Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vad ska man säga om kyrkovalet?

Att rakt av hävda att kyrkovalet är oväsentligt och att politiken inte har med detta att göra, är att göra det för lätt för sig. Anledningen är att den sekulariseringsprocess – att skilja stat och religion åt – som har pågått sedan 1800-talet, ännu inte är fullföljd och avslutad. Låt oss därför ta frågan på ett principiellt plan.


Kyrkovalet – hur ett religiöst trossamfund väljer att organisera sig – borde egentligen vara helt ointressant för samhället i stort. Möjligen kan den som har fallenhet för skadeglädje få sig ett litet skratt. Ebba Bush Thors katastrofval, i ett val som borde vara Kristdemokraternas hemmaplan, kan få även den mest benhårda ateist att undslippa sig ett litet halleluja.

Men att rakt av hävda att kyrkovalet är oväsentligt och att politiken inte har med detta att göra, är att göra det för lätt för sig. Anledningen är att den sekulariseringsprocess – att skilja stat och religion åt – som har pågått sedan 1800-talet, ännu inte är fullföljd och avslutad. Låt oss därför ta frågan på ett principiellt plan.

Hur religiösa samfund väljer att organisera sig och utse ansvarsposter är en angelägenhet för samfundets egna medlemmar. Det kräver givetvis att samfunden inte får pengar från det offentliga. Organisation och ekonomi får ordnas av de egna medlemmarna här i landet. Skattepengar ska gå till sekulära och integrerande verksamheter, inte till att hålla religiösa och separatistiska verksamheter under armarna.

Social verksamhet ska skötas av samhället och finansieras via skattesedeln, med skatt efter bärkraft, och inte lämnas i händerna på religiösa samfund. Det handlar om solidaritet, inte välgörenhet.

Religionsfriheten ger de enskilda individerna rätt att dyrka vilka gudar de vill och att skaffa sig för ändamålet lämpliga lokaler. Religionsfriheten får inte bli en täckmantel för reaktionära krafter att växa sig breda, allra minst om det rör sig om finansiärer med lika fulla penningkassor som reaktionära politiska motiv.

Religionsfriheten handlar också om att i möjligaste mån befria barn från religiöst inflytande, för att öka deras möjlighet att fritt välja vad de ska tro eller inte tro på. Därför är religiösa friskolor extra illa. Friskolereformen slog sönder alla barns och ungdomars rätt till likvärdig utbildning och släppte in kapitalister i skolans värld, där de kan plundra resurser som borde gå till verksamheten. Men religiösa friskolor är även ett slag mot den seger som religionens utdrivning ur skolan innebar, en seger som tillkämpats av kommunister och andra bärare av upplysningens och den moderna demokratins synsätt och ideal. Både kapitalister och religiösa predikanter ska kastas ut ur skolan.

Religionsfriheten innebär också att människors och gruppers religiösa ställningstaganden ska kunna värderas, kritiseras och attackeras, liksom alla andra ställningstaganden. Lika självklart ska religionskritiken värderas, kritiseras och attackeras, främlingsfientlighet som tar skydd bakom religionskritik måste avslöjas. Den enskildes tro må höra himlen till, men människors ställningstaganden och göranden hör det värdsliga till och måste bedömas utifrån de politiska och klassmässiga motsättningarna här på jorden.

Problemet med Svenska kyrkan är att den ännu inte är helt skild från staten. Sekulariseringsreformen vid millennieskiftet var halv. Banden mellan stat och kyrka är ännu starka och fastslagna i kyrkolagen. Svenska kyrkan har exklusiva privilegier jämfört med andra trossamfund.

Dessvärre räcker det inte att bara avskaffa de sista resterna och upphäva kyrkolagen. Sekulariseringsreformen år 2000 var nämligen också en gigantisk privatiseringsreform. Enorma skogs- och markområden för att inte tala om avgörande delar av det svenska kulturarvet privatiserades över en natt.

Hela reformen måste därför göras om och privatiseringen rivas upp. Skogen, marken och kulturarvet skall ägas av det allmänna och kontrolleras av de folkvalda, inte av något religiöst samfund. Sedan får Svenska kyrkan, eller någon annan förening, hyra dessa lokaler med omgivningar i utbyte mot att de åtar sig att vårda kulturarvet.

När det gäller intäkterna från skogen och marken ska dessa gå till att laga revorna i samhällets sociala skyddsnät, en satsning som förhoppningsvis kommer att motverka religionens växande inflytande i samhället.

Först därefter – sedan vi genomfört en verklig sekulariseringsreform – kan kyrkovalet bli det obetydliga val som det borde vara. Lika ointressant som hur Livets ord, muslimska, judiska, hinduiska eller andra trossamfund organiserar sina förehavanden.