Hoppa till huvudinnehåll
Av
august.eliasson@proletaren.se

Kampvilja bland järnvägsarbetare i Paris: "Vi strejkar för våra barn och barnbarn"

Förra veckan demonstrerade uppemot 500.000 mot Macronregeringens planer på att avreglera järnvägen i Frankrike. Följ med Proletären till bangården i Trappes, utanför Paris, där arbetarna förbereder sig för en långvarig strejkkamp.

  • Axel Persson (t v) tar hjälp av Povel Johansson från svenska Seko för att beskriva vad avregleringarna av järnvägen har för effekter på arbetarnas villkor.August Eliasson
  • Laurent Brun, nationell ordförande för CGT:s förbund för järnvägsarbetare, deltar i diskussionerna på mötet.August Eliasson
  • – Ni köper iPhones för 1000 euro, men är oroliga för att förlora lön om vi strejkar, säger Azdine Boumara irriterat till den minoritet som tvekar inför strejk.August Eliasson
  • – Jag är orolig för om vi verkligen kommer att orka hålla ut utan lön, säger Isabelle Charpentier, administratör på kontoret.August Eliasson
  • Nästan 90 av 138 anställda är på plats för att diskutera avregleringarna och strejken.August Eliasson
  • Många ville säga sin mening på mötet.August Eliasson
  • Patrick Blanque (t v) på fackmötet.August Eliasson
  • Axel Persson pratar med några banarbetare om strejken.August Eliasson
  • Laurent Fauquert (mitten) menar att regeringen vill skapa splittring mellan arbetargrupper.August Eliasson
  • Axel Persson pratar med ställverksoperatör Maryline Dubea om den viktiga strejken.August Eliasson
  • Amine Negaibi och Azdine Boumara tycker att de är skyldiga sin föräldrageneration att ta kampen – för framtida generationers skull.August Eliasson
  • Safia Benrabah, tekniker, Theo Herbivo, banarbetare, Camille Burs, biljettförsäljare, Fabieu Biasi, biljettförsäljare och klubbordförande, samt Marina Lovarn, trafikinformatör, är alla redo för strejk mot Macrons avregleringar.August Eliasson

Stämningen är tät i möteslokalen. Vanligtvis brukar de vara ungefär 30 på fackmötena. Nu trängs nästan 90 av bangårdens 138 anställda i lokalen. Verkstadsarbetare, några lokförare och även enstaka tjänstemän är här.

– Kommer vi att hålla ut? Vi kommer att förlora många veckor av lön, säger en av de varselvästsbeklädda arbetarna oroligt.

– Hur ska vi få med oss opinionen? undrar en annan.

– Vi måste förbereda oss mentalt för en lång strid. Bara då kan vi vinna, säger en tredje bestämt.

Den lokala CGT-klubbens ordförande, lokföraren Axel Persson, håller i mötet. Han berättar för sina arbetskamrater om EU:s fjärde järnvägspaket, om Macrons förslag på total avreglering av järnvägen och vad det kommer att betyda för järnvägsarbetarnas rättigheter och kollektivavtal. Han uppmanar alla att delta i den stora demonstrationen och strejken som CGT planerar.

Bredvid Axel Persson står Povel Johansson, lokförare och förtroendevald för svenska Seko. Han är inbjuden för att berätta om avregleringarna i Sverige. Avregleringar som av regeringen i Frankrike används som positivt exempel för hur bra tågtrafiken blir om man privatiserar. Povel Johansson håller förstås inte med.

– Upphandlingarna skapar en ständig press på våra avtal och anställningsförhållanden. Deltid och timanställningar har blivit vanliga och det påverkar säkerhetstänket och att många lämnar branschen, det har blivit ett genomfartsyrke precis som andra arbeten inom tjänstesektorn.

Snett bakom Axel Persson står Laurent Brun, lutad mot fönstret. I sin kostym ser han mer ut som någon från företagsledningen än som den växelarbetare han var innan han blev nationell ordförande för CGT de Cheminots, CGT:s förbund för järnvägsarbetare.

Han berättar för församlingen om hur fackledningen ser på saken. Att det kanske går att hitta lösningar förhandlingsvägen. Att det kanske vore bättre att begränsa strejken till enstaka dagar, snarare än tillsvidare.

Inte alla håller med. En ung man får applåder efter ett brandtal om hur viktigt det är att inte vika ner sig.

En annan ifrågasätter upprört den minoritet på mötet som tvekar om strejk.

– Ni köper iPhones för 1000 euro, men är oroliga för att förlora lön om vi strejkar?

Enligt lagen har de rätt till exakt en timmes fackmöte eller facklig information på arbetstid i veckan. Cheferna kontrollerar noga att arbetarna därefter återgår till arbetet. Nu har mötet pågått i nästan två timmar utan att någon lämnat lokalen. Kanske för att enstaka chefer från kontoret också är på plats, lika oroliga som alla andra för vad avregleringarna innebär.

Patrick Blanque, tidigare Citroënarbetare men sedan tre år banarbetare, är en av de som livligt argumenterat för kompromisslös strejk under mötet. För Proletären berättar han om vad han är mest orolig för med avregleringarna.

– De osäkra anställningarna är den centrala punkten. Det kommer att användas som vapen mot oss. Det påverkar villkoren, säkerheten, ja allt, säger han.

– Därför berör den här kampen inte bara järnvägsarbetare. Den berör hela arbetarklassen.

