Gruvindustrins offer i Colombia organiserar motstånd

Publicerad 20 november 2017
”Jag vet en plats där kolet skapar välstånd. Lev mer, upplev Guajira”, står det på bolaget  El Correjóns skylt. Wayuufolket upplever det som en skymf.
”Jag vet en plats där kolet skapar välstånd. Lev mer, upplev Guajira”, står det på bolaget El Correjóns skylt. Wayuufolket upplever det som en skymf.

Den mäktiga transnationella gruvindustrin förfogar över ekonomiska resurser större än bruttonationalprodukten i en majoritet av länderna i den tredje världen. Överallt där den inleder brytning av malm och mineraler drabbas miljön, naturen
och människorna. Men gruvexploatörerna möter allt större motstånd bland folken i Latinamerika. Följ med Dick & Miriam Emanuelsson till länen Guajira och Tolima i Colombia där ursprungsbefolkningen och bönderna reser sig.

Bilder
Fakta och bakgrund
Wayuufolket
  • Befolkar länet Guajira i norra Colombia och den nordvästra delen av delstaten Zulia i Venezuela. Klimatet är torrt och varmt i den savann-ökenlikande regionen medan den södra delen av Guajira har mer vegetation.
  • Majoritetsspråket som talas är wayuunaiki med rötter i Amazonasregionen.
  • Enligt folkräkningen 2005 uppgår wayuufolket till drygt 270.000 personer, vilket gör den till den största gruppen bland Colombias iursprungsbefolkning.
  • De var fruktade av sina fiender som orädda krigare och det var först efter Colombias och Venezuelas självständighet 1810 respektive 1811 som wayuufolket kunde ”kontrolleras”.

”Representanter för bolaget El Cerrejón dök upp nyligen och sa att vi måste lämna byn för marken var deras. Vi vägrade.”

Lukten av basilika är stark och kittlar i näsborrarna. Här fanns tidigare, innan gruvgiganten lade beslag på marken med hjälp av den colombianska armén, alla de växter och grödor som behövdes för att 25 familjer från indianfolket wayuu skulle överleva med sina djur. Nu är allt övergivet, och skogen och växtligheten tränger oundvikligen på tills de jättelika monster som bryter kolet anländer.

Proletären befinner sig på ”Privat områden – Förbjudet att beträda!”, som skylten upplyser oss när vi passerar taggtråden och går in på det område som var wayuufamiljernas mark under ett sekel.

– Här har jag fött tio barn och begravt tio moderkakor och navelsträngar, säger doña Carmen Sierra. Med ett bittert uttryck i det av solen brända och fårade ansiktet med de breda kindkotorna pekar hon med fingret mot den plats där de grävdes ner.

Den för wayuuindianerna heliga kyrkogården står i dag övergiven med sina nedfallna kors, ett visuellt bevis på att människor har levt och arbetat här. På denna mark odlade detta stolta och vackra indianfolk jorden som gav dem vad de behövde för att överleva.

Men sedan 1994 och framåt har dessa 25 familjer liksom åtta andra wayuu- och afrocolombianska samhällen ryckts upp med rötterna. Gruvbolaget El Cerrejon brutalt drev bort dem från deras hem i den södra delen av länet Guajira. Nu är allt i Bolagets ägo.

Trots att hon bara är 57 år ser hon mycket äldre ut. Livet har brutalt förändrats efter att de kördes bort från det åttiotal hektar mark de förfogade över. Den bäck som rann ner från bergskedjan Serranía de Perijá, tidigare en bastion för Farcgerillans 59:e front, har nästan torkat ut och är i dag en grumlig smutsig massa sediment. Mer än hälften av de strida forsar, bäckar och vattenkällor som garanterade indianbosättningarnas och getternas överlevnad har torkat ut.

I dag konsumerar det transnationella gruvkonglomeratet Carbones del Cerrejón 24 miljoner liter vatten per dygn i länet Guajira, som till 87 procent består av öken. Befolkningen upplever en dramatisk vattenbrist. De senaste två åren har hundratals barn avlidit av undernäring.

Och det är oerhört hett. Kvicksilvret tangerar 38 grader och svettpärlorna rinner ner för benen.

– Hela det här området var täckt med vatten, säger Jose, doña Carmens yngre bror och pekar mot en punkt 2-3 meter ovanför den stillastående bäcken.

– Här badade vi och tvättade kläderna, tillägger Carmen.

Fram till 2002 var det ett dotterbolag till världens största oljebolag, Exxon-Mobile som utförde gruvbrytningen i samarbete med den colombianska staten. I dag är det Carbones del Cerrejón som förestår gruvkonglomeratet. Det består av tre transnationella gruvgiganter; australienska BHP Billiton, sydafrikansk-brittiska Anglo American och brittisk-schweiziska Glencore.

