Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Jobben ska självklart gå till de som bor i landet

Arbetskraftsinvandringen måste vara reglerad, både för arbetskraft som kommer från länder utanför EU och för EU-medborgare.

Vad händer med jobben i en lågkonjunktur?
Arkivbild/Proletären

När slår smygande förändringar över i en helt ny situation? Svårt att säga men orosmolnen har hopat sig.

Arbetslösheten i landet är numera permanent. Bemanningsföretag blev tillåtna efter att ha varit förbjudna i femtio år. Fasta jobb blev osäkra och företagen slimmade antalet anställda.

I många år har antalet utstationerade och andra importerade arbetare med lägre löner och sämre villkor stadigt ökat på den svenska arbetsmarknaden.

Byggbolagen har i tio års tid systematiskt sagt upp eget folk. De har styckat sina entreprenader och sålt ut jobb till företag som tillhandahåller arbetskraft som accepterar sämre villkor och långa arbetsdagar.

I högkonjunktur har de flesta hantverkare funnit nya jobb. Men nu pekar allt fler tecken på att ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur. Oron växer för att byggnadsarbetare, chaufförer och industriarbetare bosatta i Sverige blir de som trängs undan från jobben.

Det är ingen oväntad konsekvens för arkitekterna bakom dagens system för arbetskraftsimport.

Redan 1985 presenterade den tidens EU-kommission en plan för en gränslös inre marknad i Europa.

I samförstånd med tunga företrädare för storkapitalet bestämdes hur fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital skulle frigöra storföretagen från efterkrigstidens nationella regelverk.

Med den ”fria rörligheten” för arbetskraft förvandlas arbetare till en fri resurs för storkapitalet. EU:s företagspolitik syftar nämligen till att förmedla billig icke fackföreningsansluten arbetskraft.

Det leder till löne- och villkorsdumpning i mottagarländerna och dränering av de fattigaste medlemsländernas största tillgång – det egna folket.

Från 1968 hade Sverige en lag om arbetsmarknadsprövning. Genom reglering sattes behovet av arbetskraft i fokus. Det var aldrig tillåtet att tränga undan arbetskraft som redan fanns i landet. Anställningsvillkor och lön skulle vara desamma som för den inhemska arbetskraften.

Arbetskraftsinvandringen reglerades efter samhällets behov, inte efter enskilda arbetsköpares önskemål och strävan att utnyttja billig arbetskraft.

Sverige medgav  tillgång till service och välfärd åt den anställde så länge denne befann sig i landet. Detta motsvarades av ett krav på skatteplikt.

Samtidigt hade samhället rätt att bestämma vilka som fick arbetstillstånd och hur länge.

När Sverige blev medlem i EU upphörde rätten till prövning gentemot EU- medborgare. Under de första åren av  EU-medlemskap var detta inget stort problem. Skillnaderna på löner och villkor var ganska små mellan Sverige och  övriga medlemsländer.

Med anslutningen av Polen, Ungern, de baltiska länderna och flera andra öststater inleddes ett nytt kapitel. Billig arbetskraft började konkurrera med svensk arbetskraft.

2008 röjdes de sista resterna av  reglerad arbetskraftinvandring undan genom en uppgörelse mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet.

I praktiken avgör nu arbetsköparna själva sitt behov av arbetskraft och hela världen är deras rekryteringsbas. Sverige har idag de mest liberala reglerna av alla jämförbara länder.

Det har resulterat i allt värre exploatering av arbetare, förslumning och ökade risker på arbetsplatserna.

Det går inte att överblicka. Men många, väldigt många, arbetar under villkor som är långt sämre än vad de har rätt till.

Det handlar inte bara om lönerna utan också om dåliga och farliga arbetsmiljöer. De som kommer hit jobbar på både stora och små arbetsplatser, på industrier, i jordbruket, som lastbilschaufförer eller på hotell och krogar. Men framförallt inom byggsektorn.

Gränserna mellan seriösa och oseriösa företag håller på att suddas ut när  stora och lättförtjänta pengar finns att hämta.

I utkanten frodas kriminella nätverk som skor sig genom bluffakturor och svarta löner. Systemet är riggat för fusk och utnyttjande.

Förlorarna är såväl de svenska som de utländska arbetarna, liksom avsändarländerna och det svenska samhället.

Vinnarna på splittringen och förslumningen är lätta att finna. Den profithungriga triaden av banker, fastighets- och byggbolag spelar i en egen liga.

Det syns både i aktieutdelningar och förmögenhetsredovisningar.

Om EU:s rikaste länder kan plundra befolkningarna i de fattigaste länderna i namn av frihet kommer dessa länder aldrig att kunna resa sig ekonomiskt.

Arbetare från dessa länder borde istället för att låta sig utnyttjas som lönedumpare ta strid i sina hemländer. Med löfte om solidaritet och stöd från oss.

Även i ett land som Sverige förstärks en negativ spiral, socialt och ekonomiskt.

Jobben ska självklart i första hand gå till människor som bor i landet. Bristyrken skall avhjälpas genom att utbilda arbetslösa och ungdomar. Dagens meningslösa hittepåjobb och kurser leder bara till frustration och besvikelse.

Det är ren självbevarelse för ett land att ta kontroll över sin arbetsmarknad och försäkra sig om återväxten inom olika yrken.

Arbetskraftsinvandring måste vara reglerad och arbetsmarknadsprövningen återinföras, både för arbetskraft som kommer från länder utanför EU och för EU-medborgare.

Men utmanar inte det EU-rätten? Jo just det!