Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Mot bankirernas regering!

Vi betalar inte skulden! Det var budskapet från tiotusentals italienare som demonstrerade genom Rom 27 januari. De oberoende fackens första generalstrejk blev en kraftfull protest mot Mario Montis regering och hans uppbackare i EU, IMF och storföretagen. Proletärens Patrik Paulov rapporterar från Italiens huvudstad.

Det är en kylig morgon. Trafiken runt Piazza della Repubblica i centrala Rom är intensiv. De första deltagarna i den nationella strejkmanifestationen börjar strömma till, trots att det är en timma kvar tills tiden för samling.

Banderoller och flaggor plockas fram. Visselpipor delas ut. Slagord ropas.
En kvinna ser min kamera och vill bli fotograferad. Plakatet hon har på magen föreställer premiärminister Mario Monti som vampyr.

Det är så många italienare upplever den man som är Italiens nye premiärminister, men också finans- och ekonomiminister. En vampyr som suger ut sista blodsdroppen. Glädjen över Silvio Berlusconis fall i november förra året är borta.

– Den här strejken är viktig, för många italienare känner sig uppgivna när de sett vad Monti gör. Det säger arbetslöse Francesco Staccioli, sparkad från det privatiserade flygbolaget Alitalia.

Uppgivenheten är inget att förvånas över. Flera fackligt aktiva som Proletären talar med poängterar att det i Italien inte finns något politiskt parti som företräder arbetarnas och folkflertalets intressen. Det finns inget parti som har en alternativ lösning på krisen.

Stödet för Montis teknokratregering kommer från nästan hela etablissemanget, inklusive parlamentets ”vänster”. En liknande samsyn finns hos de stora medierna, från Berlusconiägd tv till ”vänsterpress”. De försöker hamra in budskapet att det i denna svåra kris är nödvändigt att göra uppoffringar.

Det är därför de oberoende fackens generalstrejk och manifestation i Rom ses som så viktig. Uppgivenheten och passiviteten måste brytas.

– Vad vi ser här är inte klimax av en lång kamp utan dagen då vi börjar kämpa igen, förklarar Francesco Staccioli.

När fler och fler strömmar till samlingsplatsen stängs trafiken av. Deltagarantalet har på kort tid mångfaldigats. När tåget så sakta börjar röra sig kan demonstranterna på torget och näraliggande gator räknas i tiotusental.

Bakom generalstrejken står flera små fackliga organisationer, men det är tydligt att det är Union Sindacale di Base (USB) som samlar flest i sina led. Från demonstrationens början till slut dominerar USB:s flaggor och banderoller. De stora centralorganisationerna lyser med sin frånvaro. De har alla band till det politiska etablissemang som stöder Monti.

Generalstrejken riktar sig mot vad USB kallar ”bankirernas och storföretagens regering”, men också mot dess europeiska och internationella uppbackare. Alliansen Monti-EU-IMF värnar profiterna och de rika men slår brutalt mot flertalet italienare. Statsskuld och budgetunderskott ska nämligen betalas av folket genom kraftiga offentliga nedskärningar, omfattande privatiseringar och – inte minst viktigt – avskaffade rättigheter för de arbetande.

Detta avspeglar sig i var strejken fått störst genomslag. Den 27 januari är en dag när tåg och lokaltrafik står stilla. När flygplanen är kvar på marken. När skolor ställer in undervisningen. När sjukvården går på halvfart.

– Det är många från den offentliga sektorn som deltar idag, säger Paola Palmieri från USB:s nationella ledning när vi träffar henne under manifestationen. Hon är optimistisk över uppslutningen.

– Här demonstrerar många skolanställda och sjuksköterskor, och här finns brandmän från Milano och Turin. Brandmännen utkämpar en hård strid för att försvara sitt kollektivavtal och för att få riktig utrustning i jobbet. Anställda i lokaltrafiken i Rom utgör en viktig del av demonstrationen. De står inför hotet om privatisering. Och där borta ser du järnvägsarbetare.

Paola Palmieri pekar mot en grupp män med orangea västar. Orsa heter deras fackförbund. Också järnvägsarbetarna är drabbade av besparingar och privatiseringar. Vilket resulterat i sämre säkerhet och lägre löner.

Strejkens genomslag skapar också problem. Paola Palmieri förklarar leende att flera delegationer av fackliga aktivister från andra städer inte kunnat komma då tågen står stilla. Andra har inte kunnat ta sig till Rom på grund av bränslebrist. Egenföretagande lastbilsförare har strejkat under hela veckan. Bensinmackar utan bensin är en effekt av deras strejk.