Under 2016 hade de tre företagen tillsammans en omsättning på osannolika 266,7 miljarder dollar eller 2.234 miljarder svenska kronor. De tre förfogade över en vinst efter avskrivning på 99,46 miljarder svenska kronor. Den summan är lika med vad utbildningen i Colombia budgeterades till under 2017. I Sverige fick utbildning och universitetsforskning 66 miljarder kronor under 2016.

El Cerrejón är världens största gruva i dagbrott. Den colombianska staten har gett företaget en koncession som sträcker sig ända till år 2034 på den 69.000 hektar stora arealen för kolbrytningen. Kolreserverna uppskattas till 5.244 miljoner ton och bolaget tar upp 32 miljoner ton kol per år i dalen vid floden Rio Rancherias mynning med kommunerna Albania, Barrancas och Hatonuevo som centrum.

Kolet transporteras upp till nio gånger per dag på en 150 kilometer lång järnväg med 80-130 öppna vagnar som sprider ut en svart talk av kol över landskapet med djur och människor som offer. I hamnen Puerto Bolivar, vid den karibiska kusten, lastas kolet på fartyg i storleksordningen 180.000 dödviktston. Det multinationella gruvkonglomeratet kontrollerar hela kedjan av gruvexploatering och transporter.

Forskare hävdar att kolet innehåller kvicksilver, bly, kadmium, arsenik, mangan, beryllium, krom och andra giftiga och cancerframkallande ämnen. Krossningen och tvättningen av kolet innebär att massor av partiklar och kemikalier släpps ut som förorenar vatten och påverkar folkhälsan och ekologiska system. Forskare i USA har funnit förhöjda nivåer av arsenik i dricksvattnet i kolbrytningsområden.

På det jättelika området byggs över 70 meter höga avfallsberg upp med resterna från kolbrytningen som har omringat kommunen Albania på tre flanker. Befolkningen anklagar bolaget för att härbärgera gifterna som tränger ned i grundvattnet.

Misael Sucarays Ipauana är en av ledarna för wayuufolket och vår ciceron i Guajira under två dagar och nätter. Han berättar att hans organisation bildades efter att paramilitären genomförde flera massakrer mot wayuufolket i Guajira.

Samtidigt hävdar han att staten är gruvbolagets främsta allierade för att fördriva befolkningen.

– I författningen finns det en artikel som talar om att de väpnade styrkorna ska värna om varje medborgares fysiska säkerhet. Men här i Guajira, säger Misael, är de i tjänst hos det multinationella bolaget och den faktiska makten i landet.

– Paramilitärerna tog inte hänsyn till om det var kvinnor eller män, barn eller gamla de massakrerade. De gick hand i hand med gruvbolagets manipulationer och hot mot befolkningen att sälja sin mark till bolaget. De som vägrade utpekades som samarbetsmän till gerillan. Så tog bolaget successivt över den mark de i dag förfogar över. Dessutom förfalskade de dokument över egendomstillgångar som legaliserats av staten.

Vi tar hans skrangliga bil och kör till staden Albania och går in på det allmänna sjukhuset.

– Här kan du se, säger Misael och pekar mot den stora sprickan i sjukhusentrén. Det är effekterna av vår dagliga jordbävning. Detonationerna från sprängsalvorna varje dag klockan 12.15 bokstavligen raserar hemmen i staden. Hela regionen vibrerar, varje dag.

Vi går ett halvt kvarter hem till Ines Perez Arregoses, koordinatör för Föreningen för Rätt för Tabacos invånare till en ny boplats. Det var drygt 200 familjer med afrocolombianskt ursprung som den 9 augusti 2001 drevs bort från byn Tabaco strax söder om Albania. Nästan alla de fördrivna ursprungsfolken ägnade sig åt fiske, boskapsskötsel och jordbruk tills ”monstret” dök upp och fördrev människorna.

– År 2002 vann vi en rättegång där domstolen dömde bolaget och kommunen Hatonuevo och gav oss rätt till en ny boplats. Men med korruptionen som existerar säger kommunen att de inte har pengar att ge oss denna rätt. Gruvbolaget, som egentligen är det som borde bygga upp byn med alla hus för det var det som jämnade byn med marken, sitter med armarna i kors och tittar nöjt på.

– Vi gavs inte ens tid att packa våra tillhörigheter. Med en obegriplig brutalitet jämnade de byn med marken, misshandlade och förolämpade oss. Flera gravida slogs till marken och miste sina barn på platsen. Vi lämnade vår by i de kläder vi gick i, inget annat. Det är samma metoder som när United Fruit Co beordrade den colombianska armén att massakrera 3000 bananarbetare den 5 december 1928. Ingenting har i grunden förändrats, säger Inez Perez Arregoses med indignation i rösten.

