Hoppa till huvudinnehåll

Kvinnor i fronten mot covid: Vill se högre status för bortglömt yrke

Ett av de mest effektiva sätten att bekämpa sjukdomar är god hygien. Därför har varje akutsjukhus en grupp arbetare vars uppgift går ut på just detta: att städa, hålla rent och bekämpa smittor. Proletären har pratat med städarna - vårdens bortglömda arbetargrupp.

Madelein Almström och Wan Ratanaprathum utanför Lindesbergs lasarett.
Erling Bronsberg

– Det blir lätt att vårt arbete glöms bort, säger Wan Ratanaprathum och får medhåll från arbetskamraten Madelein Almström.

Båda två jobbar som städare på Lindesbergs lasarett, ett av Region Örebros tre akutsjukhus som just nu tar emot covidsjuka patienter. Och det märks snabbt att det finns en stark yrkesstolthet hos kvinnorna. Ett talande exempel är när de tar up hur andra personer uppfattar deras jobb.

– I och med att vi inte syns så ofta har många en bild av att vi bara svabbar golv och tömmer sopor. Men vi gör mycket mer än så. Det skulle märkas, till och med bli farligt, om vi inte fanns. Både för patienter och personal, säger Madelein Almström.

Precis som för alla vårdanställda har städarnas arbetsuppgifter blivit alltmer ansträngande under pandemin, men samtidigt också viktigare, menar Madelein Almström. Sprit och rengöringsmedel går åt i bulk och det krävs en väl utformad planering för att allt ska gå ihop.

– När pandemin precis hade börjat var det inte så stor skillnad. Tanken var då att Lindesbergs lasarett skulle vara covidfritt. Men det ändrades ganska snabbt, säger Wan Ratanaprathum, som nu städar på både IVA- och covid-avdelningen.

– Det bestämdes också att vi inte skulle städa där covidpatienterna fanns. Det skulle vårdpersonalen göra. Men man upptäckte ganska snabbt att det blev ohållbart, säger Madelein Almström.

När städningen sker på dessa avdelningar utrustar sig städarna med samma mundering som övrig vårdpersonal. Visir. Förkläde. Handskar. Mössa. Ansiktsmask.

– Det är både tungt och stressigt eftersom vi kan gå runt i timmar med allt på oss. Det tär på kroppen, säger Wan Ratanaprathum.

– Och det är inte heller som att du kan gå ut och hämta saker du glömt när du väl är inne på avdelningen, säger Madelein Almström. Det är en stor skillnad från tidigare. Nu krävas det 20 minuters planering för att städa eftersom du måste ha med dig allt.

Till en början fanns det en del frågetecken kring hur de skulle förhålla sig till alla säkerhetsrutiner. Anställda på regionservice (den avdelning som städ ligger under) har nämligen inte samma vårdutbildning som övrig personal på sjukhuset. Detta tillsammans med coronasmittan skapar en oro, menar Madelein Almström.

– Vi jobbar alltid med smittor eftersom det är ett sjukhus, men det här är speciellt. Nu måste vi vara extremt noggranna och vi tar allt ett steg längre för att vara säkra. Det tar tid. Och energi. Vi hade till exempel ingen aning om hur man spritade av ett visir på rätt sätt.

Men att ett arbete har en samhällsviktig funktion återspeglas inte nödvändigtvis i lönekuvertet eller i yrkets status. Under vår pratstund kommer Madelein Almström in på en händelse när en städvikarie inte vågade berätta vad han jobbade med.

– Han tyckte väl att det var pinsamt på något sätt. Det är ju mest kvinnor som jobbar här. Av totalt 20 personer finns det fyra killar och när jag började för åtta år sedan fanns det inga alls.

Varför är det så?

– Jag vet faktiskt inte. En grej handlar väl om att det varit kvinnor som har städat, rent historiskt, så det sitter väl kvar. Men jag ryter till om någon säger att det bara är kvinnor som ska göra det här.

– Det finns också ett annat sätt att se på det: Om det inte är någon som städar? Hur gör vi då? Det måste ju göras trots allt. Det visar att kvinnor behövs inom vården. Vi är viktiga, säger Madelein Almström.

På frågan om det är något som händer med en arbetsplats med en sådan könsfördelningen menar de att det inte finns någon märkbar skillnad. De trivs med jobbet och om det skulle komma fler män vore det bara bra. Något de däremot lägger fokus på är yrkets status.

– Jag tror vi måste synas mer i media så folk förstår vad vi gör. För det är viktigt, säger Wan Ratanaprathum.

– Precis. Vi måste bort från bilden att vi bara tömmer sopor. Vi är en del av vården och har till exempel daglig kontakt med vårdpersonalen om vad som måste göras, säger Madelein Almström.

– Det där märker man ibland när vikarierna kommer. När de får reda på vilka arbetsuppgifter de verkligen ska ha. Då är det en del som backar och försvinner.