Möte med Åsa Linderborg

Åsa Linderborg är härdarmästare Leif Anderssons dotter, kulturskribent på Aftonbladet, historiker, folkbildare och född samma år som studentrevolten i Paris. Hon är både hatad och älskad, för hon tar alltid ställning. På liknande sätt som hennes pappa kramade ihop ölburkar till små plåtnystan med sina stora härdarhänder maler Åsa Linderborg ner högerns argument.

Åsa Linderborg är ofta omskriven i media. Hon vägrar att gå medsols och ifrågasätter ständigt liberalernas sanningar. När hon tillsammans med Erik Wijk tog ställning för irakiernas rätt till motstånd mot USA:s ockupation blev hon kallad fascist i Expressen, och efter att hon sommarpratat i P1 i år anmäldes programmet till Granskningsnämnden för att ha ”uppmanat till kommunism”.

Men den senaste tiden har lovorden haglat över Åsa Linderborg. Ingen har kunnat motstå hennes debutbok ”Mig äger ingen” som gavs ut för några månader sedan. Det är en självbiografisk skildring av att växa upp med en ensamstående pappa som arbetar på Metallverken i Västerås; om hans alkoholism som till slut gnager sönder deras relation och om föräldrarnas skilsmässa. Men framförallt är ”Mig äger ingen” en ömsint berättelse om Åsa Linderborgs tillgivenhet till pappan som aldrig lät kärleken till sin dotter sina. De var bästisar och bundis.

– Jag skrev boken som en del i sorgearbetet efter hans död. Jag längtade efter min pappa och jag hade ett behov av att försöka förstå vem han var och vilken relation vi hade, berättar Åsa Linderborg.

Klassamhället
Men boken är större än så, den sträcker sig utanför pappan Leif Anderssons individuella öde och växer till en betraktelse över
klassamhället.

Åsa Linderborgs motiv var också att skriva om arbetarklassen. Hon ville visa att den är betydligt mer sammansatt än vad både högern och vänstern ibland ger sken av.

– Enligt borgarna så finns inte arbetarklassen. Och erkänner de att arbetarklassen finns så uppfattar de den som mindre vetande, vulgär, aggressiv och okunnig.

– Hos den vänster jag har lärt känna så finns det istället en uppfattning om att arbetarklassen är homogen; att den alltid har rätt och att den är moraliskt överlägsen. Det stämmer ju inte heller, så jag ville ta fram det sammansatta som fanns hos min pappa och visa att han var en unik människa, säger Åsa Linderborg.

Proletären träffar henne i Stockholm. Hon kommer direkt från sitt arbete på Aftonbladet kultur, ett jobb hon som ung drömde om att en gång ha. Åsa Linderborg har sedan en tid tillbaka lämnat universitetsvärlden och historieforskningen bakom sig. Nu är det journalistisk och nya böcker som väntar.

Vänstertradition
Åsa Linderborgs släkt på mammans sida är organiserade kommunister i flera generationer tillbaka. Hennes mormor kommer från Ryssland och föddes revolutionsåret 1917.

Även pappan Leif Andersson kommer från en vänstertradition. Men han vågade inte ens skriva under bankcheckar med rött bläck i rädsla över att bli avslöjad som kommunist. ”Dessutom finns det ingen anledning att hålla på med demonstrationspolitik”, förklarar han när Åsa Linderborg som barn ifrågasätter honom.

– Jag upplevde att min morfar hade en fyrkantig bild av arbetarklassen. Han blev besviken när arbetare inte betedde sig så som han tyckte att de skulle göra, som när pappa inredde lägenheten med en skinnsoffa. Morfar tyckte att soffan var ful och dekadent, berättar Åsa Linderborg.
Medan släkten på mammans sida organiserade sig och deltog i demonstrationer knöt Leif Andersson näven i fickan, trots att han drömde om revolutionen.

– Men genom att jag växte upp med honom fick jag ett klassmedvetande som jag aldrig kommer att kompromissa med. Det har han gett mig.

Lysande kritik
”Mig äger ingen” har fått lysande recensioner överallt. Tidningar som tidigare har hånat Åsa Linderborgs texter skriver med beundran om hennes bok.

