Kemgasattacken i Syrien och journalistikens kollaps

Publicerad 5 april 2017
Finns det inte skäl att förhålla sig kritisk till information från människor som verkar fritt i ett område kontrollerat av al-Qaida och likasinnade extremister, vilka har stöd av utländska makter?
Finns det inte skäl att förhålla sig kritisk till information från människor som verkar fritt i ett område kontrollerat av al-Qaida och likasinnade extremister, vilka har stöd av utländska makter?

Rapporteringen om kemgasattacken i Idlibprovinsen på tisdagen är det senaste exemplet på journalistikens kollaps. Så fort det gäller Syrien, eller snarare så fort det gäller ett krig där västmakterna bestämt att någon ska utmålas som en blodtörstig ledare som måste bort, är det som att all granskande journalistik och allt kritiskt tänkande går upp i rök.

Det finns journalister som aldrig tvekar. Bara några timmar efter att de fruktansvärda bilderna på döende barn och vuxna i staden Khan Sheikhoun spreds över världen visste Aftonbladets Wolfgang Hansson hur det låg till.

”Syriens diktator lurade världen” löd rubriken. Och så förklarade utrikeskommentatorn på Sveriges största tidning att Bashar al-Assad antingen ljugit för omvärlden om att Syrien överlämnat alla kemiska vapen efter överenskommelsen med FN 2013 eller tillverkat nya.

Och skälet till att denne man väljer att inför öppen ridå gasa ihjäl barn? Jo, konstaterade Wolfgang Hansson, det beror på att han har skydd av Putin, att han inte längre är rädd för ”någon amerikansk bombattack”. Det beror på att han med ”svält och kembomber” försöker tömma ”oppositionens kvarvarande militära fästen på civilbefolkning”.

Wolfgang Hansson är tyvärr inte ensam. I SVT:s Aktuellt samma kväll var utpekandet av den skyldige inte fullt lika tvärsäkert, men utgångspunkten och analysen var densamma.

Någon granskning av källorna eller diskussion om svårigheterna att kontrollera vad som verkligen hänt förekom inte. Inget sades om att staden kontrolleras av krafter som FN:s säkerhetsråd stämplar som terrorister. Det framfördes inte ens en liten varning om att det är vanligt i krig att de inblandade parterna försöker svartmåla motståndaren för att vinna internationellt stöd.

Aktuellts journalist Anna Hedenmo valde istället att till sin journalistkollega Stefan Åsberg ställa frågan: Vad är skälet till att regimen dödar sin egen befolkning?

Rapporteringen om kemgasattacken påminner om den mediala härdsmältan i samband med befrielsen av östra Aleppo i slutet av förra året. I efterhand visade sig ”oppositionsaktivisters” varningar om att Assad skulle massakrera tiotusentals frihetsälskande Aleppobor vara en bluff.

I efterhand visade FN-statistik att 75 procent av invånarna i den östra delen av staden valde att åka till regeringssidans områden. De 25 procent som inte såg regeringen som befriare var till stor del de väpnade männen och deras familjemedlemmar.

När blickarna nu riktas mot staden Khan Sheikhoun i Idlibprovinsen är alla tidigare misstag, all tidigare felrapportering, som bortglömd.

Vad är det då Aftonbladet, SVT och övriga etablerade medier inte berättar gällande kemgasattacken? Här följer några exempel.

1. Först till påståendet att det bara finns två parter i Syrien – den syriska regeringssidan och Islamiska staten (IS) – som anklagas för att ha använt kemiska vapen i konflikten. Det är inte sant. Det finns en tredje part som upprepade gånger pekats ut i detta sammanhang. Det är de som i väst kallas oppositionen eller rebellerna.

Faktum är att det var anklagelser mot ”rebellerna” som fick den syriska regeringen att redan 2013 be FN att komma till Syrien och undersöka användandet av kemiska vapen i kriget. Så sent som för några veckor sedan överlämnade regeringen underrättelseinformation till FN om att det terroriststämplade Jabhat al-Nusra fraktat och lagrat kemiska stridsmedel på syrisk mark.

Och det är inte bara regeringssidan som riktar misstankar mot de väpnade grupperna. Redan 2013 sade den syriska oppositionsledaren i exil, Haytham Manna, att att al-Qaida i Syrien använt kemiska vapen. I april 2016 släppte Amnesty en rapport om att ”väpnade oppositionsgrupper” begått krigsbrott i attacker mot Sheik Maqsoud i nordöstra Aleppo. Amnesty poängterar att kemiska vapen troligen använts.

