Proletärens artikelserie om Palmemordet från 1991: Vad gjorde Skandiamannen på mordplatsen?

––– Obs! Denna artikel publicerades först i Proletären nr 7, 14-20 februari 1991 – och återpublicerades på Proletärens webbplats den 11 juni 2020 –––

Snart är det fem år sedan statsminister Olof Palme mördades. Jakten på mördaren, om nu någon vill påstå att det förekommit en sådan, går på sparlåga. Den har sakta men säkert sjunkit in i ett slags Törnrosasömn. Vi skall glömma… glömma… glömma…

Men Proletären fortsätter att gräva i Palmemordet. Det så kallade polisspåret finns där, med ökända Norrmalmspoliser som varit behjälpliga i täckandet av mördarens flyktväg, anskaffning av mordvapen med mera. Och detta kan mycket väl kopplas ihop med det som avslöjats under senare tid – nämligen att det inom statsapparaten finns en hemlig organisation bestående av toppar inom socialdemokratin, näringslivet, militären och polisen, uppbyggd och initierad av den amerikanska säkerhetspolisen CIA i början av 1950-talet.

Udden var riktad mot den lede fi i öst – sovjetmakten. När Olof Palme med sin självständiga utrikespolitik ”tog lätt” på alla ubåtsaffärer och skulle åka till Moskva för att normalisera förbindelserna var måttet rågat: ”Bolsjeviken måste bort”, som förre ÖB:n Stig Synnerström enligt säker källa har uttryckt det.

Denna hemliga organisation leddes under många år av försäkringsdirektören på Skandia, Alvar Lindencrona. Ett faktum som ser ut som en tanke – Skandiahuset ligger i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan där Olof Palme mötte sin baneman. Finns det något samband? Kan det till och med vara bestämt ett möte mellan någon och makarna Palme i hörnet där Dekorima färghandel ligger? Går trådarna in i denna hemliga organisation när vi nystar i Palmemordet?

I några artiklar skall vi granska Skandiahuset och vad som föregick där mordkvällen den 28 februari 1986. Och vi skall granska Skandiamannen, han som arbetade över sent den kvällen och till slut blev ett av åklagarsidans nyckelvittnen i rättegången mot Christer Pettersson. Håller hans historia för en närmare granskning?

I Proletären nr 3/89 berättar Skandiamannen i korthet följande historia för tidningen: Han jobbar över den här kvällen för att få saker och ting undanröjda inför en skidsemester i Idre. På med rock och keps. Utstämpling från Skandiahuset kl 23.19. Han går fort framåt Sveavägen mot korsningen vid Tunnelgatan för att ta tunnelbanan hem.

Efter trettiotalet meter skall han kolla sin klocka mot det upplysta fönstret vid Götabanken. Skandiamannen vänder in mot fönstret och just som han kollar på sitt armbandsur hör han en ”smäll”.

– Jag reagerar inte omedelbart men när jag tittat upp och bort mot Tunnelgatan ser jag en person liggande på marken och en kvinna som böjer sig över honom, säger Skandiamannen.

På sex-sju sekunder är han framme vid mordoffret Olof Palme. Han såg aldrig den som avlossade skotten, men han är en av de första som är framme. Blod väller ur munnen och döljer ansiktsdragen på offret.

– Jag förstår att andningsvägarna måste frigöras och lägger mannen i framstupa sidoläge. Han är alldeles livlös, säger Skandiamannen.

Vid ett tillfälle höjer han blicken och ser en man titta fram bakom byggbarackerna vid Luntmakaregatan. Han verkar hotfull men Skandiamannen förstår senare att det är vittnet ”Lars” som han sett, den som senare sprang efter den flyende mördaren uppför trapporna mot David Bagares gata.

Skandiamannen säger sig vara den ende som talar med Lisbeth Palme. När han frågar om flyktvägen pekar fru Palme ut denna. Hon säger också att den som sköt var klädd i en mörkblå täckjacka. Medan Skandiamannen är kvar vid mordoffret rusar ”kvinnan” hysteriskt fram till alla som kommer fram till mordplatsen. Hon rusar även fram till kommissarie Söderström som enligt Skandiamannen ”sent omsider kommit fram till mordplatsen och långsamt gått ur sin polisbil och ställt sig framför den”.

– Jag hukar fortfarande kvar vid mannen, med ryggen vänd mot Sveavägen, då jag hör springande steg bakom mig, berättar Skandiamannen.

Han hör frågan kastas ut om flyktvägen och då reser sig Skandiamannen upp och ”sträcker i något militärisk stil ut armen” och pekar in mot trapporna i Tunnelgatan. Efter någon kort stund kommer han på att han inte berättat om mördarens beskrivning som han fått av fru Palme.