Väggen bakom henne har spruckit av de dagliga sprängladdningarna. Men under våra två dagar i gruvregionen sprängs inte en enda dynamitladdning.

Senare informerar Misael oss om att företaget, via sina rapportörer vid de militära vägspärrarna, fått information om att två internationella journalister var på plats och därför valde att inte detonera de explosiva ämnena så länge vi befann oss i regionen.

Blas Sierra är en av ledarna för de 25 familjerna i byn Los Remedios i bergskedjan Serranía de Perijá. De vägrar acceptera gruvbolagets krav på att lägga under sig byn med 19 hektar mark och den lilla floden Bruno som rinner förbi byn. Vegetationen är här tät, luften ren och klar och molnen börjar att lägra sig så här på eftermiddagen.

– Representanter för El Cerrejón dök upp nyligen och sa att vi måste lämna byn för marken var deras. Vi vägrade. Dessa marker har alltid tillhört familjerna här, våra förfäder som föddes och växte upp här. Samma sak med oss. De enda gånger vi har lämnat byn för en kort tid är när den militära konfrontationen eskalerat (mellan Farcs 59:e front och Colombias armé).

I oktober 2015 gav miljömyndigheterna tillstånd för bolaget att avleda 3,6 kilometer av bifloden Bruno. Den har sitt ursprung i Serranía de Perijá och flyter förbi byn Los Remedios. Gruvbolaget vill avleda floden för att kunna expandera 170 hektar och bryta de 40 miljoner ton kol som finns under floden.

– Jämför dessa 40 miljoner ton med de 32 miljonerna bolaget bryter varje år. Floden är i praktiken vår och kommunen Albanias enda vattenkälla. I kampen för Bruno och vattnet står vi inte ensamma, många har reagerat. Utåt talar bolaget om ”ansvar” men det skiter i oss, i byn! Det enda de är intresserade av är att expandera och bryta mer kol för att tjäna mer pengar, säger den indignerade bonden Blas Sierra.

När Blas och byborna vägrade ge med sig kom hoten och anklagelserna om att byn i själva verket var en utpost för Farcgerillan. Men det är en anklagelse som Blas Sierra förkastar som en del av den psykologiska krigföringen mot byn.

– Vi befinner oss ju nu i fred, sägs det. Och gerillan är ju koncentrerad i byn El Conejo med militären runt den. Vi hade aldrig några problem med vare sig gerillan eller armén för vi var neutrala i konflikten. Det enda vi försvarar är de 19 hektaren som är våra. Vi fortsätter så länge vi kan stå upp, aldrig på knä och i den kampen arbetar vi för att alla i Albania enas!

Tre dagar senare anländer vi till byn El Conejo där den 59:e Farcfrontens 255 gerillasoldater har koncentrerats efter fredsavtalets undertecknande för ett år sedan. Denna front kritiserades hårt av Colombias myndigheter.

Bakgrunden var gerillans regelbundna sabotage och sprängning av järnvägslinjen (153 km) mellan det jättelika dagbrottet i Albania och hamnen vid den karibiska kusten. Men kritikerna befann sig i Bogota medan de fördrivna ursprungsbefolkningarna lever mitt i det svarta talkets och gruvexplosionernas Guajira.

Var 500:e meter längs järnvägen står dygnet runt en beväpnad militär utposterad med all slags kommunikationsutrustning för att omedelbart kunna larma militären i händelse av något misstänkt. Det är statens ”tjänst” till bolaget.

Vi frågade flera personer i Guajira om även de protesterade mot gerillans sabotage. Men vi lyckades inte finna en enda negativ röst. Tvärtom applåderades de väpnade aktionerna. För gerillan utgjorde det enda försvaret för den utsatta befolkningens rättigheter. Alla andra civila protester dränktes i blod eller fördrivning.

Nu när gerillan har överlämnat vapnen, vad händer då?

Silfredo Mendoza var 2:e befälhavare för den 59:e fronten med 23 år inom Farc.

– Vi tog upp frågan om gruvexploateringen med Colombias regering under samtalen i Havanna. Men det var en punkt som placerades i ”frysboxen”. Vi begriper att fredsavtalet slöts enbart för sätta punkt för den väpnade konflikten. Men vår kamp mot dessa multinationella bolag fortsätter för de orsakar varje dag misär och fördriver människor och djur. Vår kamp mot Cerrejon har inte upphört, den har bara gått in i en annan kampform.

