Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vem mördade Olof Palme?

Mördades Olof Palme av högerextrema krafter inom polis och militär? Frågan ställs av Leif GW Persson i tv-serien ”En pilgrims död”. Proletären har genom åren skrivit mycket om mordet och spåren som Palmeutredningen vägrar att utreda. Här publicerar vi en artikel från oktober 2004. Den skrevs i samband med Christer Petterssons död och ger en bakgrund till polisspåret. Bland länkarna finns ytterligare läsning i ämnet.

Polisspåret lever fortfarande


Den för Palmemordet friade Christer Pettersson har nu avlidit. Trots den friande domen beskrivs han som Palmes mördare i media och mordet ses som löst. ”Man har bestämt sig för att mordet inte skall lösas. Punkt.”

Så uttalade sig professorn och kriminologen Leif GW Persson, erkänt väl förtrogen med polisapparaten och dess förvaltning, i TV.

Och i en intervju i Göteborgs-Posten säger han:

– Jag har aldrig varit särskilt varm på att det var han. Gärningsmannen är en betydligt mer välsorterad figur än vad Pettersson var.

Den i Palmemordet friade Christer Pettersson har avlidit. Den 16 september 2004 fördes han medvetslös till Karolinska sjukhuset med svåra skallskador efter att dagen innan omhändertagits av polisen på ett enligt vittnen brutalt sätt. Två veckor senare, utan att vakna upp ur medvetslösheten, var det slut.

Det hävdas att Petterssons skallskador uppkom efter ett epileptiskt anfall. Men efter det omvittande brutala gripandet dyker frågorna upp om polisvåld. Omständigheterna kring hans död skall nu undersökas – av polisen. Vad utgången blir av detta kan väl inte vara svårt att förutspå!

I en så gott som samstämmig kör sjunger svensk massmedia ut att nu är Olof Palmes mördare borta. Massmedianarren Gert Fylking brer ut sig i Expressen och säger att Pettersson erkände innan han dog, i TV-soffan gläfser bandhunden Ingemar Krusell, fd spaningsledare i Palmeutredningen som i initialskedet hyste tron att Palme mördades av en homogen grupp med trolig anknytning till en underrättelsetjänst (intervju i Polistidningen maj 1986) men fick smäll på tassarna för detta, om att Pettersson var Palmes baneman och på ledarsidan kräver Göteborgs-Posten att det är dags att lägga ner Palmeutredningen.

Sida upp och sida ner – Christer Pettersson är Palmes mördare med stort M! Efter någon dag ebbar det hela ut med Expressenavslöjandet att Pettersson gömt mordvapnet i mormorns grav. Sedan i princip tystnad – massmedia ämnar dra plösen över för gott i Palmemordet.

”Man har bestämt sig för att mordet inte skall klaras upp. Punkt.” Vem har bestämt och varför? Redan dagen efter mordet på Olof Palme den 1 mars 1986 utropade polismästaren Hans Holmér det bekanta ”jag tar befälet” över mordutredningen. Han var sossarnas man.

I Holmérs sk Palmerum fanns från dag ett regeringsrepresentanten Klas Bergstrand, han som gått från justitiedepartementet till att bli Riksåklagare för att nyligen ha utnämnts till ny SÄPO-chef, han som drog ”ensamgalning-mördaren” Christer Pettersson till vägs ände genom att försöka få honom dömd i Högsta Domstolen men nesligen misslyckades.

SÄPO-cheferna S-Å Hjelmroth, P-G Naess och Alf Karlsson (Palmes livvaktsansvarige under mordnatten) hade redan från timmarna efter mordet koll på läget och därmed den fortsatta mordutredningen i sin hand. Hans Holmér och hans efterföljare som spaningsledare (Hans Ölvebro mfl) såg till att det flöt på i utstakade banor.

Det växer fram ett symbios mellan vissa socialdemokrater i regeringskretsarna och den högsta polisledningen som är satt till att gripa Olof Palmes mördare. Vem som är den drivande kraften är svårt att säga men det gemensamma intresset för en mörkläggning av mordet är bäst för alla parter.

I dessa kretsar dras riktlinjerna upp för hur den fars om icke-spaningarna efter Olof Palmes mördare skall spelas – den som idag skall anses vara slut i och med Petterssons våldsamma död. Från första stund har svensk massmedia (med några lysande undantag som radios Kanalen och TV:s Norra Magasinet) så gott som samstämmigt varit mörkläggarna okritiskt behjälpliga – med andra ord, spaningsledningens megafon - psykförsvaret fungerar!

