Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Vad kostar inträdet till den fria världens klubb?

Den socialdemokratiska regeringen vill gå i allians med en invasionsmakt för att läxa upp en annan. Var det Joe Bidens telefonsamtal som fick Magdalena Andersson att byta fot om Nato?

Joe Biden tar emot Finlands president Sauli Niinistö och Sveriges statsminister Magdalena Andersson i Vita huset den 19 maj.
Oliver Contreras/TT/CNP/Polaris

Det var den 17 maj som utrikesminister Ann Linde skrev under Sveriges ansökan om att gå med i Nato. Två dagar tidigare hade Socialdemokraternas partistyrelse tagit beslutet att slänga 200 års alliansfrihet på soptippen, vilket följdes av regeringsbeslutet dagen därpå.

Det är onekligen en lång dags färd mot natt som föregått det historiska och ytterst beklagliga beslutet – med Sveriges deltagande under Natoflagg i krigen i Afghanistan och Libyen, otaliga Natoövningar och värdlandsavtalet med Nato som viktiga hållpunkter på vägen mot det slutliga målet.

Men vad var tungan på vågen som slutligen fick den socialdemokratiska partitoppen att svänga om medlemskap? 

Tidigare har ju sossarna sagt att det nära samarbetet med Nato var viktigt just för att inte behöva gå med i Nato. Och Peter Hultqvists redan bevingade utspel på partikongressen, så sent som i november förra året, kommer gå till historien: 

– Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla! försäkrade Hultqvist de ombud som var oroliga att det fortsatta närmandet till Nato var ett sluttande plan som skulle sluta med medlemskap i USA:s krigsallians.

Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari är naturligtvis den stora officiella förevändningen för omsvängningen, men fortfarande knappt två veckor senare, den 8 mars, var statsministern officiellt tydligt emot ett medlemskap.

– Om Sverige skulle välja att skicka in en Natoansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa, sa Andersson då på regeringens pressträff.

Kanske finns svaret i en artikel som publicerades i Washington Post förra veckan, där tidningens kolumnist och utrikesskribent David Ignatius ger en uppskattande beskrivning av USA:s diplomatiska bestyr det senaste året för att samla de europeiska länderna mot Ryssland i uppbyggnaden till kriget i Ukraina.

Det är ett stycke hejaklacksjournalistik av Ignatius, som är en så pålitlig försvarare av USA-imperialismen att han skulle kunna få jobb på SVT vilken dag som helst. Men därför har han också tillträde till den direkta makten och har pratat med USA:s utrikesminister Tony Blinken, som bland annat berättat om Sveriges och Finlands väg in i Nato.

USA:s president Joe Biden drog tidigt slutsatsen att det bästa sättet att undvika en splittring bland Natoländerna var att ansluta två nya starka medlemmar, skriver Ignatius berömmande och fortsätter med att beskriva hur Biden uppvaktade först Finlands president Sauli Niinistö.

Biden ringde Niinistö – som också han gjort helt om i Natofrågan – i december och januari, innan Niinistö besökte Vita huset den 5 mars. Vid det tillfället ringde Biden också upp Magdalena Andersson, sent på kvällen svensk tid.

På Twitter skrev statsministern efteråt om ett ”uppskattat samtal med president Biden och president Niinistö om den ryska aggressionen mot Ukraina och den europeiska säkerheten” och att ”vi kommer att fortsätta stärka samarbetet mellan Sverige, Finland och USA”. Men varken Sveriges eller USA:s regering gav någon vidare information om vad som avhandlats.

– Min föregångare Barack Obama brukade säga att om man låter de nordiska länderna sköta något går allt sannolikt bra, nöjde sig Biden med på presskonferensen efteråt.

Och visst skötte sig de nordiska figurerna till Bidens belåtenhet. En månad senare avslöjade Expressen att sossarnas inhemska herrar, representerade av klanledaren Jacob Wallenberg, varit på hemligt möte i Helsingfors med finansminister Mikael Damberg och representanter för det finska näringslivet, och ytterligare en månad senare knöts säcken ihop.

Sossarna hade officiellt övergett en 200-årig svensk säkerhetspolitisk linje och Sverige lämnade in ansökan om att få gå med i Nato. Nu är den som måste blidkas Turkiets president Erdogan, som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i måndagens Aktuelltsändning beskrev som ”en auktoritär dörrvakt till den fria världens klubb”.

Sverige har redan öppnat för att åter sälja vapen till Turkiet – som samtidigt meddelar att man ska gå längre i sin invasion och ockupation av norra Syrien, för att skapa sig den 30 kilometer breda ”säkerhetszon”, som Erdogan vill ha mot kurderna i Syrien.

Det låter förvillande likt den säkerhetszon som den ryska ledningen vill ha mot Ukraina – själva förevändningen för Natoansökan och något västländerna på inga villkor kunde tolerera. Och det var direkt häpnadsväckande att höra Anna Dahlberg säga att ”vi måste erkänna att Turkiet har legitima säkerhetsintressen” – till skillnad från Ryssland då.

Turkiet kan till och med komma att byta vetot mot att släppa in Sverige och Finland i Nato mot grönt ljus från USA för att på nytt invadera Syrien.

Hittills har vi inte hört statsministern säga något om den extrema paradoxen att man vill gå i allians med en aggressiv invasionsmakt för att läxa upp en annan. Men hej, vad gör man inte för att få komma in och hänga i baren på den fria världens klubb?