När Farcs förhandlingschef Ivan Marquez höll sitt tal vid fredsprocessens öppnande i Oslo i oktober 2012 slog han fast, att av de 114 miljoner hektar mark som det colombianska territoriet utgör, har 38 miljoner hektar tilldelats oljeindustrin. De transnationella gruvbolagen förfogar över 16 miljoner hektar.

Hans tal slog ned som en bomb hos regeringsdelegationens Humberto de la Calle som på den efterföljande presskonferensen underströk att den ”ekonomiska modellen kommer inte att förändras en millimeter i Colombia”. Denna modell som förfäktas av regeringen Juan Manuel Santos handlar om att ge ”gruv- och energilokomotivet” allt stöd.

– Det uppskattas att det finns 12-21 miljoner hektar mark lämplig för jordbruksproduktion. Men bara 4,7 procent används för jordbruk, och denna siffra minskar medan importen av mat ökar i motsvarande grad, sa Farcledaren Márquez när jag intervjuade honom i november 2012 i Havanna.

Vi lämnar norra Colombia och beger oss till länet Tolima i den centrala delen av landet. Några veckor innan vår ankomst hade invånarna i den lilla staden Cajamarca med överväldigande majoritet, 98,6 procent, röstat nej till ett megaprojekt för att utvinna guld i det andinska bergmassiv som reser sig majestätiskt mot himlen i kommunens utkanter. Under 2017 har mer än 42 kommuner utnyttjat en artikel i den colombianska författningen som ger dem rätt att via kommunfullmäktige fatta beslut om att utlysa folkomröstningar. Det är de multinationella gruvbolagens mardröm, för de vet att medvetenheten hos colombianerna om gruvbrytningens miljökonsekvenser växer.

Det sydafrikanska AngloGold Ashanti led ett förnedrande nederlag i Cajamarca, trots att det hade lovat gratis internet med bredbandsuppkoppling för att folket skulle säga ja till projektet ”La Colosa”.

– I Cajamarca utpekades vi som ”gerillakollaboratörer” eller ”miljö-jihadister-talibaner”. Hoten duggade och duggar fortfarande tätt, säger Renzo Garcia och Cesar Riaño från Miljökommittén till försvar av livet i Tolima. De är två av de främsta ledarna för motståndet mot AngloGolds projekt ”La Colosa”.

Cajamarca betraktas som ett naturens Eden, ett sagolikt vackert, bergigt och bördigt landskap som även kallas för ”Tolimas skafferi”. Här odlas kaffe, bönor, ris och grönsaker av alla slag.

– Kampen och motståndet inleddes inte igår utan för tio år sedan. Det är inte det lättaste att övertyga och medvetandegöra en bondebefolkning om hur gruvbrytningen fungerar med alla dess konsekvenser. Du måste vara helt ärlig och hederlig för att kunna vinna deras förtroende, säger Renzo som till yrket är biolog.

Det sydafrikanska företaget kom till Cajamarca för tio år sedan och det första det gjorde var att fråga civilbefolkningen; ”Vad behöver ni?”. Det är en strategi för att binda upp människorna med ett konsumtionstänkande.

– En grundläggande aspekt för segern i Cajamarca bestod i att man lyckades uppnå en bred enighet hos alla inblandade i kommunen för att försvara territoriet, oavsett politisk färg, religion eller ras.

Gruvbolaget meddelade kort två dagar efter folkomröstningen att de drar sig ur projektet ”La Colosa”. Det beklagar att de ”tvingas ställa 400 anställda utan arbete”, trots att stödet för megaprojektet inte ens fick de anställdas röster, bara 76 valsedlar registrerades för ett ja.

Det var en chock, inte bara för AngloGold utan framför allt för den nyliberala Santosministären i Bogota.

– Bönderna har fått makt och kollektiv självkänsla, de vet att de kan nå resultat och försvara vattnet, jorden och självaste livet. Därför segrade förnuftet i Cajamarca, summerar Cesar Riaño.

När vi ska lämna kommunhuset tar en nunna från dominikanorden tag i min arm och säger med gravallvarlig min:

– Vi ber till Gud och den heliga jungfrun att AngloGold Ashanti ska bort från Cajamarca. För bolaget gör mycket skada på vattnet och jordbruket! Även vi nunnor från dominikanorden gör motstånd. Vi bryr oss inte om att vi anklagas för att tillhöra gerillan. Vi besegrade ”La Colosa” men vad som stod på spel här i Cajamarca är det som står på spel i nästan hela Colombia. Vi får inte sänka garden, säger nunnan Sor Nidia Alarcón och välsignar oss med korstecknet.

Med sådana motståndare har de transnationella gruvjättarna tuffa bataljer att se fram emot i de 41 kommuner som ska folkomrösta om gruvbrytning eller inte.

Dick & Miriam Emanuelsson

Colombia