Proletären på tvätteriet i Fredriksberg: Utan dem blir sjukvården livsfarlig
Varje dag passerar 57 vagnar lastade med landstingets tvätt genom tvätteriet i Fredriksberg. Proletären följer med längs tvättens färd genom arbetsplatsen.
Vi befinner oss i nordvästra Bergslagen. Närmare bestämt Fredriksberg (i folkmun Säfsen) som är en del av Ludvika kommun. Precis som många andra orter i trakten så är Fredriksberg präglat av industrikrisen som drabbade Sverige under 1970-talet.
Mitt i bygden kan vi se hur skorstenen från Lesjöfors AB:s (Billerudkoncernen) pappersmassafabrik reser sig som ett kyrktorn mellan björktopparna och som nuförtiden bara besöks av enstaka så kallade urban explorers eller då en och annan lokalperson använder de övergivna lokalerna som avlastningsytor.
– När bruket försvann drabbade det orten nått oerhört, säger Karl Gustav Nilsson, kommunfullmäktigeledamot för Kommunistiska Partiet i Ludvika och uppvuxen i Fredriksberg.
– Nuförtiden finns det inte mycket arbetsplatser kvar. Vi är självklart glada för det som finns, men de måste bli fler.
Det som finns är bland annat ett tvätteri där 32 av traktens invånare jobbar.
– På en ort med ungefär 600 invånare så betyder detta oerhört mycket.
Utan större tvekan kan vi kalla städ och tvätt för hjärtat i vårdens verksamhet. Om patientrummen och operationssalarna inte är rena och om vårdpersonalen har på sig smutsiga kläder så kan inte ens landets bästa kirurg tänka tanken på att rädda liv.
Flera landsting i Sverige har sedan 1990-talet valt att sälja ut olika verksamheter till privata bolag. Samma beslut togs angående tvätten i Fredriksberg. Fram till 1997 drevs tvätteriet i offentlig regi, för att då säljas till det privata företaget Berendsen (med huvudkontor i London) i hopp om att Dalarnas landsting skulle spara pengar.
Pengar var också något som Berendsen ville spara och valde därför 2002 att lägga ned verksamheten och flytta allt till Eskilstuna. 2008 avbröts dock kontraktet med företaget och landstinget i Dalarna beslutade att regionen skulle starta upp verksamheten i Fredriksberg på nytt.
Påståendet om att en offentligt finansierad verksamhet på något sätt skulle vara dyrare än privata alternativ avfärdar verksamhetschefen Peter Ötken.
– Ofta handlar det om att det inte finns någon inom förvaltningen som faktiskt tar sig tid, sätter sig ned och räknar. När någon väl gjorde det så kom de på att landstinget skulle spara 3,5 miljoner om vi startade tvätteriet igen. De fick såklart fel, säger Peter och ler.
– Vi sparade 5 miljoner.
Tre dagar. Så länge klarar vården att sköta sin verksamhet innan de rena kläderna och lakanen tar slut. Tre dagar innan paniken börjar bubbla och då läkarna otåligt stampar och undrar när nästa gallervagn med ren tvätt anländer.
– 57 vagnar om dagen kommer in till oss, säger Marie Tillman när hon visar mig runt i lokalen.
– Och 57 ska rulla ut. Varje dag. För det är inte som att människor slutar blir sjuka på röda dagar. Under påsk och jul är det värst för oss. Då ska vi hinna ikapp allt efter att vi haft ledigt.
I sorteringen står Lars-Erik Kvarnström som jobbade på tvätten fram till 2002 och blev senare återanställd när verksamheten fick sin nystart 2009.
– Till en början hade jag lite svårt att äta lunch på jobbet, säger han och syftar på smutsen och bakterierna som finns på kläderna han står och sorterar.
– Man vet inte vad som följer med. En gång hade jag ett halvt protesansikte med öga å allt som stirrade på mig.
Bland landstingets ledamöter röstade 57 ja och 22 nej till att tvätteriet skulle starta upp. På nejsidan kan vi hitta moderaten Seth Holmström, som sa: ”Landstinget har historiskt visat att man är urdåligt på att driva tvätterier!”
Men Peter Ötken försvarar den offentliga verksamheten.
– Det finns ingenting som säger att vi bedriver en sämre verksamhet än privata alternativ. Bägge behövs såklart, men privata verksamheter måste ju gå med vinst. Det behöver inte vi.
Efter två timmar på arbetsplatsen står det klart att verksamheten sträcker sig långt bortom att ”bara” tvätta kläder. Det finns en noggrann planering av vilka plagg som inte får skickas till avdelning X, vilka kläder som måste hamna i specifika påsar och vilka filtar som ska tillbaka till sjukhus som ligger utanför Dalarna.
– Om en ambulans från Värmland kör in en person till Dalarna så är det inte som att de rycker filten från patienten. Det blir istället vårt ansvar att sortera och se till så den hamnar rätt, säger Peter Ötken.
Efter att tvätten kastats in i de enorma tvättmaskinerna och centrifugen så kommer de in i vikningshallen där P4 Dalarna dränks i en matta av monotona motorljud. Här står fyra arbetare vars uppgift för dagen är att hänga upp bussaronger på en transportlina.
– Den största skillnaden mellan nu och då är maskinerna. Vid vikningen krävdes det förr tre personer. Nu sköts allt i princip av maskinen, säger Marie Tillman som jobbat inom tvätteriverksamhet sedan 1988.
Innan tvätten skickas ut till landstingets orter så hamnar den hos Gunilla Isaksson.
– Det var så mycket kvällar och helger att man knappt träffade den man bodde med, säger hon och syftar på sitt gamla jobb inom vården som undersköterska.
– Här är det dagpass och man hinner faktiskt få rutin på saker och ting.
– Det är ju en del tvingad övertid just nu, för att det varit påsk. Vi är egentligen för få i personalen, men de ska snart anställa fler så det kommer lösa sig. Vi väntar bara på att beslutet ska gå igenom.