Det blev som man kunde befara. Knappt hade Stefan Löfven och IF Metall slutit sitt förrädiska lönesänkningsavtal förrän andra aktörer   hakar på, inte bara i industrin, utan också i kommunsektorn, som går mot stora underskott i år och där lönesänkningar därför är diverse nedskärningspolitikers våta dröm. Tänk så bekvämt att lasta över underskotten på de anställda.

Först ut var kommunalrådet i småländska Älmhult, centerpartisten Elisabeth Peltola, som vill frysa lönerna och därmed beröva de kommunanställda redan avtalade lönehöjningar. Med öppen hänvisning till den innovative Stefan Löfven.

Peltola kan uppfattas som lika stollig som sin partiordförande, men hon är inte ensam. I värmländska Forshaga vill kommunen spara peng-
ar genom att tvinga de anställda inom  social- och omsorgsförvaltningen att gå ner till 95 procent i arbetstid, en åtgärd som har baktanken att empatisk personal skall uträtta lika mycket på kortare tid fast till lägre lön. En undersökning

som Aftonbladet gjort (10/3) visar sedan att en lång rad kommuner runt om Sverige alls inte är främmande för frysta löner.
Man kan hävda att IF Metalls avtal inte har något med kommunsektorn att göra. Sveriges kommuner hotas inte av nedläggning, som diverse industriföretag. Men det är en formalistisk invändning.

Det avgörande med IF Metalls lönesänkningsavtal är att det lastar över arbetsköparens ekonomiska problem på de anställda, i strid med allt vad facklig tradition heter. Självklart är ingen arbetsköpare sen att utnyttja en så nydanande facklig öppning, inte heller de kommunala. Om så bara för att sätta press inför nästa års avtalsrörelse.

Kommunal var det LO-förbund som reagerade mest liknöjt, nästan zombieaktigt, på IF Metalls avtal. Vilket i förra veckan fick oss att hissa varningsflagg. Men genom Elisabeth Peltolas uttalanden har Ylva Thörn sent omsider vaknat till liv.

”Det här är något som förbundet aldrig kommer att acceptera”, säger Thörn till Kommunalarbetaren. Samtidigt som hon konstaterar att förbundet förmodligen kommer att få se mer av samma vara framöver.

Detta är knäckfrågan. IF Metall har etablerat tanken på lönesänkningar som ett fackligt sätt att möta krisen, trots att ett sådant recept  strider mot såväl vedertagen ekonomisk teori som facklig tradition. Det ger ett politisk skov åt höger. En hittills otänkbar tanke är etablerad i debatten, vilket arbetsköparna kommer att utnyttja, inte  nödvändigtvis genom att sluta rena lönesänkningsavtal, men väl genom att pressa anställda till att gå med på försämringar för att ”rädda jobben”.

Att de kommunanställda, mest kvinnor, skall subventionera den kommunala verksamheten genom att frysa redan låga löner är naturligtvis fullständigt orimligt. Kvinnolönerna skall höjas, inte frysas och därmed sänkas.

Om det krävs tillskott för att klara den kommunala ekonomin, så skall pengarna inte hämtas från de kommunanställdas löner, utan från alla kommuninvånare eller från staten, som målmedvetet och under lång  tid plundrat kommunerna på ekonomiska resurser.

För vår del motsätter vi oss kommunala skattehöjningar – för att kommunalskatten är en orättvis skatt, men också och inte minst för att skattehöjningar för vanliga inkomsttagare är kontraproduktiva i krisen. Ekonomin behöver stimulans, inte indragen köpkraft.

Av samma skäl säger vi kategoriskt nej till nedskärningar i den kommunala verksamheten. Budgetunderskott är mycket bättre än nedskärningar.

Men huvudansvaret måste ändå läggas på staten och regeringen Reinfeldt, som inte bara behållit S-regeringens strypsnara runt kommunsektorn, utan som dragit till den genom frysta statsbidrag. Det är en oacceptabel och rent destruktiv politik.

Ylva Thörn och Kommunal är inne på samma linje. Genom kravet på att regeringen skjuter till 20 extramiljarder till kommunerna, pengar som enligt Thörn räddar 35000 kommunala jobb.

Vi tycker att det är ett ynkligt krav. I en situation då exporten have-rerat och med den exportindustrin, så bör nya jobb skapas i en välfärdssektor som långtifrån svarar upp mot befintliga behov. Men låt gå för 20 miljarder i ett första skede. 20 miljarder är bättre än inga pengar alls.

Men vad tänker Ylva Thörn och Kommunal göra för att driva igenom kravet och därmed räddningen av de 35000 jobben? Var är opinionsbildningen? Var är protestdemonstrationerna?

Måhända har Ylva Thörn ätit lunch med socialminister Hägglund, som Stefan Löfven med näringsminister Olofsson, för att i all gemytlighet framföra de fackliga kraven. Vilket lär ge samma nedslående resultat. Vad blir då nästa steg? I vanlig ordning vill vi inte måla fan på väggen, men vi kan inte undvika den hemska tanken att det otänkbara blir tänkbart också för Ylva Thörn, om och när kommunerna börjar massvarsla.

Kanske har vi fel. Men för att övertyga oss om det måste Ylva Thörn visa att kraven på regeringen är mer än krumelurer på ett papper, att framföra i högtidliga sammanhang.

Kommunal har över 500000 medlemmar. När medlemmarna är mobiliserade i kamp för kraven skall vi tro på Ylva Thörn. 

10 mars 2009
Proletären nr 11