Bokrecension: Vem gör det osynliga arbetet?
Allt vi inte ser (2022) belyser det känslomässiga och osynliga arbetet kvinnor gör och förväntas göra, både i hemmet och på arbetsplatsen.
Förr var det vanligt att mannen lönearbetade medan kvinnan arbetade obetalt i hemmet. Nu lönearbetar i regel båda. Ändå förväntas det ofta att kvinnan, vid sidan av jobbet, ska ta ansvar för hem och barn. Mannen kan klippa gräset på sommaren eller snickra ihop en möbel, och tycka att han har gjort sitt.
Samtidigt gör generellt kvinnan det mesta i hemmet, året runt – städning, tvätt, inredning, hålla koll på barnens träningar och aktiviteter, släkt och vänners födelsedagar, och så vidare. Det är detta obetalda och ”osynliga” arbete Ida Östenssons och Thor Rutgerssons Allt vi inte ser (2022) handlar om.
Boken varvar mellan ett kvinnligt och ett manligt perspektiv. Det är nyanserat och ger ett ytterligare djup att få båda perspektiven. Det bjuds också på en god dos självrannsakan från båda författarna.
Däremot blir jag emellanåt lite less på klyschorna från Rutgersson. Han beskriver hur han har brukat lämna skräp på sina arbetsplatser och hur han inte tog något ansvar över hemmet i sina tidigare relationer.
Visst är det bra att han insett och förändrat sitt beteende, men som kvinna är det mest tröttsamt att läsa. Vill han ha en guldstjärna för att ha börjat betett sig som vuxna bör?
Boken innehåller en lista på mäns ursäkter för att slippa göra hushållsarbete. Ett av de mest intressanta begreppen i boken är ”strategisk inkompetens”.
Det handlar om att män använder ursäkter som funktionsnedsättning, diagnoser, fobier, och så vidare för att slippa städa eller diska. Och då rör det sig inte om faktiska funktionsnedsättningar. Exempel som ges är ”jag har fobi för trasor”, ”jag är allergisk mot tyg” och ”jag ser inte smutsen”.
De mest upprörande enligt mig är ”min tid är viktigare än din”-argument. Där finns klassiker som ”jag tänker inte ägna min lediga tid åt städning” och ”jag orkar inte göra någonting på veckorna, jag måste få vila efter jobbet”. Det landar då oftast på kvinnan – fast hon troligtvis också är trött efter jobbet och hellre skulle vilja göra annat.
Mannen kan städa eller diska om han blir tillsagd, men det är nästintill alltid kvinnan som håller i det.
En annan intressant sak författarna tar upp är skillnaden i bemötande man får på jobbet beroende på kön. Att som en kvinna behöva kämpa på en mansdominerad arbetsplats, medan en man på en kvinnodominerad arbetsplats höjs till skyarna för samma jobb.
Manlig vårdpersonal, till exempel, får enligt min erfarenhet beröm bara genom att göra arbetsuppgifterna som ingår. Den kvinnliga personalen gör allt och lite till men får ingen cred för det.
Det är ett stort plus att boken analyserar obetalt arbete både hemma och på arbetsplatsen. Att städning, disk, kaffe och fika på arbetsplatsen oftast läggs på kvinnor är självklart oacceptabelt.
Samtidigt ska kvinnan agera projektledare för att få saker gjorda. Mannen kan städa eller diska om han blir tillsagd, men det är nästintill alltid kvinnan som håller i det. Det gäller för mannen att steppa upp!
Klassperspektivet lämnar dock lite i övrigt att önska. Här snackas ofta tjänstemannayrken. Det hade varit intressant att läsa om skillnader mellan olika yrken och skillnader i olika samhällsskikt.
I boken tar juristen Christina Stigsdotter som exempel på inkomstskillnader i ett heterosexuellt par att kvinnan tjänar 30.000 och mannen 70.000. Några 70.000 i månaden har de flesta svårt att relatera till. I kapitlen om hemarbete och föräldraledighet är dock klassperspektivet lite vassare.
För mig som kvinna kommer det som står i boken inte som någon nyhet. Men den sätter ord på det obetalda, osynliga och känslosamma arbetet som vi kvinnor gör.
Jag rekommenderar både kvinnor och män att läsa den eftersom den belyser allt vi kvinnor gör för att upprätthålla relationer medan männen glider på en räkmacka och ändå får högre positioner, högre lön och pension.