har i Syrienkonflikten flera gånger tidigare tydligt ställt sig på samma sida som västvärlden och Gulfstaterna. Att Israel önskar ett regimskifte i Damaskus är inte överraskande.

För det första befinner sig Syrien i en militär konflikt med Israel, som i över fyra decennier ockuperat de syriska Golanhöjderna.

För det andra har Syrien vägrat böja sig för amerikanska påtryckningar om att sluta stödja det palestinska och libanesiska motståndet mot ockupations- och aggressionsmakten Israel.

För det tredje är Syrien i dagsläget en viktig allierad till Iran, det land som Israel vid flera tillfällen förespråkat krig mot.

Den fientliga hållningen mot Syrien bekräftades för övrigt i januari i år då Israel bombade en militär forskningsanläggning i utkanterna av Damaskus.

I sitt tal i EU-parlamentet passade Peres på att kritisera EU för att unionen inte terroriststämplat det libanesiska regeringspartiet Hizbollah. ”Vi vädjar till er att kalla terror för terror”, förklarade Israels president och uppmanade EU att rädda Libanons folk från terrorgruppen.

Peres glömde dock att nämna att om det är någon som terroriserat det libanesiska folket så är det Israels krigsmakt, som senast 2006 bombade delar av Libanon sönder och samman.

I samma veva pekade Peres ut Syriens och Hizbollahs allierade Iran som ”det största hotet mot världsfreden”, bland annat för att Iran har som mål att skaffa kärnvapen. Det är magstarkt av en kärnvapenmakt att fördöma andra staters – ännu obevisade – försök att skaffa sig sådana.

Dessutom har Iran, till skillnad från Israel, varken startat krig mot eller ockuperat andra länder.