August Eliasson / Patrick Blanque

Vi följer med CGT-aktivisterna runt på Trappes bangård. Axel Persson berättar att de i CGT alltid försöker träffa och prata med så många arbetare på arbetsplatsen som möjligt.

Utanför en sliten bangårdsbarack tar ett gäng banarbetare paus i arbetet för att lyssna på de fackliga aktivisterna. En av arbetarna, Laurent Fauquert berättar för Proletären att det finns en propagandabild av hur bra järnvägsarbetare har det.

– Precis som alla andra är jag arg över det som händer. Vi är inte alls priviligierade som medierna säger. Om vi förlorar den här striden kommer det att påverka alla arbetare, säger han och tar ett bloss på sin vapor.

– Regeringen och arbetsgivarna vill skapa splittring mellan olika arbetargrupper.

Vi åker bil mellan personalbaracker och så kallade rangertorn. I tornen arbetar ställverksoperatörerna två och två med att reglera växlar och leda vagnar mellan spåren. Inte alla vi träffar planerar att delta i strejken. En yngre man som inte vill stå med sin namn i tidningen tänker varken komma på demonstrationen eller delta i strejken.

Axel Persson berättar att de stöter på en och annan ute på arbetsplatsen som aldrig deltar i strejker.

– De brukar säga att de är nöjda med sina villkor, att de hade sämre på sitt tidigare jobb och liknande. Men det är ju därför vi måste strejka, för att det inte ska bli sämre!

Ställverksoperatör Maryline Dubea ska däremot delta i strejken.

– Jag tänker gå dit tillsammans med mina vänner, säger hon innan hon svarar på ännu ett anrop från något av loken på bangården.

Utanför personalbaracken träffar vi verkstadsarbetaren och CGT-aktivisten Amine Negaibi. Under armen har han en mapp med papper från banken. Han berättar att han precis varit och tagit ett lån för att kunna klara sig under strejken.

August Eliasson
Amine Negaibi har tagit ett lån för att kunna strejka så länge som möjligt.

– Det är svårt att få lån beviljat med min lön. Men vi kommer att vinna, säger han bestämt.

– Inshallah, om Gud vill.

Hans kamrat, Azdine Boumara, presenterar sig. Vi känner igen honom från fackmötet tidigare på dagen. Det var han som upprört ifrågasatte sina arbetskamrater som köper mobiltelefoner men tvekar inför strejk. Nu utvecklar han sitt resonemang.

– Vi arbetare går med böjda ryggar nu. Våra föräldrar har kämpat för våra rättigheter och vi är skyldiga dem att också ta kampen och kämpa för våra barns rättigheter, säger han när vi sätter oss ner i fikarummet.

Vi frågar vad de båda tycker om Macrons liberala regering.

– Den här regeringen bryr sig inte om folket, de bryr sig bara om pengar. De är själva miljonärer men säger åt oss att arbeta hårdare för att vi ska klara den ekonomiska krisen.

Amine Negaibi gestikulerar och letar efter orden, ömsom på engelska ömsom på franska. Politikerna lever i en värld för sig själva, långt från vanliga arbetares vardag, menar han.

– De vet inte priset på en croissant! En politiker fick en fråga om vad en baguette kostar. 20 cent svarade han. Vet du vad de kostar? En euro!

I Frankrike finns det en stolt tradition av att inte låta sig trampas på. Azdine Boumara berättar om sin pappa, bilarbetaren, som på 1980-talet strejkade på Renault för en femte semestervecka.

– De gav sig inte. De sov på fabriken och de vann! Renault tvingades till och med betala inkomsten de förlorat under strejken. Cheferna kan inte göra någonting mot oss om vi håller ihop och är starka.

Idag är läget annorlunda, menar Azdine Boumara. Facket är svagare. Människor är mer individualistiska och många arbetare har stora lån och beroende av stadig inkomst. Det gör att en del tvekar inför att strejka.

– Eliten gör allt för att separera oss. Det är därför det är så viktigt att ha sådana möten som vi hade tidigare idag. Då såg vi att vi alla har samma tankar och samma problem. Vi kan kämpa tillsammans.

Är du orolig för att facket ska svika?

– Jag litar på ledningen, vi har inget annat val än att lita på dem. Men vi har erfarenheter av att facket svikit och avbrutit strejker fast arbetarna velat fortsätta strejka. Vi måste komma ihåg att styrkan inte sitter i facket, utan i oss arbetare. Facket är bara starka om vi är starka.

För vissa yrkesgrupper inom järnvägen blir det värre än för andra. På stationen Austerlitz i centrala Paris träffar vi biljettförsäljare och trafikinformatörer som också är medlemmar i CGT.

– Vi kommer att bli de första som drabbas, säger Camille Burs.

– Vi förlorar allt, både löner och villkor. Och i framtiden lär vi bli utan jobb, säger hon och berättar att många försäljartjänster redan rationaliserats bort.

I CGT-lokalen, där arbetare en gång i tiden samlades för att anmäla sig som Spanienfrivilliga, diskuterar CGT-aktivisterna nu hur Macrons nyliberala offensiv ska bemötas. Camille Burs berättar att alla i klubben är överens om att taktiken med enstaka strejkdagar inte är rätt. Banarbetaren Theo Herbivo beskriver Frankrikes president som ”den största skit jag någonsin varit med om”.

– Han är vår Thatcher. Vi kan inte bemöta så massiva attacker med en halv strejk.