Sprutbyte blir symbolpolitik

Kommuner ska inte längre kunna tacka nej till sprutbyte för narkomaner, utan det blir en fråga för landstinget. Så har Gabriel Wikström, folkhälsominister bestämt.

Sedan över ett kvartssekel har narkomaner kunnat hämta rena sprutor på sjukhusen i Lund och Malmö, och efter en lång debatt sedan 2013 även i Stockholm.

Göteborgs kommun har vägrat rätta in sig i ledet men kan nu se sig tvingade att öppna dörrarna för en åtgärd som saknar stöd i vetenskaplig forskning och som riskerar att sända signaler om samhällelig acceptans för narkotikamissbruk.

Debatten om sprutbyte är infekterad. Förespråkarna hävdar att det är en smittskyddsåtgärd. De har övertygat Folkhälsoinstitutet som i en rapport från i år rekommenderar sprutbyte för att förhindra spridning av hepatit C och HIV bland injektionsmissbrukare. Men de troende saknar stöd i fakta, det vill säga i artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Att många tror på sprutbyte betyder inte att de har rätt.

Det är naturligtvis bra att de cirka 8000 injektionsmissbrukarnas hälsoproblem uppmärksammas av FHI och regeringens Gabriel Wikström. Varje gång någon injicerar narkotika rakt in i blodet utsätter han eller hon sig för livsfara. Överdoser och dödliga infektionssjukdomar är ständiga hot mot narkomanens hälsa.

De två allvarligaste smittvirusen heter Hepatit C och HIV. Hepatit C sprids extremt lätt via blodet, som när narkomaner delar nål. Tack vare nya effektiva mediciner finns idag möjlighet att bota sjukdomen. HIV smittar också via blod eller sex men det finns inget botemedel, däremot effektiva bromsmediciner.

I den vetenskapliga litteratur som citeras i FHI:s rapport nämns Palmeteers översiktsartikel från 2010. Den hittills största genomgången av forskningsläget kring sprutbyte. Forskarna skriver:”otillräckliga bevis för att dra slutsatsen att någon av interventionerna är effektiva för att förhindra spridning av Hepatit C … trevande bevis för att sprutbyte effektivt förhindrar spridning av HIV”

Ett mycket magert forskningsresultat efter över ett kvarts sekel av sprutbyte världen över. Indirekt kritiserar forskarna WHO för att man tidigare överskattat de positiva bevis som finns för sprutbyte, vilket rimligen borde ha lett till en ny översyn från WHO.

Men FHI och regeringen låtsas inte om att bevisläget är minst sagt skakigt utan går ut med nationella rekommendationer till landstingen om införande av åtgärden samtidigt som man stoppar kommunernas möjlighet att säga nej.

Om sprutbytesföljet kunnat dunka oss tvivlare i huvudet med tydliga vetenskapliga resultat så hade de gjort det. Och då hade jag fått tänka om – för smittskydd är viktigt, inte minst i en så utsatt grupp. Men nu saknas vetenskapen och då framstår åtgärden istället som symbolpolitik syftande att med skattepengar dela ut gratis sprutor och skapa acceptans, eller uppgivenhet, inför problemet med narkotikamissbruk.

Nils Littorin

Läkare