Ledare: Skymning på högerkanten

Det skymmer på den politiska högerkanten. Det blåa antar allt mörkare nyanser och öppnar på sina håll upp mot midnattsblått. Det är den svenska borgerligheten som söker sina rötter.

Efter sin mångåriga och relativt lugna seglats på de fria marknadskrafternas ocean har borgerligheten blivit rotlös. När det drar ihop sig till storm i krisernas tidevarv söker även den svenska borgerligheten sin hemmahamn.

Borgaralliansens förlust av regeringsmakten och Sverigedemokraternas framgångar har ökat på farten.

Den svenska borgerligheten är och har alltid till sin huvuddel varit djupt reaktionär. Liberalismen har inte varit borgerlighetens kungsväg och definitivt inte en liberalism med större frihetsanspråk än att befria marknadskrafterna. Som den mångårige
socialdemokratiska statsministern Tage Erlander en gång skrev så är socialliberalismen en skör planta som endast har förmått växa i skuggan av en stark socialdemokrati.

För den tunga överklassen har välfärdssverige alltid betraktats som en nödvändig kompromiss, en taktisk reträtt i de klassmässiga styrkeförhållanden som gällde under det korta 1900-talet.

För den svenska borgarklassen har ledorden varit tronen, altaret och penningpungen. Hatet mot underklassen är ständigt närvarande och tilltar i styrka när arbetarklassen har mage att ifrågasätta deras makt och rikedom.

När den svenska borgerligheten söker sin hemmahamn har högerskutan bemannats av en uppsättning unga styrmän. En av dessa är Alice Teodorescu som fick den gamla skolans liberaler att kasta sig i livbåtarna när hon tog över som politisk redaktör på Göteborgs-Posten.

Teodorescu fick sin skepparexamen vid Timbros plantskola Stureakademin. Hon lyckas med bedriften att ha både Svenskt Näringsliv och de SD-mobiliserade nättrollen i ryggen.

Det första som Teodorescu gjorde på ledarredaktionen var att kräva full kontroll över det politiska innehållet, vilket var den utlösande faktorn bakom socialliberalernas strömavhopp. De strandsatta har istället ersatts av den misslyckade filmaren Csaba Bene Perlenberg som i sina första alster uppvisat en osannolik kombination av reaktionärt innehåll och ett schackbrädes nyansförmåga.

Bland de unga politiker som Teodorescu sätter mest hopp till är Ebba Busch Thor den främste. Busch Thor, som med största sannolikhet tar över biskopsstaven i Kristdemokraterna om några veckor, har stora lik-heter med sin amerikanske namne och lyckas förena cynisk marknadsfundamentalism med reaktionär konservatism som luktar 1800-tal.

Det tredje stjärnskottet på den mörkblå himlen är Ivar Arpi som har turnerat runt som reaktionär slugger på flera av de stora borgerliga morgontidningarna. Även Arpi har det dubbla stödet från dels näringslivets Timbro, som ger ut hans böcker, och dels nättrollen, som gör vågen var gång han ger uttryck för sina åsikter.

Det finns fler än dessa tre. Men vi nöjer oss med denna styrmanstrio för att de på många sätt personifierar det högerpolitiska skymningslandet. De är alla födda på 1980-talet. De är alla rabiata antikommunister, som luktar socialism hos allt som omfattar två personer eller fler utan att relationen bygger på marknadsmekanismer. De är alla Natoförespråkare. Och de uppvisar alla en stor förståelse för sina kusiner till höger inom Sverigedemokraterna.

Ta bara Ivar Arpi som själv påstår sig vara den främsta försvararen av yttrandefriheten. Denna frihetskamp är ytterst selektiv och handlar ytterst om att sila mygg och svälja kameler. Inte en gång har Arpi skrivit om Edward Snowden, om USA:s mass-övervakning, om terroristlagstiftning eller om ägandets makt över media.

Däremot skriver han mer än gärna om extremvänstern. I konspirationsteoretiska resonemang värdiga Kent Ekeroth eller Anders Behring Breivik målar Arpi i Svenska Dagbladet (29/9-13) upp ”ett nätverk av organisationer” som ”har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islamism gjort gemensam sak”.

Islamism, marxism-leninism och fascism har förenat sig och hotar västvärlden, inte minst genom att våga kritisera den imperialistiska världsordningen och västvärldens maktställning. Antiimperialism är, enligt Arpi, ett ”självhat” som ”urholkar demokratin”.

Här märks den verklighetsbild som sedan länge har förenat libertarianer och konservativa i USA. Trots olikheter samlas de runt bilden av ett civilisationernas krig, där västvärlden är satt under attack, främst av muslimer, och där en vänstervriden elit – pk-maffia, åsiktskorridor, kulturmarxister, högerns kära barn har många namn – agerar femtekolonnare och banar väg för västerlandets undergång.

Liberaler vill gärna prata om hur demokratin eller den fria världen hotas. Konservativa föredrar att prata om moral, kristna värderingar och sunda familjer som offret för denna hotbild. Lösningen är dock oftast den samma – närmare samarbete med Nato, krig och övervakning.

Inledningen till diskussionen går alltid via yttrandefriheten. De mörkblåa påstår att vi måste våga diskutera frågorna, att åsiktskorridoren är för trång och att även obekväma frågor måste få komma fram.

Det tragikomiska är att yttrandefriheten alltid gäller högerut och alltid är förbehållen de krafter som simmar i rasismens och främlingsfientlighetens grumliga vatten. Om dessa till på köpet kallar sig konstnärer så stämplar de mörkblå varje kritik som ett försök att inskränka yttrandefriheten.

När det däremot gäller vänsterkanten är det där med yttrandefrihet inte så viktigt. I en ledare i GP (25/3) som är osignerad men uppenbart skriven med det mörkblåaste av bläck krävs att Mikael Wiehe och Jan Guillou ska kastas ut i utfrysthetens minusgrader. I den mörkblåa toleransens Sverige kan konstnärer som Wiehe och Guillou inte tolereras.

Yttrandefrihet åt rasisterna och munkavel på vänstern! Inte så konstigt att bifallsjublet låter lika högt på Timbros och Svenskt Näringslivs huvudkontor som bland nättrollen i kommentatorsfälten.

Det sägs att i mörkret blir alla katter grå. Teodorescu, Busch Thor och Arpi är tre bevis på den växande svårigheten att urskilja färgskalan i det högerpolitiska skymningslandet. När borgerligheten söker sin hemmahamn suddas gränsen mellan mörkblått och brunt snabbt ut – det gäller såväl Sverige som Ungern, Ukraina, Frankrike och många andra länder.