Bussen tuffar fram på den långa färden från Havanna till Santa Clara. Ett späckat schema med allehanda arbetsplatsbesök och diskussioner, samt ett platt och ganska händelselöst låglänt landskap, gör ögonlocken periodvis för tunga för att hållas uppe. Ibland får bussens fjädring jobba lite extra när groparna i vägen gör sig påminda.
Den skoningslösa blockaden mot Kuba sätter sina spår i samhällets alla delar, givetvis också i infrastrukturen. Vår duktige busschaufför är heller ingen främling inför gaspedalen och just denna kombination gör att jag vaknar till.
Utanför fönstret kastar samma trädsort som jag nu sett i 20 mil allt längre skuggor. En busskur tornar upp sig och bryter av den annars monotona bilden. På dess vägg har någon klottrat med stora bokstäver: “YO SOY FIDEL”, följt av ett hjärta.
Med ens blir ett faktum lite klarare för mig; sprickorna i vägen vi åker på har ännu inte fortplantat sig ut bland folket, ännu har inte USA-imperialismens taktik fungerat.
Någon har alltså här mitt ute i obygden bemödat sig att klottra det klassiska slagordet “Jag är Fidel!” som används vid demonstrationer och andra sammanhang i Kuba. När man dessutom är införstådd i hur hårt ansatt kollektivtrafiken är och med vilken oregelbundenhet de flesta bussar går så förstår man hur stark sammanhållningen faktiskt är.
En ögonblicksbild genom ett bussfönster som verkligen säger mer än tusen ord.
Det är just den beslutsamhet som hållit Kubas revolution vid liv i de svåra perioderna genom decennierna, där vart och ett verkar ha haft sina egna avgörande ögonblick och än så länge består Kuba som självständig stat.
För många av Proletärens läsare är det ett välbekant faktum att FN:s medlemsstater nu i höstas, återigen med förkrossande majoritet, röstade mot den olagliga och inhumana blockaden mot Kuba. Denna blockad, i kombination med att Trump återigen fört upp Kuba på listan av länder som “sponsrar terrorism” (givetvis fullständigt nonsens utan någon som helst verklig grund), är nu allvarligare och mer omfattande än någonsin. De banker och länder som handlar med Kuba blir hårt straffade, och Trumpregimen har som bekant mer och mer börjat använda sig av tullar för att straffa länder som inte underkastar sig USA-imperialismens diktat.
Den senaste aggressionen går ut på att Kubas tillgång till olja stryps, helt! Det bekymrar såklart ingen hök i Washington att detta kan innebära en humanitär katastrof, man har lång erfarenhet av att iscensätta sådana. Nuförtiden bemödar de sig knappt ens att dikta ihop något sorts svepskäl för sina aktioner.
Skulle inte denna ekonomiska krigsföring, genom blockader och sanktioner, ha önskat resultat kan man ta till bomber och invasioner. Nu senast som i fallet med Venezuela.
Underkastelse eller invasion. Detta är den regelbaserade världsordningen i praktiken; den imperialistiska världsordningens regler.
Det kubanska samhället rustar för krig inför de eskalerande hoten från USA. Massorganisationerna gör sig så redo de kan, vad som stundar är svårt att sia om, men det vi vet är att den krigshetsande regimen i Vita huset vill göra allvar av sina ambitioner att bringa Kuba på fall. Men vi vet också att alla tidigare försök misslyckats.
Malecónesplanaden i Havanna har fyllts av demonstranter som skanderar “Ned med imperialismen, leve socialismen!”.
Vi måste marschera med dem, här i vårt hörn av världen. För varje lands och folks rätt att gå sin egen väg, på sina egna villkor. För en rimligare världsordning.
Joakim Karlsson
Tågvärd, nyligen hemkommen från Kuba