2. Påståendet att det är ”rebeller” eller ”oppositionen” som kontrollerar Khan Sheikhoun och övriga Idlibprovinsen är en minst sagt en förskönande omskrivning. Idlib har sedan 2014 varit al-Qaidaextremisternas starka fäste, och det oavsett vilka namn dessa grupper för stunden går under eller vilka allianser de slutit.

Faktum är att Idlib styrs av samma grupper som tidigare fanns i östra Aleppo och som Amnesty pekar ut som krigsförbrytare och möjliga innehavare av kemiska vapen.

3. Ryssland säger att det som orsakade det dödliga gasutsläppet i staden var att det syriska flygvapnet bombade ”rebellernas” lager av förbjudna kemiska vapen. Vi kan naturligtvis inte veta om det är sant eller inte, men det är en tänkbar förklaring till att giftig gas spreds och orsakade massdöd. SVT nyheter påpekar dock att uppgifterna från Ryssland ska tas med ”en rejäl nypa salt eftersom landet är en nära allierad till Syrien”.

När det kommer uppgifter från den andra sidan existerar inte samma syn på källkritik. Finns det inte skäl att förhålla sig kritisk till information från människor som verkar fritt i ett område kontrollerat av al-Qaida och likasinnade extremister, vilka har stöd av utländska makter?

I SVT:s reportage blev bristen på källkritik tydlig. Den i Storbritannien utbildade läkaren Shajul Islam intervjuades som ögonvittne från Khan Sheikhoun. För fyra år sedan var han en flera unga män i Storbritannien som misstänktes för terroristaktiviteter i Syrien och åtalades för delaktighet i en kidnappning av två västjournalister. Shajul Islams dömdes aldrig men han ströks ur det brittiska läkarregistret. Inget av detta framkommer i intervjun.

4. Det kritiska förhållningssättet är lika frånvarande när det gäller de hyllade Vita hjälmarna. Är det inte något märkligt med att de alltid finns på plats i al-Qaidas områden i Syrien? En högst tänkbar förklaring till detta är att banden mellan de styrande extremisterna och de Vita hjälmarna är täta.

Den franska hjälparbetaren Pierre Le Corf gjorde tidigare i år ett uppmärksamhet besök i östra Aleppo. Det dokumenterades på film. Pierre Le Corf besökte Vita hjälmarnas övergivna högkvarter och fann att det låg på samma gård som al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusras högkvarter. Och byggnaderna pryddes av deras symboler sida vid sida.

En organisation som gjort en kritisk analys av Vita hjälmarna och deras arbete är Svenska läkare för mänskliga rättigheter. De har utifrån sin medicinska expertis granskat de Vita hjälmarnas egna filmer från hjälpaktioner. De svenska läkarna har bland annat funnit att påstått livräddande insatser hade varit livshotande om de utförts i verkligheten.

Den US-amerikanske journalisten Stephen Kinzer, kolumnist i Boston Globe, kallade nyligen Vita hjälmarna för al-Qaidas och de syriska jihadisternas PR-enhet.

5. Slutligen borde varje tänkande människa ställa sig frågan om vem som tjänar på ett visst scenario. Varför skulle de styrande i Damaskus välja att inför världens ögon utföra ett dåd som de på förhand vet kommer att stämpla dem som kallblodiga barnamördare?

Varför skulle de på detta sätt sabotera det egna ihärdiga arbetet med att försöka övertyga västvärlden om att Syrien för en legitim och nödvändig kamp mot terrorismen?

Varför skulle de välja att totalt underminera den fredsprocess i Genève och Astana som för stunden utgör det enda hoppet om att på sikt nå en förhandlingslösning och möjliggöra en fredlig återuppbyggnad av landet?

Och om den syriska ledningen är beredd att agera så hänsynslöst att de inte drar sig för att gasa ihjäl civilbefolkningen, varför väljer regeringen att i område efter område sluta lokala fredsuppgörelser där de stridande erbjuds amnesti om de lägger ner vapnen alternativt fri lejd till Idlibprovinsen?

Tidigare i år skrev den irländske journalisten Patrick Cockburn i London Review of Books att i ”Syrien har fabricerade nyheter och den ensidiga rapporteringen tagit över nyhetsagendan på ett sätt som vi troligen inte sett sedan första världskriget”. Det beror enligt Cockburn på att ”västerländska nyhetsorganisationer nästan helt och hållet har outsourcat sin bevakning till rebellsidan”.

Patrick Cockburns artikel tar sin utgångspunkt i Aleppo men kunde lika väl ha handlat om Khan Sheikhoun.