Sedan millennieskiftet har antalet svenska miljardärer ökat tio gånger om. Fler än 500 svenskar finns nu på denna lista, varav 51 är dollarmiljardärer.
Närmare 600.000 svenskar räknas som dollarmiljonärer, även det en kraftig ökning under 2000-talet. Det svenska klassamhället blir allt tydligare och allt värre.
I andra änden av skalan ökar också siffrorna. Enligt SCB finns nu 729.000 fattiga i Sverige. För fem år sedan var denna siffra 150.000. Det är en ökning med närmare 400 procent.
När fattigdomen breder ut sig har allt fler svårt att klara av de mest grundläggande behoven. Tio procent av svenskarna har svårt eller mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. 20 procent saknar medel till oförutsedda utgifter och runt 400.000 svenskar har inte råd att åka någonstans under sin semester.
En halv miljon svenskar hade förra året skulder hos Kronofogden. Summan uppgick till 154 miljarder kronor, en ökning med tolv procent på bara ett år.
Antalet vräkningar har ökat med 60 procent sedan pandemiåret. Förra året genomfördes 3.330 stycken. Vid dessa tillfällen var 824 barn med om denna traumatiska händelse.
Till utvecklingen hör den skenande massarbetslösheten. I februari var 507.100 personer arbetslösa, mätt enligt AKU. Det motsvarar 8,8 procent av den arbetsföra befolkningen.
Situationen är ett resultat av den cyniska nyliberala politik som länge förts i vårt land. De ökande klassklyftorna och den tilltagande fattigdomen är medvetet skapade. När fokus ligger på att det privata och enskilda ska kunna berika sig sker det på samhällets, det kollektivas och den breda massans bekostnad. Högern har aldrig värnat arbetarklassen eller den breda massan.
Den enes bröd, den andres död, som talesättet lyder. Vilket tydliggörs av att Sveriges 46 rikaste personer äger mer än åtta miljoner svenskar tillsammans.
Högerregeringen gör allt för att putsa fasaden. De försöker visa upp ett samhällskontrakt som säger sig värna om alla. Men baksidan förfaller. Trädgården tillåts vissna.
Inför höstens val vill man visa upp fasaden och dölja baksidan. Borgarna hoppas gräset tillfälligt ska kunna gro genom att locka med plånboksfrågor. Temporärt sänkt matmoms under nio månader över valet är köttbenet de slänger ut.
Samtidigt går regeringen fram med hårdare regler för de utsatta. Från halvårsskiftet införs krav på motprestationer på heltid för att få ekonomiskt bistånd, det som tidigare hette socialbidrag.
Från årsskiftet vill de införa bidragstak, där familjer med många barn får kraftiga sänkningar av försörjningsstöden, samt att personer som flyttar till Sverige inte ska få ta del av de svenska välfärdssystemen de första åren, utan måste genom olika åtaganden kvalificera sig för att få leva under samma villkor som andra i Sverige. Minst fem år måste medborgare från ett land utanför EU enligt regeringens förslag ha bott i Sverige innan man kan få ta del av till exempel barnbidrag och föräldrapenning.
Arkitekten bakom förslagen, som har udden riktad mot samhällets mest utsatta och mot invandrare, är Sverigedemokraterna. Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling kommenterade förslag om att invandrare inte ska få tillgång till välfärdssystemen med att det ska leda till färre asylsökande och där tanken är att ”välj gärna ett annat land”.
Moderaterna maskerar som vanligt förslagen med epitetet ”arbetslinjen” – som i verkligheten är en förnedringslinje där de sparkar på dem som redan har det svårast.
Hade det funnits jobb hade de arbetslösa tagit dem. En arbetslinje kan inte finnas om man inte för en politik för att skapa nya jobb. Sex timmars arbetsdag eller sänkt pensionsålder lyser med sin frånvaro i Tidöpartiernas politik.
Att bibehålla makten och fortsätta på den orättvisa utvecklingen är det centrala för borgarregeringen. Klassamhället ska bevaras och skillnaderna öka. Ambitionen blev tydlig förra veckan när Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson gav varandra judaskramen. En kram som visade att liberalismen och den främlingsfientliga konservatismen inte har några som helst problem att gå hand i hand. Likt Socialdemokraterna sviker de sina löften till de egna medlemmarna och väljarna och visar ett stort förakt mot folkviljan från folkomröstningen om EMU.
Oppositionen gör inget åt utvecklingen och har heller ingen ambition att göra det. I höstens val går de fram med några andra gödningsmedel för att få den vissnande bakgården att blomma upp.
Ett avskaffande av det orättvisa karensavdraget är visserligen bra men som ensam reform förändrar det på intet sätt sakernas tillstånd eller gör situationen bättre för de 729.000 fattiga. Vill man på allvar vända på utvecklingen hade valet behövt handla om en återställningspolitik där förmögenhetsskatten, arvsskatten, fastighetsskatten och värnskatten återinfördes samt att de orättvisa jobbskatteavdragen tas bort.
Rustningsvansinnet behöver stoppas. Slöseriet till militären upphöra. Då hade välfärden kunnat täppa till en del av de hål som den nyliberala politiken skapat och den svältfödda bakgården få den näring som gör att den börja gro igen. Men inga riksdagspartier vill se eller gå till val på en återställningspoltik.
Men en återställningspolitik hejdar endast den negativa utvecklingen. Den kommer inte tillrätta med klassamhället, massarbetslösheten eller möjligheten för ensamstående mammor att åka på semester och betala sina skulder.
För att ändra på detta räcker det inte med reformistiska gödningsmedel utan de vissna plantorna måste få ett helt nytt liv. Ska trädgården blomstra igen behöver den grävas om från grunden.