– Jag springer efter poliserna som likt en ”glammande” småskoleklass gett sig in i gränden. Men när jag kommer fram till Luntmakaregatan ser jag ingen varpå jag rundar byggbyschorna  och går tillbaka till mordplatsen.

En ung flicka kommer fram till Skandiamannen och talar om att det är Olof Palme som är mordoffret. Han ser en polis som står vid trottoarkanten och tar upp vittnesmål från en man.

– Väl framme vid dem hör jag hur mannen beskriver en person som flytt in i gränden. Det är signalementet på mig! Ingen av dem reagerar på mig och när jag ber polisen ta mina vittnesuppgifter med anledning av att jag var en av de första på plats mötte jag svaret – ”Tack, men vi har redan ett vittne”!? Mitt signalement figurerar förmodligen fortfarande.

Skandiamannen går tillbaka till sin arbetsplats cirka 23.40. Byter några ord med nattväktarna, tar en kopp kaffe och vandrar sedan Sveavägen fram, bort från mordplatsen och mot Odenplan. Polisbilar visslar förbi titt som tätt men ingen bryr sig om Skandiamannen. Detta trots att det är hans signalement som gått ut på polisradion!

Skandiamannen är en central person vid mordplatsen. Han ”kämpar” sig in i mordutredningen på egen hand efter att först helt ha nonchalerats av förre spaningsledaren Hans Holmér. Han får benämningen ”elefanten i porslinsbutiken” för sin idoghet att etablera sig på mordplatsen efter mordet.

Men…? Stämmer hans version? Vi tar och undersöker!

Skandiamannen är förhörd fyra gånger enligt befintliga förhörsprotokoll (1/3 ringer han själv, 10/3, 11/3, 25/4). Själv säger han att ”polisen har ringt en sex-sju gånger”. Vid genomläsning av förhörsprotokollen tyder allt på att Skandiamannen varit förhörd fler gånger än vad det lämnats ut protokoll på. Vi jämför Skandiamannens historia med de andra vittnenas från just mordplatsen:

• Anna Hage och Stefan Glantz är de två ungdomar som försöker hjälpa den skjutne Olof Palme. De ligger på knä vid honom. Hage försöker med mun-mot-mun-metoden. Enligt dessa finns inte den ”tredje mannen”. Ingen har sett Skandiamannen som enligt egen utsago skulle befinna sig mitt emellan dessa, några decimeter från deras ansikten och vara den som vänder Olof Palme i ”framstupa sidoläge”.

• Lisbeth Palme har aldrig talat om Skandiamannens existens. Hon har aldrig sagt att hon talat med någon av de hjälpande personerna. Och inte gett något signalement på mördaren som Skandiamannen påstår.

• Nio vittnen vid mordplatsen har sagt att direkt efter skotten har en man i halvlång rock och något ”kepsliknande” på huvudet sprungit in i Tunnelgatans gränd mot trapporna. Det är signalementet på Skandiamannen – ingen ser honom springa efter de ”glammande” poliserna som han själv påstår att han gör. Och borde han inte sett poliserna i trappan?

• Skandiamannen är det enda vittnet som inte sett någon ”mördare” som springer in i gränden. Detta trots att han är en av dem som är närmast mordplatsen – cirka trettio meter därifrån höjer han blicken och ser en man ligga på gatan, och är enligt egen utsago framme vid mordplatsen sex-sju sekunder efter skotten. Alla andra vittnen säger att mördaren ”dröjde” några sekunder, var lite ”långsam” innan han vände och sprang in mot Tunnelgatans trappor. Det innebär att Skandiamannen måste ha sett mördaren och dennes flykt!

• Skandiamannen säger sig peka ut mördarens flyktväg för poliserna som kommer till mordplatsen i ”militärisk stil”. Förste polisman på platsen, kommissarie Gösta Söderström, säger att det är han som anvisar flyktvägen för de förföljande poliserna. Han har inte ens sett Skandiamannen på mordplatsen!

• ”En flicka” kommer fram till mig och säger att det är Olof Palme som är skjuten, säger Skandiamannen. Någon sådan ”flicka” finns inte. Varken Anna Hage eller Karin Johansson (de två flickor som det kan röra sig om) säger sig ha deltagit i något sådant samtal!

• Skandiamannen säger att en polis på mordplatsen vägrat att ta emot hans vittnesmål, avfärdat honom med ”tack, men vi har redan ett vittne”. Det finns ingen polis som säger sig ha avfärdat någon person från mordplatsen på detta sätt.

Inget stämmer! Vad gjorde Skandiamannen egentligen på mordplatsen? Vad spelade han för roll? I nästa nummer av Proletären får vi läsa fortsättningen om mystiken kring Skandiamannen… och framför allt – vad kan Skandiahuset ha med mordet på statsminister Olof Palme att göra?

OLLE MINELL

Artikel ursprungligen publicerad i Proletären nr 7, 14-20 februari 1989