Hoppa till huvudinnehåll
Av

Från upplopp till klasskamp

I veckan var det Husby och dessförinnan Rosengård och Hisings Backa, men sociala bomber finns utplacerade i förorter över hela Sverige. Här krävs sociala åtgärder för att minska klassklyftorna och för att skapa någon form att framtidstro. Fler jobb är naturligtvis huvudnyckeln


Så kom turen till Husby, en segregerad stadsdel i västra Stockholm. Ungdomar bränner bilar, slår sönder fönsterrutor och kastar sten på polis och räddningstjänst i något de själva framställer som en protest mot ökad polisbrutalitet, framförallt mot dödsskjutningen av en förvirrad knivman i förra veckan.

I botten ligger hopplöshet inför den egna sociala situationen och ilska inför politiker som inte bryr sig om Husby och då rakt inte om ungdomars situation i områden som Husby.

Som protest är upploppen naturligtvis destruktiva. Att slå sönder det egna området och bränna grannens bil gör inte situationen i Husby bättre. Må vara att yrvakna politiker kommer att rusa till Husbys undsättning när läget normaliserats, med lite nådepengar. Men det förändrar inget i grunden och över tid. I en situation då klassklyftorna växer mer i Sverige än i något annat jämförbart land, räcker inte nådepengar för att lyfta områden som Husby upp ur den sociala desperationen.

Som i så många andra segregerade förorter pågår en slags förslumning i Husby. De senaste fem åren har banken, lunchkrogen, vårdcentralen, folktandvården, posten, barnmorskan, ungdomsgården och träffpunkten lagts ner. Dessa verksamheter var inte lönsamma nog i fattiga Husby, vare sig för kapitalistiska eller offentliga ägare. Samtidigt går bara 50 procent av eleverna i Husbys grundskola ut med fullvärdiga betyg och 40 procent av de äldre ungdomarna (20-25 år) vare sig arbetar eller studerar.

Det är givet att detta och mer därtill skapar en social bomb, förutbestämd att explodera vid minsta gnista, som i Husby genom förra veckans spektakulära dödsskjutning. Visst är det anmärkningsvärt att utbildade poliser inte kan hantera en förvirrad knivman på annat sätt än att skjuta ihjäl honom?

I veckan var det Husby och dessförinnan Rosengård och Hisings Backa, men sociala bomber finns utplacerade i förorter över hela Sverige. Ju mer klassklyftorna ökar, desto fler explosioner kommer vi att få se.

Vad göra för att förhindra att bomberna riktas mot oss själva? Givet är att det inte duger att skicka fler kravallutrustade poliser med vevande batongarmar och glappande rasistkäftar. Här krävs sociala åtgärder för att minska klassklyftorna och för att skapa någon form att framtidstro. Ungdomar utan framtidstro förfaller alltför ofta i destruktivitet och kriminalitet.

Fler jobb är naturligtvis huvudnyckeln, varvid frånvaron av en jobbpolitik värd namnet är den enskilt viktigaste ingrediensen i de sociala bomberna. En likvärdig skola är en annan nyckel, varvid man bara kan hoppas att den yrvakne Björklund menar allvar med sin plötsliga insikt om att skolor i utsatta områden måste tilldelas större resurser.

Överhuvudtaget gäller det att satsa på förorterna. Det gäller de nergångna och trångbodda bostäderna, men också det sociala livet. De politiker som beslutade att lägga ner ungdomsgården i Husby måste anklagas för svårartat tjänstefel.

Men social reformpolitik har sina begränsningar, särskilt i en tid då kapitalismen struntar i de sociala konsekvenserna av sitt rofferi och då budgetslavande politiker sparar på allt som rör sig. När räknenissarna sagt sitt blir det bara smulor kvar av de behjärtansvärda ambitionerna.

Vi är givetvis för en politik för social utjämning, tvärsemot den politik som högern idag driver. All erfarenhet visar att ju mer jämlikt ett samhälle är, ju större möjligheter det erbjuder alla sina medlemmar, desto mindre blir den sociala frustrationen och dess destruktiva uttryck.

Men vi vill ändå trycka på en annan sida. För erfarenheten säger också att social utsatthet inte med nödvändighet leder till social frustration. Också socialt utsatta människor kan känna framtidstro – om de ser en kollektiv väg ut ur utsattheten. Så var det här i Sverige på 1800-talet, då den unga arbetarrörelsen lyfte en demoraliserad arbetarklass upp ur hopplösheten och gjorde den till en samhällsförändrande kraft.

Det stora problemet i dagens Sverige är att arbetarklassen i bredast möjliga mening, inklusive de socialt exkluderade i förorter som Husby, inte ser kraften i sig själv, att vi som arbetare och utsatta inte ser några gemensamma handlingsmöjligheter i kampen mot ett samhälle och en politik som försämrar för alla och som reducerar framtiden till hopp om att kroppen skall orka arbeta till åtminstone 67 års ålder.

Det är lätt att säga tulipanaros. Men vi vill ändå framhålla vår egna, självständiga kamp, klasskampen, som väg ut ur den sociala frustrationens destruktiva återvändsgränd; det är gemensam kamp för gemensamma krav som kan vända upplopp till uppror och social förändring.

Utbrända bilar och krossade fönsterrutor hotar inte kapitalismen och de rika. Annat är det med klasskamp. Det är därför vi gör vad vi kan för att erbjuda klasskampens och socialismens hoppfulla alternativ.