Indonesiska arbetare mot nyliberalismen

Publicerad 28 december 2016
Efter att Suharto störtades 1998 blev det möjligt att bilda fackföreningar i Indonesien. Här syns medlemmar i landsorganisationen Kasbi ledd av generalsekreteraren Sunaro (tvåa frv). Men kommunistpartiet är fortfarande förbjudet.
Efter att Suharto störtades 1998 blev det möjligt att bilda fackföreningar i Indonesien. Här syns medlemmar i landsorganisationen Kasbi ledd av generalsekreteraren Sunaro (tvåa frv). Men kommunistpartiet är fortfarande förbjudet.

– Indonesien är ett rikt land med stora naturresurser, men kapitalisterna och de styrande myndigheterna lägger beslag på rikedomarna. Det säger Sunarno, generalsekreterare för den indonesiska fackliga landsorganisationen Kasbi.

Fakta och bakgrund
Indonesien
  • Indonesien är världens fjärde folkrikaste land efter Kina, Indien och USA. Antalet invånare uppskattas till 260 miljoner.
  • Landet består av över 17000 öar i västra Stilla havet. Huvudstaden Jakarta är belägen på ön Java.
  • Efter massakern på kommunister 1965-66 och omorienteringen bort från antiimperialismen har Indonesien stått USA och övriga västmakter nära politiskt och ekonomiskt.
  • Tillverkningsindustrin står för nästan halva BNP men sysselsätter bara drygt 20 procent av de arbetande. Nästan 80 procent arbetar inom servicesektorn eller jordbruk.
  • Enligt Asiatiska utvecklingsbanken lever 11 procent av befolkningen i fattigdom. Men många fler ligger precis på gränsen till att räknas som fattiga.

Proletären möter Sunarno på Fackliga världsfederationen WFTU:s kongress i Sydafrika.

Kasbi är en relativt ung facklig organisation. Det var efter att den västallierade Suharto-diktaturen störtades 1998 som icke statligt kontrollerade fackföreningar tilläts växa fram.

– Kasbi grundades 2005 och har 138000 medlemmar. Vi organiserar alltifrån plantagearbetare och oljearbetare till barnmorskor och byggnadsarbetare, berättar Sunarno.

Vi möter honom och hans kamrater under en paus i kongressförhandlingarna. Kasbi har skickat en stor delegation till kongressen.

– Indonesien har blivit mer öppet och demokratiskt. Det är numera tillåtet att bilda fackföreningar om tio procent av arbetarna på en arbetsplats är med. Men det är fortfarande svårt att arbeta fackligt utanför de stora städerna, förklarar Sunarno.

Även den politiska friheten har tydliga gränser. Det hänger samman med den fysiska utrotningen av ett av världens största kommunistpartier åren 1965-66.

Med stöd av USA genomförde den indonesiska militären ett massmord på flera miljoner medlemmar och sympatisörer till Indonesiens kommunistiska parti.

Syftet var att stoppa den progressiva utvecklingen och med hjälp av general Suharto förvandla landet till en trogen västallierad stat.

– Kommunistpartiet och kommunistiska symboler är fortfarande förbjudna. Än idag utsätts vi för mycket antikommunistisk propaganda. Kommunister framställs som brutala, som djävulen själv. Och när arbetarna i Kasbi ställer krav säger företagen direkt att de är kommunister, förklarar Augustinos Santoso som deltar i delegationen till Sydafrika.

I sitt tal på kongressen presenterar Sunarno ett tiopunktsprogram som summerar arbetarnas och folkets krav i kampen mot nyliberalismen.

Sunarno säger att Indonesien är ett rikt land med stora naturresurser, men kapitalisterna och de styrande myndigheterna lägger beslag på rikedomarna.

Den politik som förs under president Joko Widodo har lett till ökad fattigdom och ökat förtryck.

Ett konkret exempel är att åttatimmarsdagen urholkats. Många arbetare tvingas jobba övertid för att få ihop till de mest basala livsnödvändigheterna.

I tiopunktsprogrammet reses krav på bättre arbetsförhållanden och social trygghet, en anständig nationell minimilön, skydd för kvinnliga migrantarbetare, kamp mot privatisering, lägre priser på basvaror och att landets naturresurser ska användas till folkets välfärd.

– Vi kommer inte att få något välstånd och någon frihet för folket under kapitalismen och nyliberalismen, säger Sunarno och samlar den indonesiska delegationen för ett gruppfoto.