– Det är inte bara offentliganställda som slutit upp. Här finns också privatanställda representerade, som bilarbetare från flera Fiat-fabriker, säger Paola Palmieri.

Demonstrationståget rör sig sakta framåt. Längst fram varvas tal med musik. Stämningen är hög och den strålande solen har trängt undan kylan. En och annan demonstrant slinker in på kaféer längs vägen och köper kaffe eller pizza.
Jag gör detsamma och växlar några ord med kafépersonalen.

• Vad tycker ni om det som pågår utan fönstret?
Den äldre kvinnan bakom disken suckar.

– Det är väldigt svåra tider här. Folk har inga pengar, inget jobb. Det är därför..., säger hon och nickar mot demonstationen.

Hennes betydligt yngre manlige medhjälpare vill också prata.
– Det är svårt för oss unga. Hur är det i Sverige? Mycket bättre än här, va?

Flera timmar efter samlingen börjar demonstrationen nå målet, Piazza San Giovanni. Men 24-timmarsstrejken fortsätter till midnatt.

Det märks under eftermiddagen och kvällen. Det är inte så att allt står stilla, men vid tunnelbanenedgångar lyser meddelandet att strejk pågår. På Roms centralstation Termini är många tåg inställda.

På kvällen möter vi Luciano Vasapollo från Kommunistiskt nätverk. Det är en organisation som från starten spelat en central roll i USB. Så här summerar han dagen:

– Vi genomförde vår första generalstrejk i strid med de officiella landsorganisationerna, utan stöd från något politiskt parti och bojkottade av medierna. Allt bygger på vårt eget arbete. Utifrån förutsättningarna var strejken väldigt lyckad.
Fakta

Mot bankirernas regering!

Efter Berlusconi
  • Italien har 60 miljoner invånare och är eurozonens tredje största ekonomi. Italiens enorma statsskuld och budgetunderskott är ett mycket större problem för EU än lilla Grekland.
  • I november tvingades Silvio Berlusconis högerregering avgå. Den ersattes av en samlingsregering ledd av ekonomiprofessorn Mario Monti, tidigare EU-kommissionär och rådgivare åt storbanken Goldman Sachs.
  • Medan Berlusconi baserade sin position på landets många småborgare är Montis regering en tydligare representant för italienskt och europeiskt storkapital. Men också militären och katolska kyrkan är starkt framträdande i regeringen.
Krisåtgärder
  • Regeringen har drivit igenom höjd pensionsåldern till 66 år från 2018, frysta pensioner, höjd moms och höjda skatter på bland annat energi och bostäder. Alla åtgärderna slår hårt mot låg- och medelinkomsttagare.
  • Nästa våg av åtgärder siktar in sig på att ytterligare luckra upp arbetsrätten. Genom att göra det lättare att avskeda samt riva upp modellen med nationella kollektivavtal ska lönerna sänkas.
  • Detta sker i en tid när över en miljon jobb försvunnit i Italien de senaste tre åren. Enligt Euro-stat uppgår den öppna arbetslösheten till 8,6 procent. För ungdomar 24 år och yngre är siffran 29,3 procent.
Fackföreningsrörelsen
  • De tre stora landsorganisationerna CGIL, CISL och UIL står i stora drag bakom den förda politiken. Ibland kritiserar de krisåtgärderna och utlyser korta strejker, men när valet står mellan att mobilisera sina medlemmar till strid eller samarbeta med makten väljer de det senare.
  • I Italien finns ett antal mindre fackliga organisationer som försöker bryta de tre bjässarnas förlamande grepp om de arbetande, och samla medlemmarna till kamp för sina intressen. Störst bland de oberoende facken är centralorganisationen Unione Sindacale di Base (USB) med en kvarts miljon medlemmar.
Generalstrejken
  • Initiativtagare till generalstrejken 27 januari var USB, Orsa, Slai Cobas, CIB-Unicobas, SiCobas, Snater och USI. Det var första gången som de oberoende facken utlyste en egen generalstrejk.
  • Den riktade sig mot regeringens krisåtgärder och EU:s diktat. I strejken restes krav på bättre levnadsvillkor, anställningsförhållanden och demokrati. Facken pekar på att det finns pengar. Hälften av alla rikedomar i landet finns samlade i händerna på tio procent av befolkningen.
  • USB rapporterar om en bra uppslutning strejken, särskilt i transportsektorn. I lokaltrafiken i Rom var uppslutningen 70 procent, i Bologna och Venedig 80 procent när flest deltog i strejken. Också inom andra sektorer, som offentlig förvaltning och handeln, var resultatet bra.