Egypten i nya uppror

Situationen i Egypten är komplicerad och en mängd intressen, lokala, regionala och globala, står mot varandra.

Muslimska Brödraskapet och Mursi har under sitt år vid makten inte brutit mot den nyliberala politik som den gamla regimen och Mubarak förde. De ekonomiska problemen som redan var allvarliga på grund av kris och politisk instabilitet har blivit värre.

För många egyptier har besvikelsen varit stor över att den arabiska våren och störtandet av Mubarak inte gett några kvalitativa förändringar. Det dagliga livet präglas av samma orättvisor, fattigdom och brist på inflytande som tidigare.

Den proteströrelse, som kallar sig Tamarrod (Rebell), som samlat in namn för regeringens avgång och som organiserat protesterna har därför inte haft några problem med att mobilisera missnöjet mot makten.

Protesterna har samlat både sekulära grupper, som är motståndare till politisk islamism, och relisigiösa, däribland många som tidigare röstat på Muslimska Brödraskapet.

De jättelika demonstrationer som ledde fram till militärens ingripande mobiliserade totalt sett fler människor från fler befolkningsskikt än under upproret 2011. Den arabiska våren har gett ett självförtroende och erfarenheten av att det är möjligt att göra uppror, trots att den inte gav några verkliga förändringar.

Då, 2011, dominerades protesterna av sekulära skikt i storstäderna. Nu har landsbygdsbefolkningen, fattiga och även religiösa skikt, deltagit aktivt.

Stora delar av det egyptiska folket är i rörelse, men det är också splittrat. Trots att Muslimska Brödraskapet förlorat många väljare samlar de fortfarande tiotusentals anhängare.

Även andra islamistiska rörelser agerar i det osäkra läget. Den ultrakonservativa salafistiska rörelsen al Nour gav till en början ett försiktigt sitt stöd till proteströrelsens krav, men övergav den politiska processen efter de våldsamma sammanstötningarna mellan militären och anhängare till Muslimska Brödraskapet i början av veckan.

Den fackliga rörelsen och vissa vänstergrupper har spelat en aktiv roll, inte minst genom flera strejker. Repressionerna mot strejker och fackföreningsrörelsen har snarare ökat under Mursis regering och 4000 fabriker har lagts ned med ökad arbetslöshet som följd.

Delar av proteströrelsen har hela tiden haft nära kontakter med militären vars ingripande mot Mursi därför lär ha varit väl planerat. Från många demonstranters sida finns en förhoppning om att militären företräder folket. Oavsett om avsättandet av Mursi var legitimt eller inte finns det dock anledningar till oro.

Även om det kan finnas progressiva krafter inom militären, t ex inspirerade av den borgerligt nationalistiska nasserismen, företräder militärmakten i första hand specifika kapitalistiska intressen. Så vad ligger bakom det militära ingripandet och det politiska maktspelet?

I grunden beror den kaotiska situationen på att den egyptiska borgarklassen är splittrad. Muslimska Brödraskapet och militären representerar olika borgerliga skikt och har olika syn på hur de ekonomiska problemen ska lösas och olika lojaliteteter.

Först och främst har Mursis regering inte levererat den stabilitet som borgarklassen behöver för att kunna bedriva affärer. Sedan upproret 2011 har Egypten haft fem olika finansministrar, varav tre under regeringen Mursi, utan att någon ekonomisk ljusning varit inom synhåll. Även nyliberal politik kräver någon form av kompetent ledning.

Den egyptiska militären utgör heller inte bara en företrädare för den del av borgarklassen som kräver stabilitet. Militären kontrollerar dessutom själva stora delar av den egyptiska ekonomin, uppemot en tredjedel enligt uppskattningar, inom så olika branscher som turism, livsmedelsindustri och tillverkningsindustri. De skyddar med andra ord i allra högsta grad sina egna intressen.

En viktig fråga för Mursis regering har varit förhandlingarna om ett IMF-lån på totalt 4,8 miljarder dollar, något som militären åtminstone initialt varit negativa till. Bland villkoren till lånet finns ett avskaffande av bränslesubventionerna vilket hade slagit hårt mot de fattiga och bidragit till ökad social oro, men det hade även drabbat delar av borgarklassen.

Med i bilden finns givetvis också imperialismen, liksom de regionala stormakterna. Mursis uttalade stöd för islamistrebellerna i Syrien och stängandet av den syriska ambassaden lär ha setts som kontroversiellt bland en del militärer. Både ur en rent säkerhetspolitisk aspekt men också utifrån att Syrien och Egypten historiskt haft mycket nära relationer.

Även gulfstaterna är inblandade. Muslimska Brödraskapet har länge erhållit stort finansiellt stöd från kungadiktaturen i Qatar som också erbjudit Egypten ekonomiskt bistånd i utbyte mot gaskontrakt och ökat inflytande över Suezkanalen. Men Qatar väger troligtvis ännu lätt i storpolitiken och har nu kanske blivit omsprungna av den regionale tungviktaren till granne.

Saudiarabien och kung Abdullah var bland de första att uttrycka sitt stöd till militärens maktövertagande. De bägge länderna har en historia av militärt samarbete.

Generalen och ledaren för förra veckans kupp, Abdel Fattah al-Sissi, har tidigare tjänstgjort som militärattaché i den saudiska huvudstaden Riyadh. Rykten och spekulationer i arabisk press gör också gällande att Saudiarabien redan innan kuppen lovat ekonomiskt bistånd till en ny, Saudilojal, regering.

De senaste åren har rivaliteten mellan Saudiarabien och Qatar ökat. Qatar har intagit en betydligt mer aktiv roll i arabiska våren, kanske ser Saudiarabien sin chans att ta igen lite nu?

Som om det inte vore nog är al-Sissi dessutom utbildad i USA och anses, liksom militären i stort, vara USA-lojal. Egypten har länge varit en av USA:s största mottagare av militärt bistånd.

Inte ens USA-imperialismen kan dock förutsäga eller styra de folkliga massor som utgjort själva motorn i upproret, såväl 2011 som nu, men för imperialismen finns inga eviga vänner. Det var ingen slump att Obama valde att inte använda ordet ”kupp” i uttalanden om militärens ingripande.

Att militärens ingripande förberetts och godkänts av fler aktörer än Tamarrod-rörelsen är en inte särskilt långsökt gissning. Den osäkra utvecklingen är visserligen knappast optimal för USA, som gärna nöjt sig med Mursi, men att spela på två strängar samtidigt, är knappast ett problem för en erfaren imperialistmakt.

Nyval har utlysts och till dess lär det pågå en febril aktivitet i den egyptiska maktelitens korridorer, men även i diverse ambassader.

Splittringen i den egyptiska borgarklassen och bland de regionala stormakterna har bidragit till att mobilisera folket och öppnat upp för en folklig dynamik i proteströrelsen.

Det är också detta som inger förhoppningar. Än finns ingen organiserad rörelse som kan rikta upproret och missnöjet mot den nyliberala politiken. Det egyptiska kommunistpartiet är förvisso aktiva i protesterna, men det är fortfarande ett väldigt litet parti.

Förhoppningsvis innebär den politiska islamismens och Muslimska Brödraskapets nederlag att grogrunden för verkligt revolutionära rörelser förbättras. Det egyptiska folket lär resa sig om och om igen, så länge den nyliberala politiken och beroendet av imperialismen består.