Kommentar: Vad händer när S blir minoritet inom LO-facken?
LO-förbunden försöker med administrativa metoder behålla kontrollen över fackförbunden. Det är dags att de ger upp sin monopolställning.
Efter LO:s senaste kappvändande och förräderi i Las-frågan pågår nu en annan strid i flera förbund. Fackligt förtroendevalda sverigedemokrater har blivit uteslutna eller blivit petade från uppdrag av sina förbundsledningar.
För ett år sedan uteslöts chauffören Mats Fredlund, förtroendevald för Sverigedemokraterna i Kiruna, ur Transport. Fredlund stämde Transport och Stockholms tingsrätt slog sedan fast att uteslutningen var felaktig. Transport har överklagat.
Nu har en Ulf Karlström, som av medlemmarna blivit vald som gruppombud på Stålverket i Luleå, blivit fråntagen sitt uppdrag av IF Metalls förbundsstyrelse. De menar att han måste välja mellan sitt uppdrag i kommunfullmäktige för SD och sitt fackliga uppdrag på stålverket.
De hävdar att det inte är Karlströms personliga värderingar utan SD:s värderingar som är problemet. Han får gärna fortsätta vara gruppombud, men inte som sverigedemokrat. Som om en person byter värderingar från en dag till en annan beroende på om man sitter i kommunfullmäktige.
De här striderna hänger ihop med lagförändringar som har pågått de senaste åren – och i slutändan handlar de om LO-fackens identitet. Svensk fackföreningsrörelse var under hundra år en självklar komponent i det socialdemokratiska partiet.
På alla nivåer inom fackföreningsrörelsen hade S majoritet. Det fanns enstaka självständiga arbetare eller kommunister på uppdrag på lägre nivåer, men genom att aktivt motarbeta dessa lyckades man att införa en socialdemokratisk hegemoni över hela den fackliga apparaten. Alla som kan arbetarrörelsens historia kan den kampen.
De senaste 30 åren har S kollapsat inifrån som folkrörelse. Samtidigt har partiet förvandlats till ett parti av karriärpolitiker, istället för ett parti av folkrörelsernas folk/medlemmar.
Det socialdemokratiska partiet har krympt till en bråkdel av vad det var en gång – samtidigt finns ungefär lika många fackliga poster som ska bemannas. 2020 så räknade S cirka 75.000 medlemmar samtidigt som ungefär 114.000 arbetare hade förtroendeuppdrag inom LO. Även om alla S-medlemmar skulle jobba inom LO-yrken och ta var sitt uppdrag så är det många uppdrag över som de inte kan kontrollera. Som svar på sjunkande medlemstal och inflytande över arbetarklassen fortsätter Socialdemokraterna att flytta makten från folkrörelserna, däribland fackföreningarna, till statsapparaten där de fortfarande känner att de har inflytande.
Den nya strejkrättslagen som klubbades 2019 förbjöd i princip strejker och aktioner på företag som redan har ett kollektivavtal med ett annat fackförbund. Det var ett beställningsverk från redarkapitalet för att slå undan benen på Hamnarbetarförbundet – men LO såg en chans att samtidigt stärka sin monopolställning som fackförening för att förhindra att nya fackklubbar skulle kunna få förtroende där LO misslyckas.
Detta har dock slagit tillbaka mot LO då småföretag nu bildar gula fack (arbetsköparkontrollerade fackföreningar) som de skriver avtal med för att slippa LO-fack på arbetsplatserna.
I takt med att icke-sossar får allt större utrymme inom fackföreningarna försöker den socialdemokratiskt trogna kärnan att klamra sig fast vid makten med administrativa åtgärder mot enskilda individer. Men de kan inte stoppa den utveckling som de själva startat.
Vad händer när de socialdemokratiska facktopparna pensionerat sig och de gjort partiet så illa omtyckt på arbetsplatserna med sina administrativa åtgärder att positionerna inte fylls på underifrån? Kanske kommer förbunds- och klubbstyrelser i framtiden bestå av såväl sverigedemokrater och moderater som vänsterpartister och partilösa?
Det är åt det hållet utvecklingen går när Socialdemokraterna genom lagstiftning försöker befästa LO:s särställning. Och detta med högerns goda minne – för de ser gärna en sävlig och tandlös fackföreningsrörelse.
Utifrån detta är det inte så konstigt att sverigedemokrater ifrågasätter varför de får vara medlemmar i facket, men inte ta fackliga uppdrag. Varför ska man acceptera bara ett halvt medlemskap? Antingen är man medlem med fulla rättigheter eller så förvägras man medlemskap redan från början.
Vill LO ha monopol på arbetsplatsorganisering och ensamrätt till kollektivavtal i Sverige kan de inte utesluta medlemmar oavsett stadgarna. Då har man uppnått en ställning som statlig institution, där medlemmar får fördelar som omställning, a-kassa och pensionsfrågor vilka man inte kan tillgodose sig utanför föreningen. Alternativet är att LO släpper på sitt monopol och gör plats för fria fackföreningsrörelser för dem som man inte vill ha med i sin förening.
Oavsett LO-fackets monopol fortsätter kampen på arbetsplatserna. Kämpande kollektiv av arbetskamrater och vänner, eller nationella sammanslutningar inom yrkeskårer eller företag, kommer att bildas, oavsett om de är anslutna till LO-förbund eller inte.
Klasskampen måste alltid vara motorn i allt fackligt arbete. Har fackföreningen övergett klasskampen är den inte längre en fackförening utan ett tomt skal. Då bör den ställas åt sidan och ge plats för nya krafter.