Hoppa till huvudinnehåll

”USA och Nato kunde förhindrat kriget”

Den norska fredsaktivisten Marielle Leraand har åter lämnat ett vänsterparti som sviker hennes och arbetarrörelsens gamla antimilitaristiska principer. Nu hoppas hon få nytt liv i en stukad fredsrörelse.

Marielle Leraand hemma vid köksbordet.
Privat

Marielle Leraand är en högljudd kritiker av hur västvärlden eldar på kriget i Ukraina med mer och tyngre vapen, istället för att försöka få till nödvändiga fredsförhandlingar. En hållning som till slut fick henne att bryta med det parti som hon suttit i ledningen för och representerat i kommunfullmäktige i Oslo.

Från att ha tidigare ha varit vice partiordförande lämnade Marielle Leraand det norska vänsterpartiet Rødt i våras, efter att kongressen röstat för att ställa sig bakom vapensändningar till kriget i Ukraina.

– Det var smärtgränsen. Norge har stött och på olika sätt deltagit i alla USA:s krig sedan 1991, och Rødt har varit emot alla de krigen. Fram till att man nu säger ja till att leverera vapen till USA:s och Natos sida i proxykriget i Ukraina. Då kan jag inte längre vara med i ett parti som i praktiken stöder ännu ett av Natos krig. 

Nederlaget för fredslinjen på kongressen blev andra gången på ett drygt decennium som Marielle Leraand känt sig tvungen att välja principerna över partimedlemskapet. För tolv år sedan lämnade hon Vänsterpartiets systerparti Sosialistisk Venstreparti när SV – likt Vänsterpartiet – slöt upp bakom Natos bombkrig mot Libyen 2011.

Då profilerade sig SV:s blivande partiledare Audyn Lysbakken genom att hävda att vänstern måste stödja interventionen i Libyen. Med facit i hand ångrade han sig och menade några år senare att Norge överhuvudtaget inte skulle deltagit i kriget.

Det senaste året har det varit Rødts nu avhoppade partiledare Bjørnar Moxnes och gänget runt honom som velat ställa sig bakom vapenpaketen till Ukraina, och inte längre vara det enda partiet i stortinget som motsatte sig dem.

– Alla Rødts stortingsledamöter förutom en hade redan markerat och gick i täten, precis som Lysbakken gjorde i samband med kriget i Libyen. Och precis som i SV röstade kongressen för pamparnas linje och då fanns det inte mer för mig där att göra. Jag kan inte vara med i ett parti som går in så hårt för ”vapen för att skapa fred”-linjen, som de andra partierna i Norge lagt sig på.

En förklaring till kongressbeslutet är att Rødt liksom övriga vänstern inte längre intresserar sig särskilt mycket för internationella frågor, säger Marielle Leraand.

– Partiet har haft ett nästan endimensionellt fokus på ”skillnads-Norge”. Man är väldigt upptagen av fattigdomsproblematik i Norge och intresserar sig inte för den större världen längre. 

– Det är väldigt viktigt det också, med… klasskamp, höll jag på att säga även om de inte använder sådana ord längre. Men det inrikespolitiska fokuset har varit totalt dominerande, utan att lyfta blicken och se Norge som en viktig aktör i Nato.

Det har skett en nedprioritering av internationellt arbete över tid, som lett till en medlemskader som inte är särskilt intresserad av frågorna. Samtidigt som partiledningen inte vill prata om dem i offentligheten, menar Marielle Leraand.

– Magkänslan blir då att historien startade när Ryssland invaderade Ukraina förra året. Man har ingen annan förståelse av vad som händer än att det är en brutal övergreppsmakt som angripit ett litet grannland.

Bakgrunden till kriget innefattar bland annat den väststödda kuppen i Ukraina 2014, inbördeskriget som följde i den östra regionen Donbass och Natos stadiga expansion österut. 

Marielle Leraand pekar konkret på de säkerhetsgarantier som Ryssland efterfrågade och presenterade för USA och Nato i december 2021, när spänningarna växte runt Donbass där Ukraina i brott med Minskavtalet trappat upp sina attacker mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk.

– Den viktigaste punkten på listan var att Ukraina ska vara ett neutralt land. Det avfärdade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg direkt som en ”non-starter”. Det fanns inget gehör för den här utsträckta handen från Ryssland.

– USA och Nato kunde ha förhindrat det här kriget. De kunde ha svarat på avtalsförslaget från Ryssland. Men det fanns inte på kartan att försöka stoppa ett krig. 

En opinionsundersökning från Eurobarometer i somras visade att stödet hos det svenska folket för att skicka vapen till kriget i Ukraina är högst i Europa, hela 93 procent. Tvåa är Norge där 91 procent av de tillfrågade stöder vapensändningarna.

Den minst sagt ensidiga mediebilden som kablas ut och ligger till grund för uppfattningarna är lika dominerande i Norge som i Sverige, säger Marielle Leraand.

– Du hittar inte en enda artikel i mainstream media som ens problematiserar att skicka vapen till kriget. Det har blivit ett mantra, det är som ett orwellskt skräckscenario där vi har accepterat att vapen är vägen till fred.

– Det kollektiva tankegodset kan då inte heller bli något annat, när folket utsätts för det här konstanta upprepandet av det enda perspektivet att Ryssland är ont. Och att vi måste mata Ukraina med så mycket vapen som möjligt, så de kan pressa ut Ryssland ur samtliga de ockuperade områdena, inklusive Krim.

