För drygt hundra år sedan gav det socialdemokratiska ungdomsförbundet ut en antimilitaristisk kampskrift med namnet Det befästa fattighuset. En liten broschyr där den socialdemokratiska vänsteroppositionen argumenterade mot den borgerliga krigshetsen och den pågående upprustningen.
Ett år senare fick författarna rätt, upprustningen gav inte fred – utan ett världskrig. I land efter land röstade socialdemokratiska partier för upprustning och krigskrediter. När det kom till kritan slöt de socialdemokratiska partitopparna hellre upp bakom den egna borgarklassen än ställde sig solidariskt med sina arbetarbröder och systrar i grannländerna.
Socialdemokratin valde chauvinism framför internationalism, med resultatet att arbetarpartierna i Europa splittrades och andra internationalen föll samman.
Nu 2025 är inte 1913, åtminstone inte i alla avseenden. Men det pågår en liknande process runt om i Europa. Nu som då har krav på upprustning och militarisering nått hegemoni i det politiska samtalet och de etablerade vänsterpartierna sluter återigen upp bakom de egna krishetsarna.
När Natoländerna möttes i Haag i slutet av juni var premisserna satta sedan länge. I sitt avskedstal gick förre Natochefen Jens Stoltenberg ut och sa att två procent inte skulle räcka. I höstas sa hans efterträdare Mark Rutte att länderna i Nato måste öka sina militära utgifter och Europa gå tillbaka till “kalla kriget-nivåer”.
Nu fick krigshetsarna som de ville. Även om vissa Nato-länder knorrade lite så var det ett spel för gallerierna. Till slut landade mötet i en fullständig uppslutning kring den nya målsättningen om att Natos medlemsländer om tio år ska lägga sammanlagt fem procent av sin BNP på militären och utökad krigsförmåga. Om det genomförs i sin helhet kommer det vara en upprustning som saknar motstycke i modern tid.
Än värre är det på hemmaplan där oppositionen inte ens klarar av att knorra. När riksdagen röstar om att låna 300 miljarder för att snabbstarta upprustningen så sluter alla partier upp kring de nya krigskrediterna. De enda invändningarna som hörs från socialdemokrater och vänsterpartister handlar om att de vill se ett ökat skatteuttag, en så kallad beredskapsskatt. För oppositionen är det inte kapprustningen som är problemet, utan finansieringsmodellen.
Inte nog med att alla riksdagspartierna är eniga om att öka militärutgifterna. De svenska politikerna vill också nå målet betydligt snabbare än vad som krävs. Går allt enligt planen är tanken att Sverige redan 2030 ska spendera en bra bit över 300 miljarder kronor varje år på försvaret. För bara fem år sedan var den summan 55 miljarder. En sexdubbling på tio år!
Det är inga kaffepengar. Fem procent av BNP utgör mer än en fjärdedel av hela statsbudgeten. Hade man stoppat in kostnaden i regeringens budget för 2024 hade det inneburit att kostnaderna för militären hade varit många miljarder större än de samlade utgifterna för socialförsäkringssystemet.
Den upprustning som pågår i världen är inte bara farlig, det är ett enormt resursslöseri. Samtidigt som pengarna flödar obehindrat till krig och vapen så går välfärden på knäna och fattigdomen breder ut sig. Varje svensk måste ställa sig frågan: vad hade en jämförbar satsning på skola, vård och omsorg kunnat innebära? Varför finns pengar till krig men inte till välfärd?
Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sluter upp kring Tidöregeringens försvarspolitik är skamligt och historielöst. Tillsammans med Natointrädet och DCA-avtalet innebär denna historiska upprustning verkligen ett paradigmskifte. Utan någon större diskussion har riksdagen fört svensk utrikes- och säkerhetspolitik hundra år tillbaka i tiden.
Upprustningen och Natomedlemskapet har ökat, inte minskat, krigsrisken. På samma sätt kommer inte de ökade satsningarna på militären göra samhället mer stabilt eller motståndskraftigt mot kriser. Tvärtom innebär resursöverföringen från välfärd till vapen att kriserna som svenska arbetare står inför fördjupas.
De kriser som hotar svenska arbetare kommer nämligen inte i första hand från främmande makter, utan är ett resultat av en medveten politik för att gynna svenska kapitalister.
Bostadskrisen är en sådan. Där har borgerliga politiker använt EU-lagstiftning för att slå sönder allmännyttan och låta marknadskrafterna profitera på en bostadsbrist som tvingar fram trångboddhet, segregation och enorm privat skuldsättning.
Förra året vräkte Kronofogden 381 barnfamiljer i Sverige. Samtidigt är mer än varannan ensamstående orolig för familjens försörjning och fyra av tio ensamstående föräldrar med låg inkomst har tvingats låna pengar till grundläggande utgifter enligt en rapport från Rädda barnen, Majblomman, Hyresgästföreningen och Röda korset som släpptes 2024.
Den ökade fattigdomen beror delvis på att bostadsbidraget nedmonterats. Den modell för ersättningen som fortfarande används baseras på hyresnivåerna som Sverige hade 1996(!). Sedan dess har hyrorna ökat med över 80 procent enligt Hyresgästföreningen.
För att rädda barnfamiljer undan hemlöshet och fattigdom införde tidigare regeringar ett tillfälligt “tilläggsbidrag till barnfamiljer med bostadsbidrag”. Det bidraget beslutade Tidöregeringen att fasa ut och avskaffa.Den sista utbetalningen till landets fattigaste barnfamiljer skedde två dagar efter att Nato enats om sin rekordsatsning på militären.
Enligt regeringen själva var kostnaden för tilläggsbidraget 400 miljoner kronor per år, en promille av vad en enig riksdag vill lägga på militären om fem år. Det är kapitalet som tjänar på och vi andra som får betala för upprustningen och krigshetsen.
Kampen mot upprustningen går hand i hand med kampen mot den pågående nedmonteringen av välfärd och trygghetssystem. Precis som Zeth Höglund och de andra unga socialdemokraterna insåg 1913 så reser vi våra paroller mot militarismen och mot kapitalismen. Vi kräver välfärd, inte vapen. Annars står vi snart igen i det befästa fattighuset.