– Det är givetvis roligt, men jag tycker att det är synd att ingen har tagit tillfället i akt och diskuterat just klassproblematiken. Alla har istället velat prata om pappas alkoholism och skilsmässan. Det är något som alla samhällsklasser har erfarenhet av, så det är kart att det blir lättare att diskutera sådana problem än att ta en ordentlig diskussion om klasserfarenhet och klassförtryck, säger Åsa Linderborg.

Hon berättar att hon har läst om hur klassmedvetenheten återigen ökar. I dag definierar sig också många lägre tjänstemän som arbetarklass. Åsa Linderborg tror att det beror på att klassmotsättningarna i samhället har ökat.

– Jag tror dessutom att den nya medvetenheten hos många arbetare är ett svar på att vinnarna i den här ekonomin är så otroligt klassmedvetna. I dag ska överklassen visa att de har pengar, de kan åka till Provence på bildningsresor eller på matlagningsresor till Toscana, säger hon.

Vilja till förändring
När Åsa Linderborg gick gymnasiet skrev hon hellre arga artiklar om USA-imperialismen än skötte skolarbetet. Samma engagemang och vilja till förändring driver fortfarande henne, oavsett om det är skönlitteratur eller journalistiska artiklar hon skriver.

– Jag vill berätta nånting som jag tycker är viktigt, jag har ett ärende som väldigt många föraktar. Jag tycker att vi lever i en alldeles ohyggligt orättvis tid, både i Sverige och internationellt, säger Åsa Linderborg.

I grunden handlar hennes vision om att alla människor ska ha det lika bra, den handlar om drömmen om kommunism.

– Det innebär att ingen ska tjäna pengar på någon annans arbete eller vara underställd någon annan. Och ingen ska förtryckas,
oavsett kön, etnicitet eller sexualitet. Det är det slutgiltiga målet. Det är det som är kommunism för mig; att det inte finns några klassklyftor. Men det är tusen steg på vägen dit.

Först måste vi försvara det vi en gång har uppnått, menar hon. Regeringens privatiseringar och bolagiseringar förskjuter maktförhållandena i Sverige på ett avgörande sätt. Därför tycker Åsa Linderborg att makt och ägandefrågor diskuteras alldeles för lite.

– När jag var ung så tänkte jag på revolutionen som en jätteskräll. Som den franska eller den ryska revolutionen. Så tänker jag inte längre, och jag tror inte det är önskvärt heller att folk tar till vapen och störtar regimen. Det måste finnas bättre sätt. Men frågan är vad som händer om en stark folkmakt röstar fram ett radikalt socialistiskt alternativ. Vad kan den regimen göra? Expressen kallar Chavez för diktator, trots att han är så folkvald som man kan bli. Men problemet med Chavez är ju att han fingrar på privategendomen. All makt börjar och slutar med vilka som äger.

Försvarskamp
Men som sagt, vägen till revolution är lång. Nu handlar det framförallt om att försvara arbetsrätten och välfärden. Först försvar, sedan anfall.
– Det kan bara lyckas genom organisering; genom att demons-trera, strejka, skriva insändare och dela ut flygblad. Kunskap och kamp, helt enkelt. Vänstern behöver inte enas i alla frågor, men arbetarrörelsen måste kunna sam-arbeta i olika frågor. En radikalisering av socialdemokratin är också helt nödvändig, anser Åsa Linderborg.

Åsa Linderborgs skriverier i Aftonbladet väcker ofta starka reaktioner. Skrattande berättar hon att flest mailar henne när hon skriver något om fotboll. Men det är nog ändå Åsa Linderborgs och Erik Wijks artiklar om irakiernas rätt till motståndskamp som rönt mest uppmärksamhet.

– Från början var det förbjudet att vara emot kriget i Irak överhuvudtaget. Då var högern arga på att vi kritiserade ockupationen. Nu tävlar liberalerna i att vara emot kriget. Men de är inte emot kriget av principiella skäl, utan för att USA förlorar. Därför tycker högern ändå inte att irakierna har rätt att försvara sig, för det skulle ju innebära att alla folk har rätt att försvara sig så fort USA sätter in trupp nånstans, vilket de kommer fortsätta att göra.

Tystnad debatt
I dag är det inte längre någon som vill ta diskussionen med Åsa Linderborg eller Erik Wijk om rätten att göra motstånd mot en illegal ockupation. Debatten har tystnat och utrymmet för det offentliga samtalet krymper. Personer och grupper som stödjer frihetskamp riskerar att terrorstämpas, och RKU blev av med sitt statliga bidrag i samband med att ungdomsförbundet arrangerade en Palestinakonferens.