”Det bästa vore om sanningen om mordet på Olof Palme inte kom fram. Det svenska folket är inte moget att ta del av sanningen om mordet på Olof Palme”. I dessa ordalag uttrycket sig Olof Palmes vän och ”tenniskompis” Harry Schein och Anders Ferm (en av de sk Palmes pojkar och fd chefredaktör för sossarnas tidning Arbetet). Varför?
• Den svenske statsministern Olof Palme stod i vägen för reaktionära krafter, internationella såväl som nationella.
• Olof Palme sågs som den tredje världens vän. Inte minst ANC i Sydafrika såg honom som sin vän i kampen för sin frihet. Veckan före mordet höll han ett av sina skarpaste tal gentemot den dåvarande apartheidregimen.
• För USA var han en opålitlig statschef. Palme var emot Reagans och CIA:s ”stjärnornas krig” med udden riktad mot forna Sovjetunionen. Tre veckor efter mordet skulle Palme vara på väg till Gorbatjov för att ”normalisera förbindelserna”, vilket låg i direkt i konfrontation mot USA:s intressen.
• Olof Palme stod i direkt opposition till den svenska marinkåren och dess hysteriska u-båtsjakt i början av 1980-talet. Kommendörkaptenen Hans von Hofsten genomförde en mötesturné i slutet av 1985 där syftet var att få med sig många av marinkårens officerare i en front gentemot Olof Pal mes politik. Sovjetvänligheten måste få ett slut – det var budskapet. Turnén ansågs som mycket lyckad!
• Olof Palme såg med oro på hur SÄPO utvecklades och hur högerextrema kretsar bredde ut sig inom framför allt Stockholmspolisen.
• Socialdemokratin skakades internt av kritik mot en alltför arbetarfientlig politik. Palme var den som stod i skottgluggen. Med andra ord – Olof Palme hade blivit för obekväm i många läger. Han stod i vägen för den rena högerpolitik (EU-inträde, Natonärmanden, social nedrustning med mera) som socialdemokratin gjort till sin efter mordet.

Här finner vi att gemensamma intressen flätas samman – kvantitet övergår i kvalitet. Något måste göras!!!

Eller som vi kan sammanfatta med dåvarande ÖB:n Stig Synnergrens ord:

– Bolsjeviken måste bort!

Redskapet för att genomföra likviderandet av Palme fanns inom den högerextrema Stockholmspolisen. Här fanns en Palmehatande, fascistanstucken, gruppering som på sin fritid bevistade högerextrema möten, anordnade av poliskommissarien Stellan Åkerbring, där det lyssnades till föredrag och stampades takten till nazitysk marschmusik.

Här fanns norrmalmspolisen CG Östling, tillika vapenhandlare, som var så het att ett gripande var nära förestående (avslöjanden fanns om att han gjort nazihälsningar, avvikit olovandes från sjukhus efter en blindtarmsoperation morddagen, han var innehavare av samma ovanliga ammunition som Palme sköts med mm.).

Men då, december 1988 och bara några månader innan rättegången mot vår tidning Proletären påbörjades, där vi åtalats för att ha anklagat vissa högerextrema poliser för inblandning i palmemordet, skakade Palmeutredningen ut esset ur rockärmen – Christer Pettersson.

Det så heta ”polisspåret” byttes ut mot ”ensam-galning-mördar-spåret”. Så lägligt! Och på den vägen är det. Det följer helt de riktlinjer som socialdemokratiska digniteter och högerextrema kretsar inom Stockholmspolisen drog upp från första början. Eller som den dåvarande regeringens man, Carl Lidbom, sade:

– Det bästa för alla parter vore om mordet inte klarades upp!

Eller som regeringens kvinna, Anna-Greta Leijon, uttryckte det:

– Han är idealisk ur alla möjliga synpunkter. Tänk om polisspåret hade visat sig riktigt!

”Man har bestämt sig för att inte klara upp mordet. Punkt.”

Varför? Jo – anledningen finner vi i den av socialdemokratin tillsatte icke-spaningsledaren Hans Holmér uttalande i ett tidigt skede av mordutredningen:

– Om sanningen kom fram skulle det skaka Sverige i dess grundvalar!

Skulle det ”skaka Sverige i dess grundvalar” om det visade sig att Christer Pettersson var Palmes baneman? NEJ – inte det minsta!

Skulle det ”skaka Sverige i dess grundvalar” om Palmes mördare stod att finna inom högerextrema kretsar inom Stockholmspolisen med trådar upp till den högsta polisledningen och dessutom direkt in i det socialdemokratiska partiet? JA – definitivt!

Den betrodde Leif GW Persson säger att ”man har bestämt sig för att inte klara upp mordet”. Visst, så har ”man” gjort. Och visst kan det vara svårt att så här nitton år efter mordet komma fram till en slutlig lösning Men det finns en handske som ligger där, den är kastad sedan länge – det är bara att ta upp den. Det står polisspåret med stora bokstäver på den!

Christer Pettersson är död – men polisspåret lever, trots allt. Det är bara att börja nysta!
Olle Minell

Fakta

Vem mördade Olof Palme?

Detta är polisspåret
  • Kort sammanfattat innehåller det i Palmemordet så förkättrade ”polisspåret” bland annat följande:
  • Ett trettiotal vittnen har berättat om män som talat I walkie-talkieapparater, allt ifrån det makarna Palme lämnade hemmet till efter mordet. År 1986 fanns det inga mobiltelefoner och just walkie-talkies var polisens arbetsredskap.
  • Den högerextreme Norrmalmspolisen Thomas Piltz har av ett flertal vittnen setts i nära anslutning till mordplatsen, bl. a talande i en walkie-talkie. Strax efter mordet har han setts vid en buss i förlängningen av mördarens förmodade flyktväg.
  • Polisbil 1520, med Piltz vapendragare Thomas Ekesäter som chaufför, befinner sig bevisligen direkt i mördarens flyktväg innan larmet går.
  • Piketbuss 3230 med Kjell Östling som befäl befinner sig uppe på Brunkebergsåsen, alldeles ovanför Tunnelgatans trappor som Palmes mördare sprang upp i. En av piketens mannar, den högerextreme och Palmehatande Claes Djurfeldt, hade gått ur piketbussen och befann sig ensam på höjden när skotten föll och strax därefter.