Ett narrativ som presenteras utan motfrågor, utan att problematiseras och utan konsekvensanalys, säger hon. Och där kärnvapenhotet inte tas på allvar – samtidigt som Rysslands president Putin framställs som galen. 

– Det är en väldigt märklig logik. Var kan det här sluta? Är det sannolikt att kunna driva ut ryssarna ur alla områden? Men den som ens vågar yppa sådana frågor stämplas som putinist idag.

Det är också ett narrativ som inte alls är så dominerande om man ser till hela världen. I Latinamerika har alla länders regeringar varit kallsinniga till att skicka vapen till kriget, och från Afrika har det kommit fredsinitiativ. 

– I det globala syd är det ingen som skriker om att skicka mer vapen till Ukraina. Hela det politiska spektrat där säger istället att vi måste lösa den här livsfarliga stormaktskonflikten som utspelas på ukrainsk mark.

I både Sverige och Norge finns en syn på de egna länderna som moraliskt högtstående och en sorts världssamvete. Apropå den självgodheten skrev Marielle Leraand ett inlägg på Facebook där hon påminde om hur Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland 1992 sade att ”det är typiskt norskt att vara god”.

– Det är i alla fall inte typiskt norskt och svenskt att vara klok. Idag kommer klokheten istället från det globala syd, säger hon.

– Men vi vill tro att vi är goda, som när vi släppte bomber över Libyen för att ”rädda” libyerna. Nu ska vi rädda ukrainarna. Med vapen och militärmakt istället för med diplomati och förhandlingar. 

Det senare är den verkliga lösningen på det blodiga krig där fronterna stått mer eller mindre still i ett år, menar Marielle Leraand.

– Nu har det varit krig i 18 månader. Det är en stormaktskonflikt som pågår på ukrainsk mark mellan makter som måste tvingas till ett förhandlingsbord. USA måste möta upp till fredsförhandlingar med Ryssland, om att Ukraina fortsatt ska vara neutralt och att folket på Krim och i de östra regionerna får ha ordentliga folkomröstningar om vilket land de vill tillhöra.

– De här sakerna kan man sätta sig ner och förhandla om, men nu är det ingen som vill det utan man bara fortsätter skicka vapen istället. Så blir Ukraina också mer motiverat att fortsätta kriget och kanske kunna återerövra små bitar av de områden som Ryssland kontrollerar. Men till vilket pris? Hur många hundra tusen människor ska offras för det? 

– Alla krig slutar med fredsavtal. Varför inte börja med det redan nu istället för att offra hundratusentals människoliv?

Till skillnad från Sverige är Norge redan med i Nato, som en av de tolv originalmedlemmarna från när alliansen bildades 1949. Ett medlemskap som omöjliggör en utrikespolitik för fred och stabilitet.

– I praktiken är det inte möjligt för Norge att vara en fredsnation så länge vi är med i världens mest aggressiva krigsallians, det är en illusion att tro något annat, säger Marielle Leraand.

– Det sägs att Nato är ett skydd för oss mot andra länder men varje gång som Norge följt med i USA:s krig är det inte vi som blivit angripna utan gått till angrepp. Hade vi varit neutrala hade vi haft en helt annan möjlighet att inte dras in i de krigen. 

– Vi blir också mer och inte mindre utsatta för att hamna i krig med Ryssland så länge vi är med i Nato. Vill man ha fred bör man istället ha en fredlig ton med sina grannländer och en neutral position som Sverige har haft, det har varit guld värt. Nu är det guldet kastat i sjön.

I kampanjen för att få med Sverige i Nato har Norge också lyfts fram som exempel på att det går att vara med i Nato utan att hysa varken kärnvapen eller Natobaser i landet. Men det är en sanning med modifikation. Den norska regeringen tecknade 2021 ett avtal direkt med USA, för etableringen av fyra amerikanska ”försvarsanläggningar” på norsk mark.

– Vi kan inte veta vad som pågår där, och USA har egen jurisdiktion. De gör vad de vill på ockuperat landområde. Vad vet vi om vad som kommer placeras på norsk mark, eller vilka vapen flygplanen har? Vi får bara lita på det när de säger att de inte har kärnvapen. 

– Vi är underställda en amerikansk ockupation på norsk mark som vi tillåter, på grund av att vi är med i Nato. Annars hade det aldrig hänt. Natomedlemskapet är inkörsporten till allt detta.

Efter att ha lämnat Rødt har Marielle Leraand startat ett nytt antikrigsparti, Fred og rettferdighet, som en del i att stärka den svaga fredsrörelsen. Ett arbete där det inte finns några genvägar, säger  hon.  

– Det är the hard way som gäller. Vi måste ut på gatan och prata med folk, höras i samhället och inte vara så rädda. Uppmuntra varandra att vara offensiva och våga ta debatten, och bryta med den här rädslan för att inte säga samma sak som alla andra.

Även många som ifrågasätter hur klokt det är att fortsätta skicka vapen till kriget är i det rådande klimatet rädda för att säga det högt, säger Marielle Leraand.

– Vi har inte vinden i ryggen, det är total motvind, kuling och storm. Men vi måste gå mot stormen, det är helt nödvändigt. Det kommer ta tid och kraft men vi måste bita ihop och göra det, vi har inget val.