Så vill högern ta makten i Venezuela

Publicerad 4 maj 2016
Nicolas Maduro talar inför 1 majdemonstranter i Caracas samtidigt som högeroppositionen samlas för att avsätta honom.
Nicolas Maduro talar inför 1 majdemonstranter i Caracas samtidigt som högeroppositionen samlas för att avsätta honom.

Den akuta elbristen i Venezuela ger ytterligare kraft åt överhetens offensiv för att avsätta president Nicolás Maduro och den socialistiska regeringen. Nu förlitar sig högern på den demokratiska konstitution som den tidigare lovat avskaffa.

Fakta och bakgrund
Demokratisering
  • Enligt Venezuelas konstitution kan alla folk-valda i Venezuela, inklusive presidenten, avsättas efter halva mandatperioden.
  • Konstitutionen från 1999 var en av dåvarande presidenten Hugo Chávez första och viktigaste reformer för att demokratisera landet och aktivera befolkningen.
Namninsamling och folkomröstning
  • För att få till stånd en folkomröstning om att avsätta president Nicolás Maduro i förtid krävs namninsamlingar i två omgångar.
  • I ett första skede behövs 195.000 namn, motsvarande en procent av väljarna, med krav på en folkomröstning. Detta säger sig oppositionen ha genomfört under förra veckan.
  • Om dessa namn godkänns av den nationella valkommissionen CNE är nästa steg att utlysa en ny namninsamling. Då krävs underskrifter från 20 procent av de röstberättigade, knappt fyra miljoner.
  • Om namnen godkänns av CNE ska en folkomröstning utlysas inom 90 dagar.
Hur många röster krävs?
  • För att tvinga Maduro att avgå krävs minst en röst mer än de 7587579 röster (50,6 procent) som han fick i april 2013. I parlamentsvalet 2015 fick högern dock drygt 7,7 miljoner röster.
Om Maduro tvingas bort
  • Om Maduro avgår ska ett nytt presidentval hållas. Undantaget är om mindre än två år återstår av mandatperioden, vilket inträffar i april 2017. Då tar vicepresidenten över fram till ordinarie val.

Kommunistpartiet och andra vänsterkrafter menar att ”revolutionen” måste fördjupas och makten flyttas till folket.

Efter högeralliansen MUD:s seger i parlamentsvalet i december förra året står ”den bolivarianska revolutionen” i Venezuela inför sin svåraste prövning någonsin. Med uppbackning från Washington satsar den samlade venezuelanska överheten på att snabbt tvinga fram ett politiskt maktskifte i Caracas.

Tillfället är väl valt. Valet i december visade att många av revolutionens anhängare är missnöjda, de stannade hemma eller röstade på högerkandidater i protest.

Kraftigt sjunkande oljeinkomster och en borgarklass som främst ägnar sig åt spekulation, varusmuggling och hamstring har lett till ekonomi i kris och stor varubrist. Men naturligtvis bär också socialistpartiet PSUV skuld till det uppkomna läget.

Oavsett yttre omständigheter, så har de styrande ansvar för att hantera den rådande situationen. Inte minst måste en socialistisk regering vara beredd att ta till motåtgärder när överklassen använder sitt ägande till ekonomisk krigföring.

Att Venezuela står inför sin värsta torka på 40 år har än mer förvärrat situationen. Då elförsörjningen till största delen kommer från vattenkraft är följden akut elbrist. Kraftigt kortad arbetsvecka inom delar av den offentliga sektorn, planerade elavbrott och tidsomställning för att minska behovet av el är några av de dramatiska åtgärder som regeringen nu genomför.

Högern och de privata medierna lägger dock all skuld på Maduro och PSUV och erbjuder på samma gång en möjlighet till förändring.

Enligt den konstitution från 1999 som dåvarande presidenten Hugo Chávez tog initiativ till är alla folkvalda i Venezuela avsättbara efter halva mandatperioden. 2004 gjorde oppositionen ett sådant försök att avsätta Chávez. I folkomröstningen förlorade oppositionen. 58 procent av röstade för att Chávez skulle sitta kvar som president.

Nicolás Maduros styrkeposition idag är betydligt svagare än den Chávez hade för tolv år sedan. Därför tror högern att den skulle kunna vinna en folkomröstning för att avsätta Maduro. Men innan en sådan kan äga rum krävs att närmare fyra miljoner namn samlas in bakom kravet på en folkomröstning.

Det bör tilläggas att högerkrafterna i Venezuela tidigare kraftfullt fördömt den konstitution som togs fram under Chávez och lovat att riva upp den.

Parallellt med utnyttjandet av de legala metoderna fortsätter våldet från de mest reaktionära delarna av högern.

I slutet av mars dödades på kort tid tre vänsterpolitiker. En av dem var PSUV:s Marco Tulio Carrillo, borgmästare i kommunen La Ceiba. Han sköts ner utanför sitt hem. Förutom politikerna dödades under samma tid två poliser som medvetet kördes över av en buss i samband med en våldsam högerprotest.

När Proletärens utsände i Caracas mötte Venezuelas kommunistpartis Carolus Wimmer tidigare i år vittnade han om det hårdnade politiska klimatet, hotet om våld och vågen av politiska mord.

”Idag finns här rena fascistgrupper som studerat och tränats i USA, det är nytt.”

Carolus Wimmer poängterade USA-imperialismens centrala roll i arbetet med att föra dess vänner till makten i Venezuela.

Läget är allvarligt,men Venezuelas framtid är långt ifrån avgjord.

Den breda folkliga rörelsen bakom den bolivarianska revolutionen har inte på något sätt gett upp. Den är väl medveten om vad som väntar om borgarklassen återtar den politiska makten. Då kommer Internationella valutafonden åter att bjudas in till landet och framgångarna från de sjutton åren av progressivt styre att raseras.

Hur reaktionen ska stoppas finns det olika uppfattningar om. Vissa ser kompromisser med borgarklassen som den enda utvägen.

Kommunistpartiet och andra vänsterkrafter menar att ”revolutionen” istället måste fördjupas och makten flyttas till folket – allt med siktet inställt på ett verkligt revolutionärt socialistiskt systemskifte.