Sju av tio industriarbetare är beredda att strejka om arbetsköparna inte går med på fackens krav, rapporterar Dagens Arbete.
Tro nu inte att det är ledningen för IF Metall som undersökt stämningsläget bland medlemmarna. Någon tanke på strejk föresvävar inte IF Metall-ledningen och vad medlemmarna anser om saken är Anders Ferbe & Co inte intresserade av. Istället är det opinionsföretaget Novus som gjort en undersökning på uppdrag av facktidningen Dagens Arbete.
Visst är det beklämmande! Inom IF Metall är den interna demokratin uppenbarligen så förtvinad, att den egna tidningen måste anlita ett opinionsföretag för att ta reda på vad medlemmarna tycker.
Att sju av tio är beredda att strejka är inte så illa med tanke på att IF Metall sedan årtionden lyst hela strejktanken i bann. Att så många till och med är beredda att strejka för så ynkliga krav som industrifacken rest är rentav uppseendeväckande. Men strejkviljan duger inte enligt avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä, mest känd som pappa till IF Metalls famösa krisavtal.
”Om frågan blir aktuell måste alla hjälpas åt”, säger Säikkälä i en kryptisk kommentar, precis som om de som just nu inte ser strejk som ett alternativ står beredda att förvandla sig själva till strejkbrytare. Tror inte Säikkälä att IF Metalls medlemmar respekterar majoritetsbeslut och ser han det verkligen som en omöjlig uppgift att övertyga de tveksamma, om nu frågan skulle bli aktuell?
Det avgörande är naturligtvis att frågan om strejk överhuvudtaget inte är aktuell för Säikkälä och den övriga IF Metall-ledningen. Det har mer brådskande ärenden att hantera, som att sluta ett avtal innan tjuvstartande Byggnads och Elektrikerna hinner utlösa lagda strejk-varsel. Det gäller att få ”märket” på plats för att ge arbetsköparna råg i ryggen och som en varning till alltför åpna kollegor. Här skall ingen jävel tro att de kan får mer än vad IF Metall och Teknikarbets-givarna i kollegial sämja kommer överens om.
Lite hårddraget, kanske. Men det är ändå just detta som utgör upptakten till årets avtalsrörelse. Byggnads och Elektrikerna har varslat om strejk, varvid åtminstone det senare förbundet har förankrat beslutet bland medlemmarna, på demokratiskt vis. Kanske handlar det mest om skrammel, men hellre lite väsen än den hundlika följsamhet som är så typisk för IF Metall och övriga industriförbund.
Ett lagt strejkvarsel visar i alla fall att facket har möjlighet att sätta kraft bakom kraven, en möjlighet som sju av tio medlemmar i nuläget är beredda att tillgripa. Det är inte stridsviljan bland medlemmarna som saknas.
IF Metalls linje är redan utskriven. Ferbe, Säikkälä & Co har redan böjt sig för Teknikarbetgivarnas krav på ett treårsavtal och efter små justeringar av procenten är de beredda att skriva under och sätta det av arbetsköparna så hett eftertraktade ”märket”.
Treårsavtalet är en kapitulation i sig. Arbetsköparna vill ha ett treårsavtal för att kunna använda höstens varselvåg som lönepress. Några inteckningar i framtida vinster skall inte få göras.
Utgångsbudet är 4,5 procent under dessa tre år, vilket borgar för frysta eller rentav sänkta reallöner. Troligen landar ”märket” några tiondels procent högre, men det bjuder arbetsköparna på. Ett sådant ”märke” fullföljer den exempellösa omfördelningen från arbete till kapital som ägt rum under de senaste årtiondena.
Frågan är hur Byggnads kommer att reagera. Byggnads avtalskrav gäller mer än lönen, inte minst kravet på att huvudentreprenören måste ta fullt ansvar för att alla underleverantörer följer gällande lagar och regler för arbetsmiljö och arbetarskydd. Varje månad dör en byggnadsarbetare på jobbet, år ut och år in, framförallt för att prispressande underleverantörer fullständigt struntar i skyddet.
Det är ett angeläget krav, som gäller medlemmarnas liv och hälsa. Kravet låter sig inte heller dompteras av det fjättrande ”märket”, om det sätts innan byggavtalet sluts. Byggnads har all anledning
att fullfölja sitt strejkvarsel, om inte arbetsköparna ger sig.
Byggnads har skjutit upp sitt strejkvarsel en gång och risken är väl att det skjuts upp igen. Militans är inte svensk fackföreningsrörelses adelsmärke. Men vi hoppas att medlemmarna står fast vid kravet och att de kräver kamp för det. Vad kan vara viktigare än liv och hälsa?
Arbetare i Sverige saknar inte möjligheter. De tillhör världens mest produktiva, vilket arbetsköparna mycket väl vet. Den växande vinst-andelen och ett astronomiskt överskott i betalningsbalansen talar sitt tydliga språk. Det ger maktmedel i kampen om lön, arbetstid och arbetarskydd.
Glädjande är att kampviljan finns, om man nu skall tro Novus under-sökning. Men det är en kampvilja med fackligt förhinder. Det är hög tid att koppla bort bromsklossarna.