– Att RKU blev av med bidraget är ett väldigt bra exempel på hur demokratin hotas i Sverige. Liberalismen har ett janusansikte. Vi som är socialister har ju mycket liberala idéer i oss, men den liberala synen på klass och ekonomi omöjliggör att de liberala frihetsidéerna kan förverkligas, menar Åsa Linderborg.

Som exempel på hur utrymmet för vad som får sägas begränsas nämner hon regeringens attacker på public service, införandet av ordningsbetyg i skolan och det faktum att arbetarrörelsen saknar en egen press.

– Dessutom lägger regeringen ner Arbetslivsinstitutet. Jag tror att de lägger ned den forskningen för att högern inte vill se resultaten av politiken som de för.

Ideologiska problem
Samtidigt som klassmedvetenheten ökar och regeringen genomdriver stora försämringar är det relativt tyst från arbetarklassens håll. Några debattörer hävdar att det beror på att det politiska intresset är väldig svagt, men det håller inte Åsa Linderborg med om. Hon tror tvärtom att det finns ett stort politiskt intresse, även om få tar steget att organisera sig.

– Jag tror att vänsterpartiet har förlorat väldigt mycket på samarbetsåren med socialdemokraterna. Folk fattar ju inte varför de ska organisera sig om de största organisationerna som kallar sig vänster och arbetarrörelse bedriver en politik som ökar klassklyftorna. Jag tror att den låga organisationsgraden beror på ideologiska och politiska problem, säger hon.

Läst av många
”Mig äger ingen” är en av de mest sålda och utlånade böckerna under sommaren, och Åsa Linderborgs artiklar i Aftonbladet har många läsare. Hon hoppas att hennes texter är folkbildande och att hon bidrar till att förklara varför samhället ser ut som det gör. Därför är Åsa Linderborg också väldigt glad över att ha nått så många nya läsare genom sin bok. Framförallt är det kvinnor som hittat fram till hennes skriverier genom skönlitteraturen.

– När jag skriver så vill jag att så många som möjligt ska förstå, så jag tänker att den här texten hade pappa fattat. Och är jag osäker kan jag ibland testa på min moster Nina, som har stora intellektuella ambitioner och läser alla kultursidor, men som också är arbetare. Om inte hon förstår en text så har jag misslyckats. Jag tycker att mycket av kulturjournalistiken är en uppvisning för varandra.

Åsa Linderborg pratar om att vänstern måste återerövra språket genom att fylla orden med ett alternativt innehåll. Hon äcklas över att moderaterna kallar sig för arbetarparti och sjunger ”working class hero” på sin val-upptakt.

Strid om sanningen
– Borgarna har rätten att definiera vad som är sant och falskt, rätt och orätt, ont och gott. Därför är det jättesvårt att diskutera kommunism och det är svårt att diskutera liberalt förtryck. Det är också svårt att lyfta fram att den västerländska imperialismen och kolonialismen finns, att den är liberal och att den har kapitalet som drivkraft, säger Åsa Linderborg och berättar att hon kan komma på sig själv med en vilja till självcensur. Ibland är det svårt att stå emot trycket från högern.

– Jag blev så otroligt ledsen när det stod på Expressens ledarsida att jag och Erik Wijk är fascister för att vi försvarar det irakiska motståndet, det går så tvärt emot allt jag står för. Samtidigt blir jag arg över att de som försvarar folkmordet, och som försvarat alla USA:s anfallskrig, går fria.

Trots påhoppen från liberaler, och trots att det sitter en högerregering vid makten, verkar Åsa Linderborg se optimistiskt på framtiden. Släktens historia berättar också om vikten av att aldrig ge upp.

I ”Mig äger ingen” skriver Åsa Linderborg om hur hennes mammas farfar arrangerade ett första maj-tåg ett frostigt kalla kriget-år. Endast ett tiotal personer slöt upp, och de flesta var släkt. Historien belyser kärnan i Åsa Linderborgs engagemang:

”– Nu är det dags för avmarsch, kamrater! Ställ upp er en och en och fem meter mellan varje!
Alla skrattade men det allvarliga budskapet gick oss inte förbi – de enda som ska skämmas är de som aldrig tar ställning. Man måste kämpa, måste organisera, hur ensam och dum man än känner sig. Hur hopplöst det än kan tyckas vara”.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 36, 2007