Den 8 juli 1972 mördades Ghassan Kanafani, den tidens kanske viktigaste röst för den palestinska saken – och en av Israels värsta fiender.
I Nakban 1948, där hundratusentals palestinier fördrevs under den sionistiska terrorn, tvingades familjen att fly från Akka i Palestina. Det blev en bidragande orsak till Kanafanis tidiga politiska organisering. Från att först ha varit medlem i ANM, Arab Nationalist Movement, anslöt han sig i slutet av 1960-talet till det av bland andra George Habash nybildade PFLP, en marxist-leninistisk organisation senare ombildat till parti.
Kanafani blev talesman för PFLP och redaktör för tidningen al-Hadaf (Målet) och som sådan en mycket inflytelserik person. Dessutom var han en älskad och mycket uppskattad författare av såväl politiska romaner, noveller och facktexter som barnböcker. Ett fåtal finns i översättningar till svenska, många fler på engelska.
Ghassan Kanafanis revolutionära texter är lika giltiga idag som de var före hans död 1972. Ofta tog hans verk avstamp i koloniseringen av Gaza, både den militära, den psykiska och den kulturella. I böcker, artiklar, affischer och teckningar uppmanade han till stöd för det palestinska motståndet.
Kanafani var en knivskarp analytiker och glasklar i argumentationen, lika skoningslös mot borgerliga journalister som tålmodig med dem som sökte kunskap om PFLP:s syn på sionismen och den palestinska motståndskampen.
I en klassisk intervju av den australiske ABC-journalisten Richard Carleton från 1970 försöker den borgerlige journalisten mästra över Kanafani – men intervjuan slutar med att Kanafani står för läxan, efter att Carleton frågan om det inte är bättre för palestinierna att lägga ned vapnen för att få ett stopp på kriget – än att dö.
– Kanske för dig. Men inte för oss. Att befria vårt land, att få värdighet och respekt, att få våra grundläggande mänskliga rättigheter, är något viktigare än livet självt.
Som marxist satte Ghassan Kanafani alltid in kampen i sitt sammanhang, med imperialismens omättliga behov av makt och fullkomliga hänsynslöshet mot dem som satte sig upp mot den.
Kanafani betonade ofta barnens roll i samhället och vikten av att de från tidig ålder får den palestinska kulturen och historien med sig. I UNRWA-skolorna studerar de inte historia och traditioner, så berättande, målning, musik och dans har en framträdande plats i förskolor och vardagsliv.
Idag bär förskolor i både flyktingläger i Libanon och Palestina Kanafanis namn, en ständig påminnelse för vuxna och barn om en framstående palestinsk företrädares betoning av kulturens roll i barnens utveckling. Barnen håller hans minne levande i såväl bilder som texter, ibland iklädda kepsar och tröjor med hans namn.
Kanafanis främsta vapen var pennan och den drabbade utan misskund USA-imperialismen och den sionistiska statsbildningen, dess ledare, terrorarmé och rasistiska ockupantbefolkning.
Hans tal och texter var och är av enorm betydelse för progressiva krafter, i den arabiska världen och världen över. Det gjorde honom samtidigt till den värsta av fiender till apartheidregimen, och blev följaktligen hans dödsdom.
Den 8 juli 1972 mördades Kanafani, 36 år gammal, av Mossadagenter genom en bilbomb. Hans 17-åriga brorsdotter dödades också i terrordådet.
Den politiska och sociala betydelsen av Kanafanis verk lever vidare i texter som är lika viktiga nu som när de skrevs. Han beskriver såväl politiska skeenden som fattiga och kämpande människors vardag med samma omsorg – glasklart, med värme och helt utan sentimentalitet. Detta innebär att texterna i sin tidlöshet ständigt används i politisk skolning av PFLP:s kadrer, medlemmar och sympatisörer.
Kanafanis omsorg om unga och barn återspeglas i utformningen av den Kanafani-fond som upprättades av Anni Kanafani, hans fru, efter mordet. Fonden har tre huvudsyften: att ekonomiskt stödja ungdomar som vill utbilda sig till journalister eller författare, att utge och översätta Ghassans verk samt att upprätta förskoleverksamhet i hans namn i palestinska flyktingläger.
I perioden slutet av 60-talet och några år framåt kom en strid ström av representanter från västerländska organisationer och partier till al-Hadafs kontor för diskussioner om den palestinska motståndsrörelsen i stort och PFLP:s politiska ståndpunkter i synnerhet. Det var en brokig skara, från seriösa och väl förberedda till revolutionsromantiker av flummigaste sort.
En av grupperna var Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG) som tidigt 70-tal bildats för att i Sverige synliggöra PFLP:s analyser av den palestinska revolutionen. För FFAG:s räkning hade jag privilegiet att dryfta de uppgifter vi blivit ombedda om, nämligen att vara behjälpliga med direktkontakter med svenska progressiva organisationer och partier samt publicering av artiklar om den politiska situationen i Västasien.
Det senare gjorde vi med bulletinen FolkFronten, som i många nummer årligen tog upp en mängd perspektiv på skeenden, såväl om allianser och konflikter inom PLO som om svenska rörelsers inställning till den palestinska motståndskampen och imperialismens strategi för regionen.
Vi, en handfull medlemmar i FFAG, diskuterade uppläggen. Framför allt var Alice Staffan Beckman den drivande författaren av artiklarna. Andra delar av FFAG:s arbete utgjordes av det medicinska samarbetet. PFLP drev vårdcentraler i flyktinglägren och de önskade ett politiskt solidaritetssamarbete i form av läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal till kliniken i Ain el Helwe.
Många sjukvårdsarbetare åkte på tre-sexmånadersperioder, till politisk gagn för det palestinska motståndet, medicinskt för den palestinska befolkningen och inte minst erfarenhetsmässigt för de svenska kamraterna.
Mötena med Ghassan Kanafani och kamraterna i internationella utskottet präglades av stor öppenhet, djup kunskap om västeuropeisk vänster av olika schatteringar, generositet, tålamod och mycket humor.
För egen del innebar besöken oerhört mycket för politisk insikt och kunskap. Vänskapen med Ghassan gav mig också tillfälle att träffa Anni Kanafani och en livslång vänskap med henne som följd.
Ghassan Kanafani är död men vi bör ta ansvar för att föra vidare hans och PFLP:s betydelse för den palestinska motståndskampen, förd på egna villkor.
